Han

Tredje novell från serien ”Främmande”

Det är i den tidiga gryningen. Solen har ännu inte rest sig över horisonten.

Staden vaknar långsamt, ett svagt brus hörs på avstånd.

Östersjöns vågor verkar ha väckts för tidigt ur sin sömn – de släpar sig, halvt motvilligt, upp mot stranden. De små ankungarna glider fram efter sina mödrar, fortfarande dåsiga. Kvinnan i huset bredvid, som nyss skyndade till arbetet, bar sitt barn till förskolan på samma sätt – sömnigt, med tunga steg.

Min trötthet är inte sömnens. Jag är inte sömnigt trött, utan snarare vaket seg. Jag är vaken.

Den enda som delar vakenheten med mig är morgonbrisen.

Med sin kyliga andedräkt väcker den fåglarna, havet och staden.

***

Min utbildning är avslutad. I tre år hade jag studerat informationsteknologi vid universitetet. De åren lärde mig inte bara vetenskapen; de gav mig också lektioner i livet, visade mig dess sidor som inte alltid syns vid första anblicken.

Ärligt talat, när jag klarade inträdesproven och valde i vilket land jag skulle studera, bar jag också på en hemlig önskan: att få uppleva det där intensiva studentlivet jag hade byggt upp i min fantasi. Nej, jag klagar inte. Jag säger det bara så, oss emellan. Studier vid ett av Europas mest ansedda universitet, ett studentrum vars fönster varje morgon vette mot solen som steg ur havet, en liten och stillsam stad, helgkvällar med timarbete i en bar och bra betalt, korta resor under loven till europeiska länder där andra bekanta studenter bodde. Vad mer kunde man egentligen begära?

Allt började redan under den första månaden på första året. En dag kom en äldre professor och höll en föreläsning för oss. Dagen då jag lärde känna honom ser jag som början på ett nytt sätt att betrakta världen.

Jag hade sett honom några gånger tidigare på universitetsområdet och i korridorerna. Hans smakfulla klädsel och den spänstiga gången — trots käppen i handen — skilde honom från andra. Och så hans sydländska ansiktsdrag. Man kunde lätt märka den särskilda respekt som lärare och äldre studenter visade honom.

Han föreläste för oss på engelska. Hans accent hördes tydligt, men den var behaglig. Han fångade auditoriets uppmärksamhet utan att ens behöva öppna munnen. Vår första lektion började med en presentation. Hälften av klassen kom utifrån; många studenter var från Kina och Indien. Det fanns också några från Frankrike och Ukraina. Från Azerbajdzjan var det bara jag.

Av någon anledning talade han mest med mig. Han ställde inga märkliga frågor — undrade bara varför jag hade valt just detta ämne och om jag tänkte återvända till mitt hemland efter avslutade studier.

En dag hade vi honom igen. Om jag minns rätt var det hans tredje föreläsning. När lektionen var slut kom han fram till mig. Han bjöd in mig till kaféet ”Espresso”, mitt emot stadsbiblioteket, senare samma kväll.

Jag skulle egentligen träffa en flicka jag just hade lärt känna, men jag kunde inte säga nej till hans inbjudan.

Jag kom till kaféet på den avtalade tiden. Han satt vid ett bord för två intill fönstret.

Den kvällen blev vår sista konversation på engelska. Efter att ha beställt två kaffe av servitrisen vände han sig mot mig och sade, med ett egendomligt leende, på ett mjukt och hemtamt språk:

”Nå, berätta nu om hemlandet.”

Att han var azerbajdzjan blev en verklig överraskning för mig. Tänk dig — i ett avlägset, främmande land bjuder en äldre professor, som undervisar dig, just dig bland alla studenter på kafé, och visar sig dessutom vara din landsman. Hur skulle man kunna låta bli att häpna? Först trodde jag att han var från Södra Azerbajdzjan som ligger i Iran. Men han visade sig vara från Baku.

Vår första termin blev hans sista undervisningsår vid universitetet.

Under de följande åren bjöd han mig många gånger på middag, te eller kaffe. Jag sökte mig till honom med tusen och en förevändning, njöt av våra samtal. Ibland ringde jag bara för att få komma förbi. Av de paket med mat och godsaker som min mor skickade till mig sparade jag alltid en del åt honom. Han blev så uppriktigt glad, och såg på den där lilla gåvan med en märklig blick — som om den bar med sig en hel värld.

Ofta såg jag honom hos en pizzabagare från Södra Azerbajdzjan. Där brukade landsmän från Södern samlas. De kvällarna blev långa. Efter den islamiska revolutionen i Iran hade en våg av emigranter flytt undan förföljelser och sökt skydd här. Han hade hjälpt dem så gott han kunnat. De hade inte glömt hans godhet; de visade honom stor respekt och uppriktig värme.

Vid ett tillfälle frågade jag hur han själv hade hamnat här. Det visade sig att han kommit redan under sovjettiden, på 1970-talet. Han hade avslutat forskarstudier i Moskva och arbetade som lärare vid ett institut i Baku. På grund av antisovjetiska samtal med studenterna hade han avskedats — han var nära att arresteras, men rektorn hade ingripit och räddat honom.

Han hade tydligen åkt till Polen på en organiserad turistresa. Han berättade att han en kväll, på en pub i Warszawa, märkte hur några vid bordet intill såg på honom och började tala illa om Sovjetregeringen och ryssarna. Han gick fram och sade att han inte var ryss, utan azerbajdzjan. Polackerna bjöd honom genast på öl och började prata. Så lärde han, av en slump, känna aktivister ur Polens hemliga studentrörelse. Samtalen förde dem nära varandra. Varje dag efter stadens officiella utflykter gick han tillbaka till puben för att träffa dem.

Vid ett av de följande mötena berättade polackerna om sina planer på att fly landet. Medan han lyssnade växte en längtan även inom honom. En dag vandrade han länge i tvekan, men fattade till slut sitt beslut — och anslöt sig till dem som i hemlighet flydde över Östersjön med färja till Sverige.

”I början litade de inte på mig. De betraktade alla som kom från Sovjetunionen som KGB-spioner. Tydligen var det min familjehistoria som till slut skapade förtroende. De hade arbetat länge med planen att ta sig över till Sverige. Jag anslöt mig i allra sista stund. När jag sade att jag ville följa med protesterade de först. Men när de såg att jag var fast besluten gav de med sig. Gruppens ledare, Marek, tyckte inte att jag skulle återvända till hotellet. Han gick själv och packade mina saker och hämtade min resväska. Om jag hade lämnat hotellet mitt i natten med en väska i handen skulle någon säkert ha sett mig och slagit larm.

Det var så jag fattade beslutet som förändrade mitt liv. Under de där dagarna ekade bara min mormors ord i mitt huvud. Hon förebrådde min morfar för att han inte hade lämnat landet i tid när han ännu kunde. ’Om vi hade rest, skulle de varken ha arresterat och skjutit honom eller låtit oss genomlida den där tunga exilen’, brukade hon säga. I Kazakstan hade jag förlorat både min far och min mor. När mormor också dog hade jag ingen kvar i Baku. De avlägsna släktingarna hade sedan länge blivit främlingar.

Świnoujście var en liten hamnstad vid Östersjökusten. Därifrån gick färjan till Ystad. Det var en av de få hemliga vägar som förde från det kommunistiska lägret till den fria världen.”

Jag lyssnade på honom med samma fascination som när man ser gamla svartvita filmer.

En gång frågade jag om han hade återvänt till hemlandet efter Sovjetunionens fall. Det hade han.

”I många år vågade jag inte resa dit. Jag hade inga nära släktingar kvar, visste inte vart jag skulle gå eller vem jag skulle möta. Till slut tog längtan överhanden. Jag reste. Än i dag vet jag inte om det var rätt.

Vet du, man borde aldrig återvända till platser som lever kvar i minnet som något ljust. Det liknar att i ålderdomen möta flickan man älskade i sin ungdom — och drabbas av sorg. Det du ser nu suddar ut de där vackra minnena och lämnar efter sig ett tomrum som gör ont.

Sedan förstår du att det inte är hemlandet som har förändrats och blivit främmande — det är du själv som har gjort det, du som under långa år levt i andra länder och blivit en främling. Du hör inte längre hemma här. Men du har heller aldrig riktigt kunnat höra hemma där. Och så lever du resten av ditt liv på en plats som inte är din.

Det var det jag förstod när jag återvände därifrån.”

***

Efter det samtalet började jag iaktta inte bara honom, utan alla som kommit från mitt land. Från de yngsta till de äldsta. Att komma från samma land, till och med från samma stad, betyder inte att människor är lika. Låt inte stjärnornas glitter på himlen lura dig — hur lika de än ser ut, finns det inte två som är den andras upprepning.

Sedan jag kom hit har jag sökt svaret på en enda fråga:

Skulle jag återvända hem efter avslutade studier, eller stanna kvar i Europa, där så många drömmer om att få leva?

Ärligt talat tänkte jag, som alla mina studiekamrater, stanna och bygga mitt framtida liv här. Visst tvekade jag ibland. Just därför skyndade jag mig inte att fatta något beslut i början. Jag tyckte att jag hade flera år framför mig. Men ju närmare slutet kom, desto mer trängde sig valet på.

Det var han som hjälpte mig att fatta mitt beslut — utan att själv veta om det. Genom att betrakta honom lärde jag mig främlingskapets anatomi. Jag förstod vad det innebär att leva i ett land som inte är ens eget.

”Den som lever i främmandeskap är som en Partikel som slitits loss från Helheten.

Helheten består av miljontals partiklar och märker inte att en enda saknas; den minns den inte ens. Men partikeln glömmer aldrig Helheten. Även om ödets vind för den till en ny helhet kan den inte anpassa sig, inte bli en del av den. Den vandrar ensam genom livet, som en kringdrivande kropp i kosmos. Som ett löv som vinden slitit från grenen och fört långt bort.

Partikeln står inte ut med skilsmässan och drabbas till slut av ’exilens syndrom’. Med hela sitt medvetande, sitt hjärta, sin själ förblir den bunden till Helheten — till hemlandet, till sin jord, sin by. Det är sorgligt, eller hur?

Det jag vill säga är: skilj dig inte från din egen Helhet.

Sen kan det vara för sent …”

Detta sade han till mig under vårt sista samtal på stadens sjukhus.

Han hade bara några få dagar kvar att leva. Cancern hade brutit ner honom till hud och ben.

***

Idag har sjön en särskild ro. Vattnets yta är helt jämn som glas, så stilla att man nästan tror att det inte finns några vågor alls. Finns det ens en sjö utan vågor? Sjön har inga stora vågor som havet, men alltid små krusningar, stora som en måsnäbb.

Det är sen eftermiddag, och sjön är täckt av tusentals små vågor. Solens strålar möter dem, och varje våg bär en stråle mot stranden. Solen delas upp i miljoner partiklar som sprids över sjön. Partiklarna ser lyckliga ut, som om de låg i sin älskades famn.

Men deras lycka varar inte länge. Som all lycka, försvinner den när vågorna når stranden.

Jag kommer ofta till denna sjö vid stadens utkant, nästan varje helg. Det är en perfekt plats både för att tillbringa dagen med vänner och för att vara ensam med sig själv. Det var han som lärde mig att känna denna plats.

Här är jag igen. Jag kommer från stadens krematorium.

Vid vårt sista möte gav han mig en testamente. Han ville att jag skulle ta med hans aska till Baku och sprida den i Kaspiska havet vid Baku Boulevard. Jag blev överraskad. Under de två följande månaderna, varje gång jag besökte sjukhuset, ville jag fråga varför han önskade det, men jag vågade inte. Han förstod själv. En dag förklarade han varför:

”Tills jag reste till Baku trodde jag att både här och där tillhörde mig — ett var mitt fosterland, det andra mitt hem. Men när jag återvände insåg jag att jag inte tillhör någon av dem. När det inte finns någon familj kvar spelar det ingen roll var du begravs. Om ingen kommer att besöka dig, varför behövs graven? Jag föddes vid Kaspiska havets strand, växte upp här, och här kommer jag återförenas med havet.

Kaféet i slutet av bron som sträcker sig in i Kaspiska havet hette förr ‘Sadko’. Det var också en mötesplats för unga förälskade par på vår tid. Om du kan, ta mig dit vid soluppgång. När solen går upp, sprid mig i Kaspiska havet.”

När han sa det försökte han sudda bort smärtans spår från ansiktet med ett leende.

Han hade redan ordnat allt med krematoriet och betalat i förväg. Min uppgift var bara att ta askan till Baku.

I krematoriets väntrum stod ett skåp av glas med urnor i olika färger. Urnor som var särskilt utformade för att ta emot askan. De flesta hade ett kors på locket, andra blommotiv.

”Vilken av dessa skulle han ha valt för sin aska?” – det var det första som slog mig.

Först kontrollerade de mina papper. Lite senare hämtade de urnan med hans aska. Jag skrev under och tog emot den.

Urnan, som liknade en blå vas, var dekorerad med tre flammande lågor på locket. Jag kände igen symbolen direkt — det var Bakus emblem.

Jag tog urnan och gick direkt hit, till sjöns strand. Jag kunde inte tänka mig en bättre plats för att ta farväl av detta vackra land än vår älskade sjö.

Urnan låg i min väska. Jag kände nästan att det inte var min väska på axeln, utan hans hand.

Vi stod där och blickade mot sjön. Sedan vände han blicken mot mig, och med ett leende som lyste i hans ansikte sade han:

”Låt oss gå hem.”

***

Jag återvänder till Baku.

Och han återvänder med mig.

Vahid Qazi

September, 2025

Helsingborg, Sverige