Mina senaste publiceringar

Cöl Qala

Mina senaste publiceringar

Mina noveller, essäer och min roman har på den senaste tiden publicerats på olika språk i diverse länder.

I Baku har min bok ”Chöl Gala” (chöl-betyder slätt, gala betyder-slott) publicerats på azerbajdzjanska.

Mina e-böcker ‘‘Ozon människor’‘ och ”Chamajra: Anteckningsbok om Kuba” har publicerats på ryska.

Essän ”Hej, Gulsary!” har publicerats på krigiziska litteraturtidskriften ”Litterär Kirgizistan”, ”Svetlana Aleksijevitj och hennes Tiden Second Hand” har publicerats på nättidskriften i Kanada, Vitryssland och Ryssland.

Essän ”Oginskisk melodi” har publicerats på nättidskriften ”Svenska Palmen” och novellen ”Helena” har översatts till ukrainska och publicerats i litteraturtidskriften ”Vsesvit” i Ukraina.

“Ali och Nino”: en förbjuden kärleksroman

ali och nino

“Ali och Nino”: en förbjuden kärleksroman

Jag blev mycket överraskad när jag råkade få syn på en bok på stadsbiblioteket i Karlskrona. Det var som att få en del av mitt hemland Azerbajdzjan. Jag anser att det är den bästa romanen om mitt hemland: Azerbajdzjansk historia, kultur och mentalitet.

Boken heter “Ali och Nino” och är skriven av pseudonymen Kurban Said. Författaren emigrerade från Azerbajdzjan efter den ryska ockupationen 1920. 1937 publicerade han romanen i Wien i Österrike. Den här romanen översattes till 33 språk i 66 länder men inte i mitt hemland, Azerbajdzjan. Den förbjöds för att  Sovjetunionen kallade den för antikommunistisk litteratur. Vi kunde läsa den romanen första gången 1990.

Det är en kärleksroman. Huvudpersonen Ali är muslim. Han är en ädel azerbajdzjansk ung man som älskar den kristna Nino. Hon är en georgisk prinsessa. De träffades i Bakus gymnasium där de studerade tillsammans. Deras kärlek hade många motsättningar likt ”enighets motsättningar” som det heter inom filosofin. Men deras olika kultur och religion kunde inte störa den riktiga kärleken.

Romanen handlar inte bara om kärlek. Den berättar om Azerbajdzjans historia under 1915-1920 talet. Det var en mycket svår period för Azerbajdzjan. Många viktiga historiska händelser såsom Första Världskriget, bolsjevikernas revolution 1917, Demokratiska Republiken Azerbajdzjan 1918-1920 och ryska röda armens invasion 1920 inträffade då.

Romanen handlar också om politik, krig, relationen mellan öst- och västkultur, religion och typiska azerbajdzjanska människor. Berättelsen utspelar sig i olika regioner. Läsaren får bekanta sig med politiken och det sociala och vardagliga livet hos det azerbadjanska, iranska och kaukasiska folket.

Baku var en gammal stad med multikulturella och multinationella traditioner där människor med olika nationaliteter och religioner levde tillsammans. Baku ligger på gränsen mellan öst och väst, där två motsatt kulturer möts. Boken handlar om ett dilemma mellan de “europeiska” reglerna och den “orientaliska” mentaliteten i det nya samhället och presenterar ett porträtt av Azerbajdzjans huvudstad Baku under Azerbajdzjanska Demokratiska Republiken-perioden.

”Ali och Nino” har publicerats av förlaget ”Alb. Bonniers boktryckeri” i Stockholm 1973. Engelska författaren och kritikern John Wain har skrivit förordet till boken. Han presenterade boken för läsarna på så sätt: ”Ali och Nino är en bok som vore väl värd att läsas även om den inte var den lysande roman den faktiskt är. Den för oss, västerländska läsare, till en värld i vilken vi har stor nytta av att vistas. Den ger oss möjlighet att under några timmar se livet med en muhammedans (muslims – V.Q.) ögon. Redan detta skulle vara skäl nog för oss att läsa boken, eftersom västerlänningar i allmänhet har rätt dunkla uppfattningar och inställningar till olika frågor, och denna bok ger oss en inblick i hur naturligt och riktigt det verkar i sin egen miljö”.

Nu är det en ny period i Sverige. En period som är multikulturell och multinationell. Olika kulturer är rikedomar för Sverige. Det är den bästa tiden att publicera den här romanen igen. Jag tror att många människor skulle tycka om denna underbara kärleksroman.

Vahid Qazi

Mina senaste publiceringar

karlskronada axsami

Mina senaste publiceringar

Den senaste tiden har min roman, mina noveller och essäer publicerats på olika språk i diverse länder. Essän ”Oginskisk melodi” har publicerats på nättidskriften ”Svenska palmen” och novellen ”Helena” har översatts till ukrainska och publicerad i litteraturtidsskriften ”Vsesvit” (”Universum”) i Ukraina. Tidskriften “Литературный Азербайджан” (Litterär Azerbajdzjan) har publicerat min essäserie “Chamajra:Anteckningsbok om Kuba” på ryska. Romanen “Cöl Qala” publicerades i nummer 8/2014 Azerbajdzjanska Författarförbundets tidskrift “Azərbaycan” (”Azerbajdzjan”).

Mitt bästa barndomsminne

radjur

Mitt bästa barndomsminne

Karabach är en underbar region i Azerbajdzjan, med höga berg, tät skog och forsande floder. På sommaren åkte vi alltid till Karabach och tältade och stannade där hela sommaren. Vårt tält låg på en äng vid floden mellan två berg. Vi brukade leka vid klipporna, när vi var törstiga drack vatten från källorna, vi promenerade på stigarna och plockade hallon, jordgubbar och andra bär. Vi gick ofta till Vang, där kunde vi gå på gångar mellan klippor och dalar. Vang ligger på en höjd uppe på berget och har en jätte gammal Kaukasisk Albansk kyrka.

I juli 1975, jag var sju år och vi kom dit på egen hand. Varje dag gick jag där tillsammans med mina  kompisar.  Platsen låg på en backe och därifrån hade man en underbar utsikt.

Varje dag vid samma tidpunkt kom ett litet rådjur till floden för att dricka. Jag tittade på den varje gång och såg att den var rädd för mig. När jag kom ner till floden för att dricka sprang den iväg jätte snabbt. Efter att antal dagar vande sig rådjuret vid mig och vi träffades varje dag samma tidpunkt. Jag älskade den.

En dag hade vi en stor fest. Det kom många människor från olika städer’ä alla vänner till min pappa. På morgonen gick de ut i skogen för att jaga och kom sedan tillbaka på eftermiddagen med en jaktlycka och senare på kvällen grillade vi köttet. De åt och drack till midnatten.

Dagen efter åkte alla gäster hem, men vår familj stannade till den sista sommardagen.

Det lilla rådjuret såg jag inte mer, jag satt och väntade på den men det dök aldrig upp. Jag insåg att våra gästers jaktlycka hade inkluderat rådjuret.

När jag förstod vad som hänt låg jag och grät hela natten i min säng.

Vahid Qazi

 

En världsvan författare med förankring i samtiden

Alireza-Ardebili

Ali Rza Ardabili

Vahid Qazi, en världsvan författare med förankring i samtiden

 

Anteckningar om Kuba:

Camayra rusBoken börjar med ett förord av den namnkunnige sovjetiska och  azerbajdzjanska författaren Rustam Ibragimbekov. Ibragimbekov lovordar boken som ett bevis för den senaste generationen sovjetmänniskor strävan efter demokrati och dess totala avståndstagande av alla former av totalitarism. Alla de tio berättelserna berättas av berättarjaget. Vi läser om författarens kontakter med kubanska dissidenter i Kuba och hans brevväxlingar med dem. Man får skåda det totalitära kubanska samhället med den postsovjetiska människans ögon som inte för länge sedan har haft sin egna erfarenhet av ett sådant. Frågor om förtrycket från en polisstats sida, människors strävan till frihet och mellantinget mellan förtryck och demokrati i form av de nya postkommunistiska stater behandlas i varenda sida av boken.

Berättaren använder sig av ett modernt språk och vass berättarteknik där han beskriver sina aktörers upplevelser med minsta möjliga ord och lämnar utrymme till läsarens egna tolkningar och fantasiförmåga. Den avancerade berättarkonsten gör frågan om berättelsernas autencitet ointressant. Man kan till och med säga att bokens litterära värde skulle öka om det hela handlade om påhittade historier och saknade samband med författarens förstahandserfarenhet.

Författaren bygger en bro i sina tankar och funderingar mellan Baku, Havana, Moskva och hela västvärlden och inför en ny dimension i den globala världens pågående diskussioner om frihet och demokrati. Hans plats i den nya världens heta debatter känns given och naturlig. 

Democracy stores:

 Yaddas lepirleri 1Förordet till den här boken är undertecknat av Pr. Jamil Hasanli, en känd historiker som är en av de få forskare som haft tillgång till den azerbajdzjanska delen av de sovjetiska arkiven och publicerat en del böcker om de mörka åren på olika språk. I den här boken påminner Vahid Qazis stil mycket om en briljant berättartradition under guldåldern i Azerbajdzjans litteraturhistoria kring förra sekelskiftet. Som exempel kan man nämna en kort essä där vi läser om författarens observationer i samband med hans uppdrag som valobservatör i ett kommunalt val under 1999 i Baku. (Sidorna 40-43) I tre sidor läser vi en berättelse om de praktiska problemen i en ny demokrati där val, det fria ordet, fri rörlighet, friheten att ta kontakt med den fria världen och till och med en stark internationell närvaro av valobservatörer blandas ihop och möter seglivade kvarlevor av det gamla korrupta systemet som överlevt de stora omvälvningarna i Sovjetunionen och Azerbajdzjan.

I en annan intressant essä i den här boken med titeln ”Rätten att tiga” (Sidorna 114-118) utvecklar författaren sina tankar om en grundläggande del av de mänskliga rättigheterna nämligen ”rätten att tiga”. Här tar han upp en av de mörkaste sidorna av de totalitära regimer som tvingar skrämda människor att bryta sin tystnad för att bekräfta regimens lögner.

Själens stad:oblowka I

Den kände poeten Ramis Rovshan har skrivit förordet till den här boken. Den här boken är ämnad att i första hand beskriva nära en miljon azerbajdzjanska människor som var tvungna att lämna sina hem under den väpnade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan i början på 90-talet. Författaren drar sig bort från Kaukasus tillolika delar av världen, ibland så långt som till Sydafrika och använder sin erfarenhet och sina observationer i samband med en världsomfattande aktivitet för mänskliga rättigheter för att beskriva sin egen sorg  – om den förlorade ungdomen, den förlorade hemstaden och det stora traumat som stavas Karabach och lever kvar än idag efter de 19 år sedan vapnen tystnade. Ett öppet sår i kroppen och själen för den azerbajdzjanska människan och nationen.

Övriga produktioner: Oxumağa davam et

Oginskis melodi


bursed
Burseryds kyrka

 

 Oginskis melodi

Vahid Qazi

I söndags testade hans barn honom ordentligt. “Vi ska pröva ditt gehör. Du ska lyssna på musiken som vi har spelat och skriva ner dina tankar!” – hade de sagt. Han skulle lyssna på låtar stycken som de hade spelat och skriva om intrycket som han fått. Det var såklart omöjligt att lyssna på tiotals låtar melodier inom en eller två timmar och ordentligt kunna bedöma varenda en. Så han berättade från början att han skulle bedöma låtarna musiken i sin helhet. Barnen gick med på det och sa ”Gör så!” De hade även själva gjort “testet” och “svaren” som de hade fått var mycket roande.

***

Burseryds svenska protestantkyrka, som omfattar flera byar och har nästan ett tusen invånare, är äldre än stadskyrkan.

Kyrkan är grundades år 1752 men kyrkklockan är äldre än själva kyrkan och det påvisar datumet på kyrkklockan: 1691.

Eftersom kyrkan är byggd på en höjd så syns dess kors över hela byn. Guds hus med gravar uppradade åt fyra håll påminner om en akropol, en värld i en annan jord. Det har odlats olika blommor kring gravarna. Som om gravägarna har slagit vad om att odla flest blommor. På de enkla gravstenarna står namn, födelse- och dödsdatum på de avlidna. Gravarna som är närmast kyrkan är äldst och ju längre bort från kyrkan man kommer desto nyare är gravarna.

Att det odlas blommor och tänds ljus på ­fyrtio, femtio, även sjuttio år gamla gravar, visar att de inte är glömda och att de fortfarande har besökare.

Alla kyrkogårdar i världen speglar dess invånares tradition, livsåskådning och kultur. De skrivna siffrorna på gravstenarna talar om deras livsväg. Detta nordiska lands invånare är seglivade. I genomsnitt lever de åttio år.

Det enda som var bekant för honom här var ekarna. Ett av dem, vars ekollon han hade kallat för “glas-tefat”, hade vuxit på hans morfars grav. När de äldre bad bön, samlade han ekollon i fickorna. Varje gång han kom till kyrkan, mindes han sin barndom som var långt borta – på andra sidan av tid och rum, och han upplevde underliga känslor, som om han flög på drömmarnas vingar och besökte sin farfar som sov i ett varmt sydligt land.

… Kyrkan har två ingångsdörrar. Sidodörren är alltid öppen. Men kyrkoporten på framsidan är bara öppen för allmänheten vid stora religiösa ceremonier. Här hålls inte bara begravningar utan även vigselceremonier och kyrkan blir speciellt dekorerad inför varje ceremoni. En gammal kyrkklocka och många historiska utställningsföremål visas i entrérummet. Här finns även en trätrappa med femton steg till andra våningen. Trappstegen för en till kyrkklockan och till läktaren där det står en kyrkorgel. Besökarna kommer in i huvudsalen genom detta rum.

På första kyrkbänken ligger det sittdynor i högar och olika leksaker för barnen. På vägghyllorna har det radats upp mer än två hundra psalmböcker med röda omslag. Sjutton bänkar, vilka lätt rymmer åtta personer vardera, har radats upp på salens högra och vänstra sida. Huvudsalen är ungefär trettio meter på längden, tio på bredden och sju på höjden. Dagsljuset belyser salen från de tre fönstren på varje sida och när det inte räcker så tänds de stora ljusstakarna som hänger på bägge sidor om fönstren.

Kyrkans orgel har monterats upp på läktaren som är tio meter lång. Han deltar i de flesta ceremonierna här eftersom han tycker om orgelmusiken och oftast brukar sitta på bakersta raden och lyssna. På det scenliknande breda podiet, framför de uppradade bänkarna som sitter fästa i golvet som på en salong, finns det en kateder där pastorn predikar. För att döpa barnen står det en rund, tung sten med en järnplatta vars överdel liknar en balja och en rund “globljusstake” som är gjord av järngaller och med ett stort ljus i mitten och tjugosex små ljus uppradade runtomkring. Alla som ber tänder ljus och sätter dem i något av hålen.

Bibelns psalmnumren som skall sjungas vid ceremonierna brukar skrivas upp på skyltar som hänger på sidoväggarna. Alla som kommer in i huvudsalen tar den heliga psalmboken från hyllan vid entrén och sätter sig, hittar kapitlen som ska läsas, ber tillsammans med pastorn, lyssnar på musiken som spelas med orgeln och sjunger med kyrkokören. De tända ljusen vid väggarna och skymningsljuset från ljuskronan som hänger på det höga kyrkotaket, skapar en speciell fond.

Längst fram i salen hänger det två tavlor av den korsfäste Jesus. På tavlorna som är tvåhundra år gamla syns två rövare som blir korsfästa tillsammans med Jesus, Moder Maria som har svimmat under profetens fötter, Pontius Pilatus som sitter på en häst och lärjungar som tittar förvånat på Jesus.

Den halvrunda ledstången framför tavlorna avskiljer dem från salen. På tomrummets högersida står det en åttastegs predikstol. På predikstolens ledstång finns det bilder på kristna helgon. Detta är kyrkans äldsta del. Datumet 1632 på predikstolen är inte skrivet med romerska utan med arabiska siffror, även om bönerna är skriva på latin. Det verkar som om den redan färdiga predikstolen har blivit hämtad hit från en ännu äldre kyrka.

Det enda moderna föremålet bland alla de äldre är pianot som står under predikstolen. Men inte heller det är främmande här, det är som om en gudomlig hand har klappat det. Pianot ser ut som en oskyldig ung nunna som har ägnat hela sitt liv åt den Heliga Anden.

… Det första han hade gjort när han kom till byn var att leta efter ett piano till sina barn. De hade varit utan piano i flera månader och blivit ovana att spela. Pastorn hade låtit dem spela närsomhelst förutom vid ceremonitiderna. Så de kommer hit varje dag, spelar i timmar, repeterar de gamla styckena och börjar på nya verk som om de förbereder sig för en stor konsert.

***

De nämnde vare sig verkens namn eller författaren. Han började, efter att ha lyssnat på varje låt, kortfattat skriva ner vad han hade fått för känsla. Melodierna var bekanta för honom. Han hade hört dem flera gånger. Men nu skulle han inte bara lyssna på låtarna, utan även ta in dem för att kunna skriva intrycket som han hade fått…

Barn- och ungdomstiden, de levda årens olika ögonblick kom och gick som en filmremsa från kyrkans fönster, med utsikt mot den lilla kyrkogården med blommor. Byn där de fina husen är uppradade välskötta som gravar. Sjön som reflekterar skogen på kullen bredvid kyrkan. De snövita blombladen, vilka darrade av morgonbrisen, päronträdets gren som sträcker sig och blomstrar från ingångstrappan till farfars hus till balkongen, den första kärlekens ängsliga ansikte som ville ha kärlekens enda ord istället för de blickar som skriver romaner. Han såg det förälskade lantliga barnet, som efter att ha stigit av det tidiga tåget på huvudstadens centralstation, promenerade hela dagen på stadens gator med kärlek, värmde höstlöven på parkbänkarna, lyssnade på sången som havets små vågor sjöng viskande när de nådde kusten, stod andfådd efter att ha sprungit ifrån nattens lampor, och till sist tittade han med oskyldig och ledsen blick bakom tunnelbanevagnens fönster som om han tog farväl från världen.

Världens grymmaste gräns är inte den med taggtrådar eller breda murar utan den med genomskinliga fönsterglas. Att inte kunna gå över till platsen som du önskar och ser från glasets andra sida är en helt annan plåga. En främlings liv i ett främmande land blir kvar på andra sidan av glaset precis såhär. Du både finns och inte finns i den nya världen som du ser. Vad du än gör så kommer det att finnas kvar ett genomskinligt glas mellan dig och det här nya livet, likadant som det är mellan dina minnen och längtan. Du kommer aldrig korsa denna gräns även om du vill det!

I ett främmande land är man som en reservjärnväg som ligger bredvid en järnväg i bruk vars räls blivit rostig av att inte bli passerad av något tåg…

Människan är tidens bekräftelse. Utan människan finns det ingen tid! De stycken som spelas upp, tar honom till den tid och det rum som han vill och låter honom träffa alla som han önskar. Ibland dyker han mot det som är i djupet av hans förflutna och ibland flyger han till framtiden på sin önskans vingar. Detta ögonblick fanns inte hos de ögonblicken, alla hade längtan till det förflutna och önskan mot det framtida.

Så fort hans barn slutade spela tog de snabbt ifrån honom häftet och började läsa det han hade skrivit. De skrattade högt medan de läste. Om en främling fick syn på dem skulle han tro att hans barn drev med honom. Vad var det som fick dem att skratta sådär? Hade de inte förstått det han skrivit?

… De äldre ser lustiga ut för barnen när de inte kan förklara sig själva!

Hans barn skrev av de namn på melodierna som han hade skrivit. Den ena läste upp och den andra skrev. Sedan sa de “Titta hur det blev” och sträckte fram häftet mot honom. I häftet stod följande:

“Upplevelsen vid ankomsten av tåget på väg till Tiden som du har valt” – Michel Legrand, “Paraplyerna i Cherbourg”;

“Grannflickans tjurighet – floret som rörde sig i fönstret” – Stevie Wonder, “I just called to say: I love you” (“Jag bara ringde för att säga: Jag älskar dig);

“Du knackar, knackar och knackar på barndomens dörr….men ingen öppnar” – Toto Kutunio, “Soli”;

“Har hon fått mitt meddelande? Läste hon det? Ska hon svara!… eller?…” – Pierre Bachelet, “Emmanuelle”;

“Lyckans siluett på tågfönstret som hälsar “Farväl” och går” – Joe Dassin, “Salut”;

“Lyckan när man kilar nedför backen från Sjusja Uchmiks höjd till Dzjidir Duzu*, hoppar utför ett djupt stup som om man skuttar i mammas famn och därefter svävar som en fågel på hemlandets himmel” – Demis Roussos, “Souvenirs”;

“Ekot av de dansande regndropparna framför minnenas dörr på yttertaket under natten”– Frédéric Chopin, “Vår. Op. 74 Nr. 2”;

“En våg vars dröm är att slå mot klipporna vid kusten men dess liv räcker inte till” – Johann Sebastian Bach, “Preludium”;

“Brisen som uppstår ur ett par fjärilars vingar vilka dansar på gryningens solstålar” – Johann Strauss, “Donaus blåa vals”;

“Knutna tankars strävan mot att lösas upp” – Moritz Moszkowski, “Etyd. Op.72 Nr. 2”;

“Kurragömma med nyckfulla vackra tjejer” – Wolfgang Amadeus Mozart, “Sonata Nr. 26. C-dur”;

“Kunde inte säga nu heller…” – Vagif Mustafazadeh, “Ett stycke från “Bajati- Sjiraz”**;

“…” – Michal Оgínski, “Farväl till hemlandet”;

“Rädslan över att förlora sista hoppet…” – Franz Schubert, “Ekspromt 12”;

“Grannen Evas fingrar skakar. Hennes man dog för 53 år sedan och hon planterar fortfarande blommor på hans grav” – Tomaso Albinoni, “Adagio”;

“Dina blickar som närmar sig med pappersbåten vilken du har släppt på vattnet” – Felix Mendelssohn, “Sånger utan ord. Or.30 Nr. 6”.

Efter att ha läst häftet lämnade han tillbaka det. De rader som hade roat barnen gjorde honom ledsen. Dagen då han satt i kyrkan med regnet smattrande mot fönstren och lyssnade på dessa melodier, var hans humör inriktat på bara en av dem – på den melodin som han hade skrivit punkter istället för ord och inte kunnat svara på frågan när hans barn hade frågat “Varför har du lämnat det tomt här?”. Den musiken hade blottat hans hjärta. Den hade tagit bilder av hans längtan som en röntgenapparat och satt ljus på de allra mörkaste hörnen. Nu tittade han på roten till smärtan som sved och såg klart även den tunna spetsen änden av roten). Det smärtträd, som hade vuxit inom honom för många år sedan och vars rot hade fortsatt ända in i det djupaste lagret av hans hjärta, hade inte torkat ut, det var fyllt med saknadens blad.

Vid sidan om den gulnade våndan fanns det en sorgknopp.

När de lämnade kyrkan hade de med fingrar skrivits ett par ord i imman på fönstret: “Längtans melodi”.

Spåret på fönstret var hjärtats suck som framkallats av melodin. Samma suck som gjorde att han bara kunde svara med tre punkter i häftet.

***

Det regnade ute. Det var mörkt ute även om det var förmiddag. Han var på väg till byn. Hans ansikte var mot det “ljusa livet” skapade av de kallblodiga nordmännen i “mörkrets land”.

Han släpade sina ben efter sig med Oginskins melodi i sina öron, det soliga hemlandet som hade förvandlats till ett mörkt land i hans tankar, med smärtan i sitt hjärta som slog av sorg.

Människor som kom gående mot honom såg stint på den här konstiga mannen som höll på att tappa sitt paraply, hade en cigarett i munnen vilken blev blöt och slocknade och vars ansikte liknade den korsfäste Jesus ansikte. Det var som om en stenstaty hade gått genom gatan. Han kände inte regnets kalla droppar. Nu renade regnet hans hjärta, smattrade mot stenen vilken hade grönskat inom honom, vattnade smärtträdets törst.

Hans barn som sprang framför honom lekte lyckligt i regnet. De skrattade inte åt sin pappa längre, de hade glömt alltihop och åkt till var i sina egna världar…

… Och i luften fanns det ett konstigt fyrverkeri. Ljusflödet från gatulamporna vid trottoaren blev till en pil som delade regndropparna i miljoner delar.

Ett stort och tydligt urskilt ljus delade miljoner strålar mitt itu i en ögonflimrande lyster och riktade sig mot himlen. Det var som om det avlägsnande ljuset från honom skulle lysa upp hela himmelmörkret med sin svaga låga.
Januari 2013

Översättare: Sona Rahimova

* Sjusja – En stad i Azerbajdzjans region Karabakh. Uchmik höjd (“Tre spikar höjden”) och Dzjidir Duzu  (“Hippodrom”) är kända platsnamn i Sjusja (Översättarens notering).

** “Bajati-Sjiraz” – En av de sju mogamer i Azerbajdzjansk folkmusik (Översättarens notering)

Vahid Qazi är Azerbajdzjansk  journalist och författare. Han är medlem av Azerbajdzjans och Svenska Författarförbund och har skrivit 7 böcker. ”Oginskis melodi” är hans första berättelse på svenska.

Oxumağa davam et