Mördade gravar

Mördade gravar

Jag var endast 6 år gammal när Aghdam ockuperades. Mina minnen av Aghdam och vår by Yusifjanli är så mycket som får plats i ett barns minne. Jag mindes knappt Moskén Juma i staden, Tehuset, futbollplanet “Imaret”, kyrkogården Garahadzji. Däremot förvarade jag de minnena som höll vår by levande i mina drömmar. Jag påminde mig själv ofta om dem så att ifall jag någon gång skulle återvända till vår by skulle jag kunna hitta spår efter dem här minnena.

Jag såg ruinerna av de ockuperade städerna och byarna även innan det senaste kriget. Det var relativt enkelt att titta på vår by från observationsposterna i frontlinjen. Från höjderna på Gargarflodens högra bank låg byn helt öppet i det omgivande landskapet. Skolan jag gick på gjordes om till ett militärt huvudkontor av armenierna.

Jag började forska om Karabakh långt före det 44-långa kriget hösten 2020, jag höll på att skriva om krigets historia. Jag försökte lära mig om 90-talskrigets förlopp och nyckelhändelser, inte bara från officiella källor, utan också genom samtal med krigsveteraner och civila som hållits gisslan.

Jag brukade möta många påståenden i azerbajdzjanska medier om att armenierna river ner kyrkogårdar, gräver upp gravar och lik och söker efter guld i dem. Efter en lång undersökning träffade jag Ali Sariyev, en av de personer som har varit inblandade i denna process.

Ali Sariyev var en välkänd idrottsman och tränare i grekisk-romersk brottning i Sovjetunionen. Den 31 oktober 1993 gick han vilse och blev tillfångatagen av armenier tillsammans med sina föräldrar och kusin, sin farbrors dotter. Liksom andra fångar, blev även de tvingade av armenierna att arbeta i de ockuperade områdena.

En armenisk militär vid namn Gor berättade för dem att de skulle arbeta på kyrkogårdar i Agdam. De genomsökte gravarna med en gulddetektor och när den gav ifrån ett pip fick gisslan gräva gravarna och bryta loss guldtänderna ur munnen på liken.

Ali Sariyevs minnen satte djupa spår i mitt sinne. Därför blev kyrkogården det första stället jag besökte direkt efter områdets befrielse.

Dagen efter befrielsen av distriktet Aghdam åkte jag och min militärvän till kyrkogården i byn Yusifjanli. Bykyrkogården var den plats som drabbats värst av kriget. Armeniska poster stod fortfarande kvar i ena änden av kyrkogården och azerbajdzjanska soldater tjänstgjorde i den andra änden.

Som om det inte var nog, passerade det en skyttegrav genom kyrkogården. Föreställ er att bykyrkogården hade förvandlats till en “neutral zon” mellan azerbajdzjaner och armenier. Varje gång vapenvilan brutits var det just gravarna som blev ”beskjutna”.

Vi gick i en skyttegrav som löpte genom kyrkogården. När vi nådde mitten av kyrkogården stötte vi på en skyttegrav som passerade mellan två gravar. När vi gick till framsidan av de gravarna och läste inskriptionerna förstod vi att det var två systrars gravar.

Alla gravstenar i svart marmor på bykyrkogården har plockats bort.

Och så var gravplattans baksida krossad…

Orsaken till detta får vi veta av Soltan Mirzaliyev, som deltog det i första Karabakh-kriget (1991-1994). Enligt honom armenierna bröt upp ett hål på baksidan av alla gravplattor, drog ut kraniet med en speciell tråd ur jorden och plockade ut guldtänderna.

Jag går mot vår by. Det finns inget spår kvar av byn jag har bevarat i mina drömmar. Dess vägar har ändrats och två försvarslinjer har passerat genom mitten av byn. Husen har förstörts, alla de stora träden har fällts. Det finns nästan inga träd kvar i ekskogen runt byn. Sedan går vi till andra kyrkogårdar i Aghdam enligt koordinaterna som Ali Sariyev gav oss. De flesta gravar har grävts upp. Även om vissa gravar fortfarande hade den framlidnes skelettdelar är många gravar helt tomma.

Användningen av mänskliga ben inom medicin är utbredd. Det påstås att benen avlägsnades från gravarna för detta ändamål. Ben som bearbetas i nya implantattekniker används flitigt inom tandvården. Studier visar att i flera länder används mänskligt ben även för implantat. Det har rapporterats att armenierna har tagit benen från gravarna till utländska “svarta marknader” genom att slipa dem. Kostnaden för att implantera en tand gjord av ett mänskligt ben varierar mellan 400 – 1200 amerikanska dollar[i]. Gravarna grävdes alltså, utan tvekan, inte bara för att leta efter guld, utan också för att utvinna och sälja benen.

Som den äldsta kyrkogården i Aghdam räknades Garahaji. Efter kriget visade det sig att kyrkogården hade utplånats. Benen i gravarna hade forslats bort och kyrkogårdens mark plöjts och förvandlats till en åker. Den urgamla kyrkogården, vars ålder kunde mätas i hundratals år har nu blivit ett minne blott. Resterna av de döda på kyrkogården i byn Mollalar har också försvunnit och ett monument för armenier rests i dess ställe.

Karabakh-khanernas familjekyrkogård låg i staden Aghdam. Kvarlevorna av Panah Khan, grundaren av khanatet, och hans barnbarn samt av den berömda azerbajdzjanska dikterskan Natavan togs också bort från deras gravar. Nu finns det bara hål i marken kvar av de där gravarna. Jag läste i en studie gjort av Reuters nyhetsbyrå att dussintals amerikanska företag, såsom Restore Life, håller på med försäljning av människoben[ii]. Det finns tydligen en svart marknad för mänskliga ben i världen[iii]. Kranier av kända personer säljs till ett högre pris på den svarta marknaden. Vem vet, kanske finns benen av även dessa historiska personer i någon bensamlarens kollektion.

Förutom gravar förstördes även hus. Efter lite forskning blev det klart att stenarna i de förstörda husen bröts loss och fördes till Armenien. Stenar tagna från Agdam användes också vid byggandet av lyxvillan i byn Hasanabad (armenierna kallar byn Mysman) för Serzj Sargsian, som var krigsherre under kriget och valdes senare till Armeniens president. Anar Mammadov, Amil Ahmadov och Afin Yahyayaev, som var i armenisk fångenskap, hade deltagit i rivningen av dessa hus. Ali Sariyev berättar att de även tvingades att arbeta vid byggandet av Sargsians villa. Enligt vår källa i Iran, tillät armenierna efter år 1995 iranierna att riva de azerbajdzjanska husen i Karabakh och ta med sig stenarna mot betalning av 100-200 dollar.

Byn Edilli i regionen Khojavend ligger vid bergens fot. På vägen dit väckte vägarna min uppmärksamhet. Vägarna i byn var belagda med stenar som används vid byggandet av hus. En armenier som bodde i denna by erkände på sociala medier att vägarna i byn byggdes av stenar som de hade tagit med sig från Fizuli-distriktet.

Vi vet att alla krig är fruktansvärda. Vi hör och vet också att krig vanligtvis utkämpas mellan arméer. När man går i de befriade områdena blir det klart att Karabakhkriget utkämpades inte bara mot armén, utan också mot växtriket, djurlivet, historiska monument, hus och till och med gravplatser.

Till och med gravarna mördades…

Sekhavet Mammad

Karabakh, Azerbajdzjan