Vahid Qazis manus C H A M A Y R A Kubansk anteckningsbok kombinerar reseskildring, politisk reflektion och mänskliga möten. Kombinationen ger berättelsen en levande och engagerande form, där miljöerna framträder med stor tydlighet. Qazi har en god förmåga att förmedla stämningar, särskilt i skildringarna av Havanna, hotellmiljöerna och mötena med oppositionella och vardagliga människor i Kuba.
Oxumağa davam et
Frihetens berättelser
Friheten tar sin början i protesten! Först reste vi oss i protest för Karabach, och därefter för Azerbajdzjan.
Vi trodde att protesten är frihetens första villkor. Utan att protestera kan man inte bli fri, och utan frihet kan man heller inte leva ett liv i värdighet.
Frihet, oberoende, demokrati, mänskliga rättigheter — dessa och många liknande begrepp hade, under Sovjetunionens upplösnings sista år, från demonstrationerna år 1988 och i synnerhet efter Svarta januari i Baku 1990, blivit själva livsgrundsatsen för vår generation.
Vår protest tystnade inte heller efter att självständigheten vunnits; den fortsatte, nu i kamp för rättvisa val och för de friheter som rör mänskliga rättigheter — yttrandefrihet, pressfrihet samt rätten att samlas och att förena sig.
Min tro på Nouruz har sin källa i det jag hört från min mor. Som barn lyssnade jag till hennes berättelser med samma vördnad som om hon läste högt ur en helig bok. Hon talade om hur man på önskeaftonen gick ut för att lyssna till ödet – en gammal sed där man i tystnad tog in de första ord man hörde, i tron att de bar ett budskap. Hon berättade också hur hon på tisdagskvällar viskade sina drömmar till rinnande vatten i gryningen, för att låta dem renas och få ro.
Först långt senare förstod jag hur upphöjt detta var för henne. Hon trodde på Nouruz. Men det var inte en ytlig tro. Det var tillit, vördnad – kanske till och med en form av tillbedjan. Nouruz var hennes skydd, hennes tillflykt. Låt mig berätta en av hennes historier, så blir det tydligt.
Mötet på svenska antikvariatet
Jag tycker om att vandra på Sveriges skogsstigar, sitta vid sjöarnas strand och betrakta hur trädens spegling darrar i de små krusningarna på vattenytan.
Samspelet mellan skogen och sjön liknar ett samtal mellan två älskande. Den lilla sjön som omsluts av skogen är som ett barn i sin mors famn, vaggad till ro av hennes mjuka sång. Den som lyssnar med hjärtat kan uppfatta vaggsången detta viskande samtal.
Det räcker med en lätt bris! Man kan tro att brisen är dirigenten för en orkester av miljoner blad, som med en mjuk handrörelse får dem att spela i harmoni. Det märkliga är att inte ett enda blad gör fel – hela den väldiga orkestern följer noterna perfekt.
Liksom man hör skogens viskande sus kan man se hur den lätta vinden får sjöns vatten att darra. Sjöytan slår som bröstkorgen på en ung flicka som just känt kärlekens första skälvning. Dessa krusningar är de dansande noterna på bladens viskande symfoni. Det är som att bevittna en balett på en scen…
Andra novell från serien ”Främmande”
Du tror ibland att det var du som gav himlen till fåglarna. Blommorna har också lärt sig att känna igen solens ljus för din skull. Leendena på människors ansikten kommer från dig. Barnens skratt och småbarnens skratt är dina gåvor. Och för älskande har du visat vägen till deras möten.
“En ryss är en ryss även om man steker honom i smör.” Finskt ordspråk
När Sverige lämnade in sin ansökan om medlemskap i NATO delade jag mina tankar om detta på sociala medier. Jag skrev att Sverige – ett land som lyckades hålla sig utanför båda världskrigen genom sin neutralitetspolitik, som förblev alliansfritt under det kalla kriget mellan västmakterna och Sovjetunionen, och som inte upplevt krig på över tvåhundra år – nu tycks vara så rädd att det ändå söker sig till NATO.
Rädslan syftade förstås på Ryssland.
Från serien “Spår av minnen”
Biljeten till Tjajkovskijs balett Svansjön hade jag köpt redan två månader tidigare, samma dag som nyheten kom om att det berömda Marinskijteatern från Sankt Petersburg skulle gästa Jönköping.
På vägen dit berättade jag för barnen om den verkliga anledningen till att jag var så angelägen att betala så mycket pengar för biljetterna och resa hundratals kilometer för att se föreställningen. Det var inte första gången jag delade barndomsminnen med dem; ibland blir det så, särskilt under de långa vinterkvällarna.
Jag blev djupt överraskad när jag en dag råkade få syn på en bok på stadsbiblioteket i Karlskrona. Det kändes som att plötsligt få en bit av mitt hemland, Azerbajdzjan, i mina händer. Jag vågar påstå att detta är den främsta romanen om mitt land – en roman som speglar dess historia, kultur och mentalitet.
Förra månaden hölls litteraturfestivalen “Bok och Hav” i Karlskrona, Sverige. Festivalen varade i tre dagar och samlade upp till femtio författare och poeter från Skandinavien och andra länder. Jag blev inbjuden att delta.
Festivalen hölls på Marinmuseum, ett museum som speglar landets sjöfartshistoria. Enligt reglerna skulle deltagarna tala om sig själva, sitt skrivande och presentera sina böcker. För att specificera ämnet skrev jag till arrangören och frågade vad jag skulle tala om. Hon bad mig att tala kring fyra frågor.
Som han bad gjorde jag. Jag byggde mitt framförande kring dessa frågor.
Denna text är ett resultat av det framförandet.
Första frågan: “Hur började du skriva?”
Sedan den dag jag kom till Sverige har en av mina starkaste önskningar varit att besöka Gotland, närmare bestämt Närsholmen, där Andrej Tarkovskijs sista film, “Offret”, spelades in. Det var här filmen skildrade mänsklig rädsla, apokalypsens ångest och den offerhandling som utförs för att uppnå räddning.
Jag har också besökt Tunnelgatan i Stockholm, där en scen från filmen utspelar sig. I denna scen flyr människor panikslaget under hotet om ett atomkrig. Jag undrade varför Tarkovskij valde just denna gata, vars namn påminner om en tunnel.
Vahid Qazinin bloqu 