Han

Tredje novell från serien ”Främmande”

Det är i den tidiga gryningen. Solen har ännu inte rest sig över horisonten.

Staden vaknar långsamt, ett svagt brus hörs på avstånd.

Östersjöns vågor verkar ha väckts för tidigt ur sin sömn – de släpar sig, halvt motvilligt, upp mot stranden. De små ankungarna glider fram efter sina mödrar, fortfarande dåsiga. Kvinnan i huset bredvid, som nyss skyndade till arbetet, bar sitt barn till förskolan på samma sätt – sömnigt, med tunga steg.

Min trötthet är inte sömnens. Jag är inte sömnigt trött, utan snarare vaket seg. Jag är vaken.

Den enda som delar vakenheten med mig är morgonbrisen.

Med sin kyliga andedräkt väcker den fåglarna, havet och staden.