Vahid Qazi är författare och journalist. Han bor numera i Helsingborg efter att under flera år levt i Karlskrona.

Tidigare karlskronabon Vahid Qazi, som ursprungligen kommer från Azerbajdzjan, blev för exakt 28 år sedan vittne till en massaker som antagligen är okänd för de flesta i vårt land. Den inträffade under kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Trots att han blev utsänd för att som journalist rapportera om händelserna, förmådde han inte utföra sitt uppdrag. Här är hans berättelse, närmare tre decennier senare.

Blekinge Läns Tidning: https://www.blt.se/kultur/vahid-qazi-jag-ar-ogonvittne/

Jag är ögonvittne

Agdam, min hemstad, är belägen 18 kilometer från Khojaly. Dagen efter
Khojaly-massakern, den 26 februari 1992, kom jag till Agdam. På den tiden hade den
ännu inte förvandlats till de vandrande själarnas stad. Den var levande.

Trots att jag hade lovat redaktionen för tidningen där jag jobbade att skriva om tragedin, klarade jag inte denna uppgift. Det som ögonen vittnade förmådde inte min hand att sätta ord på. Levande människor var skalperade av armeniska brutala banditer, som skar ut organ ur levande människors kroppar, stack ut ögonen på barn, stack bajonetter i magen på gravida kvinnor, grävde ner eller brände levande människor samt minerade en del av liken. Jag förmådde inte beskriva de barnen, kvinnorna, liken utan näsa, öron, könsorganen… liken som låg överallt…

Agdams moské hade aldrig sett så många lik tillsammans. Veden räckte inte till för
att elda. Det var svårt att hinna med att ta hand om alla – veden att elda, varmt
vatten, personer som tvättade liken, keféner (de muslimska vita höljetygen att klä på
liken) räckte inte till. Staden blev bedövad av chock.

Bedövade var alla människor, ändå tog de emot de skadade och letade efter
människor som togs till fångar. De frusna ögonen riktades mot Khojaly, de bedövade
händerna grävde gravar. Staden hade inte tårar att gråta – fruktan hade torkat ut
stadens tårar.

Händerna i kallbrand, de paralyserade benen som släpades på marken… Dessa människor som var tvungna att fly sina hem mitt i natten i nattlinnen och barfota på hemliga stigar fick gå 18 kilometer i vinternatten. De fick dra varandra, bära sina nära och kära i flera dagar, genom skogar och berg i snö, och komma fram till Agdam… ibland var de fem personer tillsammans, ibland tio personer. De klarade inte berätta det de vittnade med fullständiga meningar, utan bara brutna ord eller stavelser de kunde uttala. Så som läkaren gör med patienten, läkemedelsvätskan införs sakta, droppe efter droppe, i den sjukes ådror för att inte utsätta honom för chock på grund av överdos.

Ingen visste om hur många som togs som gisslan. För att hämta liken och fångarna
förde de lokala bataljonskommendörerna förhandlingar, de tog grupper av liken och
fångar och hämtade dem till Agdam. De befriade fångarna berättade om tortyren och
kränkningarna de utsattes för. Fruktan gick igenom som anden in i kroppen hos dem
som lyssnade…

Fruktan härskade i staden. Fienden hade uppnått sitt mål – den massiva fruktan, den kollektiva omskakningen, det kollektiva lidandet hade ägt rum. De dagarna genomleva staden de mest fruktansvärda stunderna i sin historia.

Den 23 juli 1993 var Agdam, staden där jag föddes i och växte upp, ockuperat av armeniska armen. Agdams husen, skolorna, sjukhusen, gatorna, parkerna, gårdarna, biblioteken, monumenten – plundrades, bombades, vandaliserades, ödelades. Ruinerna i Agdam kallas nu “Kaukasiens Hiroshima” eller “Själens stad”.

***

…Serber dödade upp till 10 000 bosniska män och pojkar i Srebrenica, eftersom
bosnier är muslimer. 1997 såg jag med egna ögon de bosniska ödelagda byarna, man
fick gåshud av det.

… I Rwanda dödades över 800 000 människor under 100 dagar. Där överstegs
hastigheten att mörda människor fem gånger jämfört med de nazistiska lägren.

… Under en natt jämnades staden Khojaly med marken, den blev “raderad från
Jorden”. Armenierna dödade 613 personer, skadade svårt 487 personer, de tog 1275
civila – de äldre, barn och kvinnor – till fångenskap och torterade dem ofattbart.
Eftersom de var azerbajdzjaner. Ödet för 150 människor, varav 68 kvinnor och 26
barn är fortfarande okänt. Av de döda var 106 kvinnor och 63 var spädbarn. 8
familjer blev helt förstörda, 24 barn förlorade båda föräldrarna. Endast 335 av de
döda begravdes. 200 personer fick kallbrand i benen på grund av kölden.

Dessa händelser ägde rum inte i historiens avlägsna århundraden, utan i början av
1990-talet, när FN var 50 år och OSSE var 20 år gammal. Efter de två världskrigen,
framför ögonen hos den civiliserade och humanistiska världen.

Händelserna i Rwanda och Bosnien bedömdes och fick sitt politiska värde. De som begick massakrer, de ansvariga, fick stå till svars inför rätten, anklagades för folkmord och fick respektive straff. Men inte de som begick massakrerna i Khojaly!

Tvärtom, Robert Kotjarjan, som var ledare för separatisterna vid den tiden blev först
premiärminister i Armenien och sedan valdes han till Armeniens president. Han blev
mottagen i andra länder, talade om demokrati och mänskliga rättigheter vid FN: s
tribunal. Vid Europarådets parlamentariska församling talade han med stolthet som
hjälte om vad de hade genomfört.

Serge Sargsyan som var chef för den armeniska armén i Karabach och ledde
massakrerna på den tiden var tidigare också premiärminister i Armenien och sedan
valdes han till Armeniens president. Begrunda gärna vad den brittiske journalisten
Thomas de Waal erkänner i sin välkända bok ”Qara bağ” (The Black Garden, Kara
bach), ”uppriktigt och grymt” om folkmordskriminaliteten mot civila i Khojaly
skriver han:

“Vi brukar vara tystlåtna om sådana saker … Denna fråga har blivit överdriven … Men jag måste säga också att innan Khojaly trodde azerbajdzjaner att de kan skoja med oss, de trodde att armenier inte kommer att skada civilbefolkningen. Vi har helt förstört deras föreställningar om vad som är möjlig att hända“ (T. De Waals egen berättelse).

***

Khojalys hämnd kan inte tas genom att begå ett annat “Khojaly massaker” i
Armenien. Man kommer att sätta slut på problemet när de skyldiga till Khojaly
folkmordet ska ställas inför rätta (som Nürnbergrättegången) och när armeniska
akademiker och sedan det armeniska folket ska visa att de uppriktigt beklagar denna
tragedi och skäms över det (som tyskarna har gjort för förintelsen).

Återupprättande av rättvisa kommer inte genom hatet mot fienden, utan med kärlek
till Karabach. Att leva med hatkänslan och vara illasinnad skadar inte främst objektet
för utfodring av de känslor, utan själva källan till dem – det förstör människan som
utfordrar dem. Det äter människan inifrån och gör slut på det mänskliga hos
människan. Att vara hatisk förstör människans moral, berövar henne den objektiva
och rationella tänkandet.

Jag vet ingen värre synd i världen än att odla hatkänslan hos småbarn, göda den i
många år och uppfostra dem till mördare. Jag erkänner inte heller någon lag som
rättfärdigar ett sådant brott, jag erkänner inte den religion som förlåter ett sådant
brott.

Vahid Qazi

Översatt av Saadat Karimi