De överlevda fotspåren
Ur boken “Själarnas stad” av Vahid Qazi
Jag gick till skolan hemifrån, alltså från Ali Ibrahimovs gata och svängde till Leningatan. Lenin ni vet, grundaren av världsproletariatet, och Ali Ibrahimov, han var en kommunist från samma ort där jag föddes. Jag gick på vänster sidan av gatan och när jag passerade polisstationen och sedan Mirgasymovvägen som brukade vara tyst hörde jag live musik som spelades i den envåningsbyggnaden till vänster. Den byggnaden var pionjärers hus och det var musikgruppen ”Karabachs näktergalar” som tränade. Gud vet om var någonstans i det väldiga Sovjetlandet skulle de uppträda med sin konsert. Efter det storslagna uppträdandet på konserten i Moskva där självaste Brezjnev var med i publiken, ökade antalet barn som sökte till denna musikskola avsevärt. Vissa var duktiga på att sjunga, vissa spelade musikinstrument, och andra dansade…
Jag med… Jag också gick i samma skola för pionjärer. Nej, jag var ingen bra på att sjunga, bra sångröst hade jag inte. Inte alla kom väl hit för att sjunga, det fanns en hel del olika cirklar och fritidsaktiviteter i den skolan. Jag hade valt fotografering. Måste dock erkänna att fastän jag hade fyllt i en hel skrivbok med teorier om fotokonsten fick jag inte ta några bilder. Jag hade en billig fotokamera ”Smena”, den låg kvar ny i sin förpackning som hemgiften hos äldre tjejer. Men jag fick nytta av de teoretiska kunskaperna senare, jo som tur har jag nu massor av fotografier som kan utgöra en bra utställning…
I byggnaden bredvid pionjärers hus låg Utbildningskontoret vid Agdam kommunen. När jag gick förbi den byggnaden gjorde jag lekfulla hipp-hopp stegen på de röd-vita klinkerrutorna lagda på marken. Precis som i filmen om Tjapajev som “klippte” vitgardisterna, satte jag fötterna inte på de vita rutorna, utan på de röda. Från utbildningskontorets fönster hörde man ljudet från skrivmaskinen, ni vet gamla skrivmaskiner och hur de låter när man trycker i tangenterna i dem. Det ljudet gjorde ett bakgrundsljud till ljudet från maskingevären och kulsprutor. Utbildningskontorets chef, Gara muellim[1] hette han, var en aning mörkhyad och tjock man. Jag träffade honom ofta, typ vid de stunden när han antingen satte sig i sin Willys eller klev av den. En gång i tiden hade kommunens partikommitté sin lokal i denna tvåvåningsbyggnad. Min far när han var liten såg Mirjafar Bagirov just här när han precis som Gara muellim klev av ur bilen och gick in i huset. ”En man med glasögon klev av bilen och raskade på att gå in i byggnaden”, sa min far.
Nästa korsande gata hette efter Vorosjilov, fastän ingen hade sett den sovjetiske marskalken rida förbi den gatan. Inte ens de två Elbrus i vår klass kände till honom, varken Guliyev Elbrus (Gud må honom vila i frid) eller Mirturabov, trots att de bodde på samma gata. Men farbror Abbas kände till mannen vars namn deras gata döptes till. Tagiyev Abbas var maken till min faster som dog år 1950 vid 20 årsåldern. Sådana som farbror Abbas jobbade inom partiets hushållsarbeten i många år, därför borde de kunna såna typer som Vorosjilov. Jag minns inte var Vorosjilovgatan slutade, jag minns bara att den började vid gatan 28 April där tingsrätten och Agdams Dramatiska Teater låg samt redaktionen av tidningen ”Lenins väg”. Jag minns hälften av den gatans bana: ”Vorosjilov” som gick ut från ”28 April” tog det som han fick av ”Lenin” och ”Frunze”, fortsatt med ”Azizbekov” och vart tog den vägen och hur långt den tog vägen visste jag inte.
Du ska inte bry dig om dessa bolsjevikers, kommunisters namn, dessa ställen var långt ifrån inte bara kommunismen, utan även socialismen.
Om man fortsatt gå hundra meter till på Vorosjilovgatan så på höger sidan fanns banken och mittemot banken bodde Zyby, min skolkompis. Han var tre år äldre mig, alla kallade honom för Zyby och jag trodde att det var hans riktiga namn. En gång hälsade jag honom ”Tjäna Zyby, hur är läget?”, då blev han jättearg, han var nära på att slå ihjäl mig. Det visade sig att stadens killar kallade honom vid detta namn med en negativ betydelse. Efter denna händelse slutade jag säga hej till honom. Han tvättade sin fars bil hela dagarna och hoppades på att han ska få den av farsan och köra. Med han fick den aldrig. Så klart, kan man låta Zyby köra bil?
På höger sidan av nästa korsande gata fanns den s.k. ”gostinitsa”, vilket på ryska betyder ”hus för gäster”, dvs. ett hotell. På dess vänster sida fanns kvarteret där min farbror Ukan bodde, Maksim Gorkijsgatan. Jag vet fortfarande inte varför han hette Ukan, det är väl inget namn. Jag undrar om han hade läst pjäsen ”Solens barn” av den sovjetiske tjänstemannen Maksim Gorkij vars äran gatan döptes till? Hade farbror Ukans son Adalet som gick i min klass och hade ryktet ”galen” sett den? Jag undrar om hur många barn som lagade däck och bytte biloljan i verkstaden där bredvid hans hus hade han hälsat? Han kanske inte tänkte ens på att det faktiskt finns likheter mellan svetsaren Jegor i Gorkijs pjäs och den ”galna” killens farbrorsson Jegor? Om svaret är Nej, i så fall varför hette fan just denna gata Gorkij bland många andra gator i staden? Hur kan man veta det! Låt den ”galna” killen som gick i min klass kolla på Gorkijs föreställning och vi ska fortsätta vår väg. Just det …just precis gick han till och från skolan, man kan knappast säga att han studerade… (men vad har det med saken att göra! Huvudsaken är att ”galna” killen var en bra kille och vi var kompisar).
Från varje fönster i byggnaden på gatans vänster sida kom ett slags ljud: piano, dragspelare, tar[2], kamantja[3], fiol, och andra ljud. Det var Musikskolan nr 1 i staden, jo våra skolor hade nummer. Folk brukade kalla det för lärare Lauras skola. Jag ville spela fiol, men min pappa insisterade på att jag ska få tar lektioner, vilket slutade i att författaren till dessa rader kan varken det ena eller det andra. Det visar sig att ibland skall man inte tvinga barnet! Jag beklagar det så mycket … Om jag var så klok på den tiden som jag är nu skulle jag gå till och med på kontrabaslektioner!
Om man fortsatt gå på samma gata lite till, fem steg framåt då kunde man se vårt dagis! Vårt dagis var en paradishörna, det var ett tvåvåningshus omgivet av höga träd. Kan man glömma ordningen som rådde där? Och våra fröknar Mina, Briljant och andra? Knappast! De små runda kex, förresten ”träkakor” hette dem, fruktkräm (men våran fruktkräm var lösare i sin konsistens än den svenska sorten, alltså mer av den finska typen kisel) och varm risgrynsgröt… En sak jag avskydde där – de tvingade oss sova en timme eller två efter lunch. En gång började fröken Mina tjata att jag inte sov, utan låtsades sova. När hon tjatade så där försökte jag blunda starkt. Dumma mig, det visar sig att för att se sovande ut skall man inte blunda starkt, inte pressa utan tvärtom blunda avslappnat, mjukt ska man… Sådana knep lärde jag mig senare i livet… Det mest roliga för mig var när vi gick att leka i Leninspark mittemot dagiset. Det var riktigt kul. Vi gick i led två och två och höll varandra i hand och jag gillade att bilar stannade med överseende vid övergångsstället.
Där dagisbyggnadens vägg slutade började Musevi gatan, om man fortsatt där upp till fjällen Sary Tepe då kunde man se Giyasly byn därifrån. Ezjders kiosk, han som läste böcker hela dagarna, syntes uppifrån liten bredvid fotoateljén. De flesta av mina barndomsbilder är tagna där. Även fotot där jag är ett år gammal. För att sluta grina fick jag ett godis av fotografen, det håller jag i handen i bilden.
”En riktig karl bör aldrig prata om två saker: det ena är kärleksmomenten med kvinnan och det andra är om sina smärtor”. Detta var sagt av den ryske artisten Vyacheslav Tikhonov vid den sista intervjun med honom. Han var populär för rollen av Stierlitz i den ryske filmen om andravärldskriget ”Seventeen Moments of Spring”. Varför tänkte jag på det nu? I början av den här gatan, Musevigatan, fanns en liten affär som ägdes av tant Letafet och som vanligtvis var öppen på morgnarna. Vi kallade henne för moster Letafet och vi brukade köpa mjölk där. På den gatan har jag upplevt spänningsfulla och oförglömliga stunder orsaken till vilket kan jag inte avslöja. ”Smetan”, så hette min favoritmejeriprodukt, köpte vi för första gången här. Den påminde grädden som kvinnor i Khydyrly byn sålde, men det var inte samma sak – smetanen var godare! Den mulliga moster Letafets snälla röst ringer fortfarande i mitt öra, hennes trevliga ansikte syns framför mig. När hon lyfte de mjölkbehållarna märktes att hon inte var stark.
***
Leninsgata slutade vid hörnet av byggnaden som var känd vid namnet ”dördmertebe”, vilket betyder fyravåningshus. Här gick vägen isär som bokstaven V: den till väster ledde till parken Jeyran och den till höger ledde till gågatan där en lång rad av butiker fanns. Båda vägar ledde till den välkända Agdambasaren. Överhuvudtaget, det kändes som att alla vägar i staden ledde till basaren. Agdambasaren var inte något tempel eller helgedom, det var en vanlig basar. Men nu när jag berättar om den så kom jag på det populära uttrycket ”Om en väg inte leder till templet, varför behövs den?”, som används i filmen Repentance (Omvändelse) av den georgiske regissören Tengiz Abuladze. Jag önskar att alla vägar ledde till templet!
…På högtiderna på vintrar fanns stora köer till butiken ”Dijurnu”, vilken var en sorts jouraffär, för att köpa frysen havsfisk, vindruvor som plockades fram strax före försäljningen. Butikens chef Nadir Ismayilov skulle långt senare visa sin kärlek för Agdam genom att offra sin hälsa och allt han ägde när kriget började… Båda som ledare på s.k. kontoret ”Obpit”, vilket var en förening vars verksamhet var att leverera mat för allmänheten, och som Agdam kommuns chef…
Våren 1993 kom vi till Agdam tillsammans med statsrådgivare Arif Hajiyev. Hans assistent öppnade hans rum åt oss och visade att vi kunde sitta där medan vi väntade på Nadir muellim. Det fanns ett tjockt lager av damm på hans bord. Dörren till kommunchefens rum öppnades inte på flera dagar, eftersom han inte vistades på kontoret, utan ute på fronten med soldaterna var han. Agdams invånare som jag känner var övertygade om att om regeringen inte bytte kommunchefen (regionens verkställande direktör), och inte tvingade de lokala bataljonerna till att avväpnas, och om regeringen inte införde i stället “nationella armén” som styrdes av Suret Huseynov vars trupper var okontrollerbara, vore stadens ockupation och erövring omöjlig! Förbannade satan! “För tillfället” sa de i början, men det har gått 25 år sedan dess och vi har inte kunnat återfå vår stad!
… Härifrån började rader av affärer: Elmans affär med ”utländska varor” som man kunde köpa mot kuponger, Behluls guldaffär, balken där vi sköt kulor och kiosken där vi kunde köpa saft för 5 gepik[4]. Inte vilken saft som helst, utan världens godaste saft! Det var en gammal konst det att tillverka den saften. Sedan var det Inzibats affär med hushållsvaror och hemutrustning (”khoztovar” brukade folket kalla det på ryska), Zahids skrädderi, Rövshens möbelaffär, Samayas tygaffär… Raden slutade med Talats apotek nr 237. Jag brukade svänga från hörnet till vänster och gå in i skolan utan att bry mig om den täta trafiken framför basaren och signalerna som tutades.
***
Efter skolan på väg hem brukade jag gå långsamt, jag hade inte bråttom. Därför tog jag inte den kortaste vägen, alltså Leninsgata, utan 28 April gatan tillbakavägen. Mellan de två vägarna fanns ett café, “Gopanın çayxanası” [5] hette den, folk kallade den också “Manıslar bağı”, alltså parken för musiker. Stadens musiker brukade samlas där, jo alla förutom Gadir Rustamov. Folkkära Gadir! Han var så populär… han hade väldigt unik röst och var mycket på TV och på de statliga konserterna. Bredvid caféet fanns en sporthall av föreningen “Məhsul” (”Skörden”). Vissa pojkar i min klass brukade träna brottning där. En gång tog Elshad Muxtarov en bronsmedalj till och med i tävlingen i Vitryssland, då gick vi femman om jag minns rätt. Om staden Baranovitjy där han tävlade berättade han med en sån inlevelse så att man kunde tro att han hade brottat ner på ryggen hela stadens människor. Den mest populära och kända idrottsmannen från den skolan blev Jeyhun Mammadov. Senare blev han Europamästare 7-8 gånger, och jag tror lika många gånger världsmästare.
…Varannan dag brukade jag och några kompisar gå på farbror Tagis bokhandel som låg vid ingången till Leninspark och kolla böckerna där, det var ett måste för oss. På parkens vänster sida mellan två vägar fanns café “Çay evi” (”Tehuset”), dit kom vi vid speciella tillfällen. På caféets första våning serverades khengel. Jag älskade den maträtten, det är klimpar med kryddat kött med lök och vitlök. Ni som kommer från Shusha, ni ska inte ta illa upp – khengel där var inte alls sämre än den som serverades på café “Qaya” i Shusha. Apropå detta, låt mig tala om att Agdams folk och Sushas folk har alltid haft en särskild relation. Det finns knappast andra två städer i världen som har 1001 kopplingar till varandra. Det måste vara på grund av blodsband och kärleken, eller hur? De har alltid haft skämt och anekdoter och berättat en massa roliga historier om varandra. Man bör verkligen skriva ner alla dem! Exempelvis, när min morbror satt under mullbärsträdet i byn och spelade backgammon med min pappa som är ursprungligen från Shusha skämtade han så här: “Vi har så många gånger målat sparvar och sålt dem i stället för näktergalar”. Av en som kommer från Shusha hörde jag också denna skämt: “Efter att du har hälsat en Agdambo ska du räkna dina fingrar och se om de inte är färre”.
På morgonen kunde man äta gröt på café “Çay evi” eller blinier (om de blev kvar). På den andra och den tredje våningarna serverades enbart te. Den andra våningen brukade vara mycket högljudd, full av väsen eftersom där samlades “fotbollsfolket”. Men den tredje våningen var avsedd för kunder från eliten och där serverades te med sylt, kakor, snacks och dylikt. Café “Çay evi” byggdes på idéer och projekt av den berömda vetenskapsmannen Khudu Mammedov och var en av de talrika intressanta lokalerna i staden vars bygge realiserades av kommunfullmäktige Sadig Murtuzayev. Det hade blivit en av stadens symboler så att säga. Vattenkällorna som byggdes av de s.k. flodstenar under hans ledning gav staden en särskild skönhet. Under den perioden han jobbade i Agdam blev han så nära och kära med folket så att många tror fortfarande att Sadig Murtuzayev kommer ursprungligen från Agdam.
…Moskén planerades att bygga år 1868 på ett annat ställe. När de grävde jorden kom det upp en massa ormar. Därför rådgjordes de äldre och bestämde att bygga den på det nuvarande stället. Under Sovjettiden var den regionens enda verksamma moskén. I barndomen brukade min farmor ta mig dit på vissa speciella dagar i islam. Det finns inget som kan göra barn mer sorgsen än vuxnas tårar! Jag minns väl, jag var med farmor på gudstjänst och alla män och kvinnor grät, och det kändes läskigt att se vissa dekorationer. Trots farmors tjatande om hur viktigt det är att utöva vissa ritualer vägrade jag gå på moskén på sådana dagar. Senare i livet älskade jag moskén för adhan som de sände, det är en musik som fortfarande berör mig mycket. Adhan, ni vet, det muslimska böneutropet. Jag känner Gud i mitt hjärta när jag hör adhan.
…Trevåningsköpcentrum gjorde så att Agdam såg ut lite mer som en storstad. Vi hade också som i Moskva och Baku ett köpcentrum där man handlade alla möjliga varor, tyckte vi. Den mest intressanta avdelningen för mig var leksaksavdelningen när jag var liten. När jag var tonårig attraherades jag mer av caféet näst intill den. Skoleleverna fick hjälpa till lantarbetarna med säsongsarbeten, vi plockade nämligen bomull i oktober. Så fort pengarna för bomullplockningen utbetalades av skolan spenderade jag och mina kompisar de pengarna på det caféet. Vi plockade inte mycket bomull, högst 150-200 kilo, för de pengarna festade vi rejält: lemonad, tårta, te, kaffe, chokladdryck och annat gott köpte vi. Då kände vi oss som grabbarna i storstäder i filmerna vi hade sett.
…Vägen från köpcentrumshörn slutade vid typografin. När man efterlyste Elshen Aliyev (nu är han huvudredaktör för tidningen “Azerbajdzjans stjärnor”) och Salman Babayev hittade man dem här. Deras kläder brukade ha samma färg som typografin, alltså de var svarta av smuts. Vi väntade på dem tills de avslutade sitt jobb och tvättade sig, sedan gick vi till tehuset för att lyssna på stadens litterära människor.
…Affären som låg i hörnet vid gamla hotellet hette “Qızıl Mamed”s affär, alltså ”Guld Mameds” affär. Det var en guldhandlare. Efter den affären sträckte sig stadens torgplan. På kvällarna brukade stadens invånare klä ut sig och strövade här, en del gick på teater eller bio, andra till boulevarden. En del gick längs Mashedi Abbas gatan mot posten, till biografen “Dostluq” (”Vänskap”) mot “Üzümçülər evi” (”Vinodlares hus”), andra gick rakt fram, förbi brandstationen, schackskolan och en modern restaurang som var ett tvåvåningshus. Den restaurangen drevs av Allahverdi Bagirov. Gästerna drack Gorus öl och åt korven ”Baku” på första våningen. Inredningen, möbleringen och dukningen på andra våningen var avsedda för mer seriösa evenemang. Agdams affärsmän brukade bjuda sina respektabla gäster på middag här. Det gick rykten om att en gång kallade Allahverdi en man till restaurangen. Mannen var åklagare och hette också Allahverdi och Allahverdi ville läxa upp honom. Åklagaren hade nämligen pratat dumt om Agdams folk. Allahverdi slog nästan ihjäl honom och släppte honom när han ”fattade” sitt fel. När kriget började förvandlade Allahverdi (Gud må honom vila i frid) restaraungen till en matsal. Ibland stannade bussar här med soldater som åt mat, ibland lagade de mat och levererade till soldaterna på fronten.
…Efter restaurangen kom en rad av villor där jag aldrig hade gästat eller kände till dess ägare. I villaområdet efter den raden bodde Kamal Garadagly, vår lärare i fysik (han var kusin till den berömda programledaren Aydin Garadagly). Med sin eleganta klädstil och sitt fina beteende påminde han lärarna på Gori seminariet. Det Transkaukasiska lärarnas seminarium i Gori (nuvarande Georgien) var en 4-årig specialskola i Ryska riket 1876-1917 som syftade till yrkesutbildning av grundskolelärare. Brödhandlaren tant Gulhar också bodde här. Hennes son Akif Rustemov skulle senare undervisa mig på institutionen för journalistik.
…Innan man kom till hållplatsen där bussarna till Shusha stannade, fanns Yoltjus livsmedelsaffär, efter den svängde jag till höger om rondellen och in till vår egen gata. Där kände jag lukten hamam (det turkiska badhuset) som strömmade ut från den gamla hamamens öppna fönster. Yrkesskolans tjejer gick förbi mig, de rörde inte mig vid håret nå mer, inte log dem mot mig nå mer. Jag har blivit stor alltså. Förresten, folk kallade yrkesskolan för “uçilişa”, vilket är ju ’yrkesskola’ på ryska. Snart ska små barnen börja spela fotboll, alltså på ”milis” vägen (milis hette polisen i sovjet). Man kunde se tant Simas söner Reshad och Agshin som tränade sina muskler ute på deras gård. Ögonläkaren Jafer gifte sig med Ellada, dottern till läraren Elza som var vår närmaste granne. Det fanns bara ett staket mellan våra gårdar. Jafer parkerade sin gröna “Zjiguli” bil snett, han gjorde det medvetet tror jag. Någon annan fick inte parkera så här, han fick göra det för att han var nygift. Han demonstrerade alltså att familjen bortskämde sin svåger.
…Det kändes som att gå igenom himmelens port när jag till slut öppnade den himmelfärgade porten till vår gård!
***
Nu finns varken de gatorna eller de vägarna… Det finns varken de vägarna, stigen eller fotspåren på dem… Nu har de fotspåren blivit täckta med ogräs, tistel, buskar. Varje morgon vibrerar de taggiga buskarnas löv av mardrömmens andetag som vandrar i stadens ruiner …
Nu finns varken de gatorna eller de vägarna … Det finns varken vägar, stigen eller fotspåren på dem… Bara mina fotspår är kvar… Mina spår som jag lämnade när jag var liten. Spåren av mina minnen kan inga krafter i världen förmå att sudda! Inga krafter förutom döden! De har överlevt allt!
Du är ju vittne själv! Du fick ju följa mina fotspår…
Översatt av Saadat Karimi
[1] ’Muellim’ betyder lärare, men för att låta respektfullt brukar folket i Azerbajdzjan använda det ordet tillsammans med tilltalsnamnet även om man inte är lärare i sitt yrke.
[2] Tar är ett azerbajdzjanskt traditionellt stränginstrument
[3] Kamantja är ett fiolliknande traditionellt stråkinstrument som man håller på låret när man spelar
[4] Gepik är hundradel av manat, nationella valutan.
[5] ”Gopanın çayxanası” betyder “Gopas tehus”
Om Agdam:
Agdam är en distriktshuvudort och tidigare stad i området Karabach i västra Azerbajdzjan. Staden hade ca 160 000 invånare och egen flygplats, men till följd av konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach ödelades och övergavs staden i juli 1993 då den intogs av armeniska trupper. Ögonvittnena heter Agdam som Kaukasiska Hiroshima eller Själarnas stad.
Vahid Qazinin bloqu 