Mitt bästa barndomsminne

Karabach är en underbar region i Azerbajdzjan, med höga berg, tät skog och forsande floder. På sommaren åkte vi alltid till Karabach och tältade och stannade där hela sommaren. Vårt tält låg på en äng vid floden mellan två berg. Vi brukade leka vid klipporna, när vi var törstiga drack vatten från källorna, vi promenerade på stigarna och plockade hallon, jordgubbar och andra bär. Vi gick ofta till Vang, där kunde vi gå på gångar mellan klippor och dalar. Vang ligger på en höjd uppe på berget och har en jätte gammal Kaukasisk Albansk kyrka.

I juli 1975, jag var sju år och vi kom dit på egen hand. Varje dag gick jag där tillsammans med mina  kompisar.  Platsen låg på en backe och därifrån hade man en underbar utsikt.

Varje dag vid samma tidpunkt kom ett litet rådjur till floden för att dricka. Jag tittade på den varje gång och såg att den var rädd för mig. När jag kom ner till floden för att dricka sprang den iväg jätte snabbt. Efter att antal dagar vande sig rådjuret vid mig och vi träffades varje dag samma tidpunkt. Jag älskade den.

En dag hade vi en stor fest. Det kom många människor från olika städer’ä alla vänner till min pappa. På morgonen gick de ut i skogen för att jaga och kom sedan tillbaka på eftermiddagen med en jaktlycka och senare på kvällen grillade vi köttet. De åt och drack till midnatten.

Dagen efter åkte alla gäster hem, men vår familj stannade till den sista sommardagen.

Det lilla rådjuret såg jag inte mer, jag satt och väntade på den men det dök aldrig upp. Jag insåg att våra gästers jaktlycka hade inkluderat rådjuret.

När jag förstod vad som hänt låg jag och grät hela natten i min säng.

Vahid Qazi