Från Sverige till Sovjetunionen med ABBA

När jag valde Abbamuseet som vårt första turistmål under Stockholmsresan envisades mina barn med att gå på Gröna Lund i stället. Jag sa till min fru “låt dem gå till sin värld, så tar jag med dig till min barndom”. Således styrde vi stegen mot Abba The Museum. Museet är fullt av utställningar som ger en helhetsbild av ABBA. Man känner sig precis som på 70-talet.

Så länge jag kan minnas var det alltid tjejer som hyrde nedervåningen i vårt hus. På den tiden kallades provinsen Karabach för “Kaukasiens konservatorium” (konservatorium = musikhögskola). Den största musikhögskolan i Karabach låg i vår stad. Agdams Musikhögskola var känd i hela Sovjetunionen. Dit kom elever inte bara från Azerbajdzjan, utan även från de andra republikerna för att studera.

Min kärlek till musik skapades av just de musikertjejerna som hyrde undervåningen. Likaså, exempelvis, min kärlek till Mozart efter att tillsammans med dem ha tittat på filmen ”Amadeus”, liksom kärleken till violin efter filmen ”Niccolo Paganini”.

Det var också de som introducerade ABBA för mig.

I mitten av 1970-talet hade ABBA börjat bryta det totalitära Sovjetunionens järnridå och erövra miljoners hjärtan. Varje gång ABBA sändes på TV höjde jag volymen och bankade i trägolvet. Tjejerna kom genast springande. De såg på de svenska skönheterna med sådan längtan.

En av våra tjejer var lik den brunetta medlemmen av ABBA. Hennes rumskompisar övertalade henne om att hon skulle se ut precis som den mörkhåriga tjejen om hon klippte sig. En dag såg vi att hon faktiskt hade stylat sitt hår exakt lika som Anni-Frid Lyngstads. Hon liknade verkligen Abbas mörkhåriga medlem. Mörkhårig trodde vi, det visade sig dock att “Frida” egentligen brukade färga håret rött. Vår svartvita TV av märket “Horizont” fick hennes röda hår att se svart ut.

Själv kunde jag inte slita ögonen från den blonda. Jag var inte ens tio år då. Men låt gå för det, jag hade bra smak när det gällde den kvinnliga skönheten. Tror ni inte på mig får ni tro på Freud. Psykologins anfader Sigmund Freud. Då kommer ni förstå vad jag menar.

Hon hette tydligen Agnetha Fältskog. Då visste jag inte vad hon hette. Så hon var den blonda tjejen för mig. Jag kunde inte begripa den värme, älsklighet och närhet som hon utstrålade. 

Kanske var det den utstrålande värmen i hennes leende som fick henne att bli älskad av miljoner.

Och hennes röst. Det räcker nog om ni lyssnar på “The winner takes it all”.

I min ljuva barndom kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att Sovjetunionen skulle kollapsa, gränserna komma att öppnas och att ödets vind skulle kasta mig från världens ena ände över till Sverige, hemland för den kvartett som med ett leende på läpparna upplyste om platser där lyckliga människor bor.

Varje gång jag hör deras låtar i detta lyckliga land, rycker jag till, vaknar och förstår att den lyckligaste stunden i världen förvisso var när jag hade min pappa och mamma vid min sida och tittade på den svenska kvartetten på vår svart-vita teve, när jag i det huset lyssnade på bandets låtar, i den stad som senare kom att kallas “Kaukasiens Hiroshima”, den stad som kriget förvandlade till ruiner.

Ack, det finns ingen väg bakåt i livet!

Men, jo, det fanns!.. Jag hittade vägen som förde mig tillbaka! Jag såg när jag föll i en virvel av nostalgiska känslor på ABBA-museet. Jag såg dem alla fyra gå hand i hand mot vårt hus. Jag sprang ikapp dem, den Blonda tog tag i min ena hand, Brunetten i den andra. Benny rufsade mig i håret, Björn log och blinkade lekfullt. Vi tittade ut över Karabach. Vi gick in till trädgården genom porten. Vid altanen släppte de min hand och sa: “nu får du gå upp själv”…

Med tonerna av “Mamma mia” i mina öron går jag uppför utetrappan till husets övervåning. Med handen smeker jag den vita blommade grenen på det gula körsbärsträdet som sträcker sig mot trappan. Möts upp av min mor – Mamma Mia – med det leendet, och med orden “Välkommen hem”.

När jag strosade runt på museet, tittade på deras smink, kläder, musikinstrument och resebilder, återvände jag gång på gång till 70-talet. Slog mig ner på en bänk med en stor ABBA-bild i bakgrunden. Min fru tog ett foto på mig. Hon ville att jag skulle ha ett minne från min fantasiresa, från en sagovärld till min barndom.

Snart fyller alla tiders älskade popband ABBA 50 år. Det sägs att bandet kommer att återförenas för att uppträda inför publik igen under en jubileumskonsert för första gången sedan 1982.

Jag skulle hemskt gärna vilja komma över en biljett och gå på den konserten. Jag skulle åka dit som om jag åkte till vårt hus, gå in i konserthallen som om jag vandrade in i vår trädgård. Jag skulle uppleva den kvällen som om jag återupplevde livets ljuvligaste tid…

Vi var på väg hem från Stockholm. Hela vägen avlöste ABBAs låtar varandra på en CD som vi köpt från museet: “S.O.S.”, “Gimme! Gimme! Gimme!”, “Mamma Mia”, “I do, I do, I do”.

Stämningen från museet dröjde sig kvar i mitt huvud. Det var inte den svenska skogen som jag såg framför mig, utan vår trädgård i Agdam. Jag studsade tillbaka av dessa låtar, igenkända från allra första tonen, som buren av ekots vingar.

Märkligt! Alla träd i vår trädgård hade blommat samtidigt…

Backspegeln drog plötsligt min blick till sig. Barnen hade somnat. De hade slumrat in med ett leende på läpparna. Var det låtarna som skapat leende på deras läppar, kanske drömde de också om vår trädgård i mina minnen…

Vahid Qazi

Epoch Times