Kontrabasmänniskor

En viskning mitt i ropen

Jag gick på en konsert med den israeliske jazzmusikern Avishai Cohen och hans trio tillsammans med Malmö SymfoniOrkester. Om jag ska vara ärlig gick jag dit främst för pianisten Elchin Shirinov, som jag visste kom från Azerbajdzjan. Det visade sig vara mer än värt det. Jag lärde känna hans musik — och blev djupt gripen av hans spel. Kanske låg där också en känsla av stolthet över en landsman. Kanske.

Men en sak vet jag säkert: den kvällen upptäckte jag kontrabasen på nytt.

Jag hade alltid tänkt på kontrabasen som orkesterns bakgrundsröst — instrumentet som står i utkanten och bär upp helheten utan att själv träda fram. Men när Avishai Cohen spelade solo förändrades allt. Kontrabasen samlade de andra rösterna kring sig och förvandlade dem till harmoni.

Precis som vissa människor gör.

Trots att kontrabasen är stråkinstrumentens gigant har den den djupaste och mest lågmälda rösten. Nästan två meter hög, men talar som någon som är rädd att störa världen. Som en människa med stor kropp och skört hjärta. Har ni aldrig mött sådana människor?

Jag trodde att kontrabasen inte kunde tala ensam. Jag hade fel. I händerna på en mästare kan till och med det mest anspråkslösa instrument bli en hel värld.

Människan blir verkligt människa först i sin ensamhet; i massan reduceras hon ofta till en partikel bland andra. Så är det också med instrument. Vill man verkligen höra dem måste man ibland lyssna på dem ett i taget.

Inte ens ett mörker stort som himlen kan dölja en enda ljusstråle som tränger fram genom ett nålsöga. De människor som lyckas bevara sin inre ensamhet mitt i kollektivets larm är ofta de som visar nya riktningar.

Ingen väntar på en scen för hjältemod. Hjältemodet bygger sin egen scen.

August Landmesser — arbetaren som 1936 ensam vägrade göra Hitlerhälsningen medan alla andra sträckte upp armen — var en sådan människa.

***

Den vibration som lämnade kontrabasens strängar den kvällen förenade orkesterns många främmande röster till en enda ton.

Vad innebär det egentligen att stämma en hel orkester?

Jazzen själv sägs vara född ur mötet mellan afrikanska rytmer, afroamerikansk folktradition och europeisk klassisk musik. Och nästan varje jazzensemble bär kontrabasen i sitt centrum.

Den förenar. Den splittrar inte för att härska.

Den är en viskning mitt i skriken.

Orkesterns väldiga ljudmassa kan för ett otränat öra låta som kaos. Men de invigda vet att den högsta ordningen ofta döljer sig just där — i kaosets harmoni. Som stjärnornas rörelser. Som atomernas dans.

När Avishai Cohen höll sin kontrabas tätt intill sig såg det ut som om han försökte övertala ett blygt barn att tala. Instrumentets röst var svag, nästan oskuldsfull. Men kanske ligger dess styrka just där.

De svaga förenar sig för att bli starka. Den verkligt starke förblir stark även i ensamheten.

De instrument som försökte dominera orkestern med kraft underkastade sig till slut den till synes maktlösa kontrabasen — instrumentet som behärskade allt genom sin lågmäldhet.

Så fungerar också människosamhällen.

Jag kom att tänka på Václav Havel och hans essä De maktlösas makt. Hur skulle jag kunna låta bli?

***

Kontrabasens klang lät ibland som en vind från ett landskap bortom horisonten.

I vissa ögonblick påminde den mig om tonen från en oud (stränginstrument) — som ett avlägset eko av Imadaddin Nasimi (1300-talets azerbajdzjanska mystiker och poet).

I andra stunder lät den som en människa i en högljudd folkmassa som egentligen bara vill säga något till just dig.

För att verkligen höra kontrabasen räcker det inte att lyssna med öronen. Hela kroppen måste lyssna.

”Den som har öron, han höre”, sade Jesus. Men ibland räcker inte ens öron.

Nästa gång ni går på en symfonikonsert — sök efter kontrabasens röst. Försök lyfta fram den ur bruset. Ni kommer att lyckas. Jag gjorde det.

När jag lyssnade på kontrabasen blev jag döv för allt annat. Det påminde mig om hur jag som barn letade valnötter under höstens gyllene löv. För att hitta det väsentliga får man ibland ignorera prakten omkring sig.

I samhällen som gått vilse bland alltför många vägar är den rätta vägen ofta inte den som de högljudda pekar ut, utan den som visas av dem som tiger mitt i larmet.

Det enda som krävs är att samhället fortfarande förmår se dem.

Den kvällen lärde jag känna kontrabasen.

Det blev nattens gåva till mig.

Nu återstår bara att lära känna kontrabasmänniskorna.

 Vahid Qazi