Hej Gulsary

Mötet på svenska antikvariatet

Jag tycker om att vandra på Sveriges skogsstigar, sitta vid sjöarnas strand och betrakta hur trädens spegling darrar i de små krusningarna på vattenytan.

Samspelet mellan skogen och sjön liknar ett samtal mellan två älskande. Den lilla sjön som omsluts av skogen är som ett barn i sin mors famn, vaggad till ro av hennes mjuka sång. Den som lyssnar med hjärtat kan uppfatta vaggsången detta viskande samtal.

Det räcker med en lätt bris! Man kan tro att brisen är dirigenten för en orkester av miljoner blad, som med en mjuk handrörelse får dem att spela i harmoni. Det märkliga är att inte ett enda blad gör fel – hela den väldiga orkestern följer noterna perfekt.

Liksom man hör skogens viskande sus kan man se hur den lätta vinden får sjöns vatten att darra. Sjöytan slår som bröstkorgen på en ung flicka som just känt kärlekens första skälvning. Dessa krusningar är de dansande noterna på bladens viskande symfoni. Det är som att bevittna en balett på en scen…