• 

Om Karabach-konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien

Till skillnad från vad som hittills har framkommit i delar av svensk media i relation till den pågående väpnade konflikten i Karabach, är huvudorsaken till de pågående stridigheterna mellan Azerbajdzjan och Armenien inte så mycket frågan om de ca 100 000 armeniernas rätt till självbestämmande i Nagorno-Karabach (NK), som frågan rörande situationen med de 7 av Armenien militärt kontrollerade omkringliggande regionerna i Karabach, tidigare bebodda av etniska azerbajdzjanier.

Karabach är ett område som enligt internationell rätt tillhör landet Azerbajdzjan, men de facto kontrolleras militärt av Armenien. Karabach består av NK och 7 stycken omkringliggande regioner. I samband med Karabach-kriget under 1990-talet, vilket föll ut militärt till Armeniens fördel, blev den azerbajdzjanska befolkningen på ca 1 000 000 etniska azerbajdzjanier etniskt rensade från Armenien och Karabach. De 7 av Armenien de facto ockuperade omkringliggande regionerna i Karabach var innan kriget till största delen befolkade av azerbajdzjansk befolkning. De hundra tusentals människor ur den azerbajdzjanska befolkningen som överlevde Armeniens etniska rensning av Karabach, har ännu inte efter dessa 30 år inte fått återvända till sina hem i Karabach. Och det är också det som den nuvarande väpnade konflikten till stor del handlar om. I den kontext då man belyser de ca 100 000 armeniers rätt till liv och egendom i NK, är man också moraliskt förpliktigad att tillämpa samma standard av medmänsklighet gentemot de ca 1 000 000 azerbajdzjaniernas rätt till liv och egendom i de idag av Armenien de facto ockuperade regionerna i Azerbajdzjan.

Azerbajdzjan har i snart 30 år varit dedikerad part i den fredsprocess som har etablerats inom ramen för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), och vars ordförandeländer är USA, Frankrike och Ryssland. Denna process har fortskridit i ovärdigt långsam takt, dels p.g.a. Armeniens agenda att konservera utfallet från Karabach-kriget under 1990-talet, och dels utifrån ordförandeländernas faktiska regionalpolitiska prioriteringar som uppenbarligen inte ligger i linje med idén om en snabb lösning av konflikten.

Det måste konstateras att den tidigare armeniska ledningen har – om än långsamt, men ändock med viss produktivitet – medverkat till att få plats principer för stegvis reglering av konflikten, och Azerbajdzjan har genomgående indikerat att landet stödjer dem antagna principerna. Den nuvarande ledningen i Armenien har dock systematiskt visat ovilja att fortskrida enligt vad Armeniens tidigare administration har åtagit sig att följa – istället har Armenien framhållit i ord och handling budskapet med andemeningen att ”Karabach är Armenien, därmed basta”. Vidare har nuvarande makthavare i Armenien ökat intensiteten i sin krigsretorik – främst mot Azerbajdzjan, men man har också nyligen gjort utspel mot grannlandet Georgien (mot vilket Armenien bedrev ett territoriellt krig år 1918) menandes att delar av Georgien är forna stor-Armeniska territorier. Oberoende av vilka bevekelsegrunder som finns bakom denna typ av utspel mot Georgien – mycket lik den retorik som den Sovjetiska Armenien ägnade sig åt i samband med uppstarten av sitt annexeringsprojekt i NK under 1990-talen, så bidrar det inte till fred i regionen. Sammanfattningsvis måste man konstatera att dagens väpnade konflikt mellan Azerbajdzjan och Armenien är ett direkt resultat av den kollaps av förhandlingsprocessen som Armeniens ledning beklagligtvis har orsakat.

Det är i vissa kretsar föga känt, men inte desto mindre sant för det, att Azerbajdzjan är en strikt sekulär och multietnisk statsbildning. Ett flertal etniska minoriteter – kristna, ryssar, en stor judisk population i området Quba med många flera – lever i harmoni med andra medborgare i landet, på lika medborgerliga villkor, och betraktar Azerbajdzjan som sitt hem. Så gör även de tusentals armenier som idag bor Azerbajdzjan, inklusive i huvudstaden Baku. Det är Azerbajdzjans högt prioriterade politiska mål att alla azerbajdzjanska medborgare vars hem är Karabach – d.v.s. både azerbajdzjanier och armenier – ska kunna leva fredliga och värdiga liv. Azerbajdzjan har som ett led i denna strävan deklarerat sin dedikation om att få på plats nödvändiga säkerhetsgarantier för att säkerställa detta. Detta innebär att Azerbajdzjan, enligt uttalanden från landets högsta ledning, absolut inte har några avsikter att etniskt rensa Karabach – istället avser man att garantera alla medborgarnas rätt till liv och egendom, oberoende etnisk eller religiös tillhörighet.

Vidare, är det värdefullt att ta del av de två sidornas argument i denna konflikt rörande rättfärdigandet av deras territoriella anspråk. Armenien har anfört argument som kretsar kring den armeniska befolkningens säkerhet i NK, medan Azerbajdzjan har kontinuerligt bekräftat sin fullaste dedikation för de säkerhetsprinciper som tillsammans med Armenien har tagits fram inom ramen för OSSE-fredsprocessen. Armenien argumenterar vidare för sin ockupation av Karabach genom att referera till sin version av historien, med påståenden om historisk anknytning till området. Azerbajdzjan har å sin sida presenterat vederläggande argument – dessa styrker förekomsten av relevanta kontinuerliga azerbajdzjanska statsbildningar i Karabach.

I samband med intressanta tillbakablickar i historien – fabricerade eller sanningsenliga, är det viktigt att besinna sig och komma ihåg att den civiliserade moderna världen bygger på ett antal rättsprinciper – spelregler som bör iakttas av alla civiliserade statsbildningar. Detta innebär att historien är ett ämne för historieforskare, och inte en grund för statsunderstödd historierevanschism, etnoreligiös expansionism, ockupation, krigsföring och etnisk rensning. Följer man inte de gängse rättsprinciperna, så står stora delar av världen inför oerhört lidande och blodspillan. Och den civiliserade världen har redan tagit ställning i frågan om rättsläget kring Karabach – detta vittnar resolutionerna 822, 853, 874, 884 om, antagna av FN:s Säkerhetsråd. Dessa resolutioner kräver omedelbart, fullständigt och ovillkorligt tillbakadragande av den armeniska ockupationsmakten från Azerbajdzjans territorier i Karabach. Den pågående konflikten är Azerbajdzjans realisering av dessa resolutioner, inom Azerbajdzjans territoriella gränser, i enlighet med internationell rätt.

Det är omdebatterat vem som myntade uttrycket att ”Krigets första offer är sanningen”, men uttrycket är icke desto mindre sant och relevant också idag. Påståenden om krigsbrott och barbari, måste därför kontrolleras kritiskt och noga. Som framgår av den omfattande dokumenterade materiella förstörelsen, har armeniska militärstyrkor de senaste dagarna – efter inledandet av den s.k. vapenvilan – systematiskt beskjutit flera civila mål i azerbajdzjanska städer och byar som ligger långt ifrån frontlinjen och långt ifrån militära objekt. Detta agerande ligger i linje med vad den Armeniska ledningen tidigare öppet har kommunicerat att de avser att göra i bestraffningssyfte mot Azerbajdzjan, i händelse av eskalering av konflikten. Armenien har å andra sidan beskyllt Azerbajdzjan för bombardemang av städerna i NK, under den nu pågående väpnade konflikten. Azerbajdzjan har bemött dessa anklagelser med att Azerbajdzjan endast beskjuter militära objekt, vilka onekligen finns i hela NK. Samtidigt måste man konstatera att det alltid föreligger en teknisk risk att beskjutningen resulterar i viss avvikelse, vilket innebär att angränsande civila objekt kan oavsiktligt hamna under beskjutning – givetvis är sådan oavsiktlig avvikelse begränsad i utsträckning och kan aldrig vara så stor som fallet är med armenisk beskjutning av civila mål i azerbajdzjanska städer och byar nämnt ovan. Det är vidare svårt att i nuläget fastställa eventuella orsaker till sådana avvikelser. Dock bör man i varje fall, vid utgången av den nuvarande konflikten, upprätta en internationell kommission för granskning av förekomsten av krigsbrott – ingen sida, oberoende segerstatus, ska kunna åtnjuta immunitet mot denna process. Avsiktligt mördande av civil befolkning – armenier som azerbajdzjanier – måste medföra strängaste möjligaste straffansvar.

Uthållig fred kräver rättvist och civiliserat agerande, i alla led av denna konflikt.

Arena Omvärldsanalys

2020-10-17