“Ali och Nino”: en förbjuden kärleksroman

ali och nino

“Ali och Nino”: en förbjuden kärleksroman

Jag blev mycket överraskad när jag råkade få syn på en bok på stadsbiblioteket i Karlskrona. Det var som att få en del av mitt hemland Azerbajdzjan. Jag anser att det är den bästa romanen om mitt hemland: Azerbajdzjansk historia, kultur och mentalitet.

Boken heter “Ali och Nino” och är skriven av pseudonymen Kurban Said. Författaren emigrerade från Azerbajdzjan efter den ryska ockupationen 1920. 1937 publicerade han romanen i Wien i Österrike. Den här romanen översattes till 33 språk i 66 länder men inte i mitt hemland, Azerbajdzjan. Den förbjöds för att  Sovjetunionen kallade den för antikommunistisk litteratur. Vi kunde läsa den romanen första gången 1990.

Det är en kärleksroman. Huvudpersonen Ali är muslim. Han är en ädel azerbajdzjansk ung man som älskar den kristna Nino. Hon är en georgisk prinsessa. De träffades i Bakus gymnasium där de studerade tillsammans. Deras kärlek hade många motsättningar likt ”enighets motsättningar” som det heter inom filosofin. Men deras olika kultur och religion kunde inte störa den riktiga kärleken.

Romanen handlar inte bara om kärlek. Den berättar om Azerbajdzjans historia under 1915-1920 talet. Det var en mycket svår period för Azerbajdzjan. Många viktiga historiska händelser såsom Första Världskriget, bolsjevikernas revolution 1917, Demokratiska Republiken Azerbajdzjan 1918-1920 och ryska röda armens invasion 1920 inträffade då.

Romanen handlar också om politik, krig, relationen mellan öst- och västkultur, religion och typiska azerbajdzjanska människor. Berättelsen utspelar sig i olika regioner. Läsaren får bekanta sig med politiken och det sociala och vardagliga livet hos det azerbadjanska, iranska och kaukasiska folket.

Baku var en gammal stad med multikulturella och multinationella traditioner där människor med olika nationaliteter och religioner levde tillsammans. Baku ligger på gränsen mellan öst och väst, där två motsatt kulturer möts. Boken handlar om ett dilemma mellan de “europeiska” reglerna och den “orientaliska” mentaliteten i det nya samhället och presenterar ett porträtt av Azerbajdzjans huvudstad Baku under Azerbajdzjanska Demokratiska Republiken-perioden.

”Ali och Nino” har publicerats av förlaget ”Alb. Bonniers boktryckeri” i Stockholm 1973. Engelska författaren och kritikern John Wain har skrivit förordet till boken. Han presenterade boken för läsarna på så sätt: ”Ali och Nino är en bok som vore väl värd att läsas även om den inte var den lysande roman den faktiskt är. Den för oss, västerländska läsare, till en värld i vilken vi har stor nytta av att vistas. Den ger oss möjlighet att under några timmar se livet med en muhammedans (muslims – V.Q.) ögon. Redan detta skulle vara skäl nog för oss att läsa boken, eftersom västerlänningar i allmänhet har rätt dunkla uppfattningar och inställningar till olika frågor, och denna bok ger oss en inblick i hur naturligt och riktigt det verkar i sin egen miljö”.

Nu är det en ny period i Sverige. En period som är multikulturell och multinationell. Olika kulturer är rikedomar för Sverige. Det är den bästa tiden att publicera den här romanen igen. Jag tror att många människor skulle tycka om denna underbara kärleksroman.

Vahid Qazi

Mina senaste publiceringar

karlskronada axsami

Mina senaste publiceringar

Den senaste tiden har min roman, mina noveller och essäer publicerats på olika språk i diverse länder. Essän ”Oginskisk melodi” har publicerats på nättidskriften ”Svenska palmen” och novellen ”Helena” har översatts till ukrainska och publicerad i litteraturtidsskriften ”Vsesvit” (”Universum”) i Ukraina. Tidskriften “Литературный Азербайджан” (Litterär Azerbajdzjan) har publicerat min essäserie “Chamajra:Anteckningsbok om Kuba” på ryska. Romanen “Cöl Qala” publicerades i nummer 8/2014 Azerbajdzjanska Författarförbundets tidskrift “Azərbaycan” (”Azerbajdzjan”).

Mitt bästa barndomsminne

radjur

Mitt bästa barndomsminne

Karabach är en underbar region i Azerbajdzjan, med höga berg, tät skog och forsande floder. På sommaren åkte vi alltid till Karabach och tältade och stannade där hela sommaren. Vårt tält låg på en äng vid floden mellan två berg. Vi brukade leka vid klipporna, när vi var törstiga drack vatten från källorna, vi promenerade på stigarna och plockade hallon, jordgubbar och andra bär. Vi gick ofta till Vang, där kunde vi gå på gångar mellan klippor och dalar. Vang ligger på en höjd uppe på berget och har en jätte gammal Kaukasisk Albansk kyrka.

I juli 1975, jag var sju år och vi kom dit på egen hand. Varje dag gick jag där tillsammans med mina  kompisar.  Platsen låg på en backe och därifrån hade man en underbar utsikt.

Varje dag vid samma tidpunkt kom ett litet rådjur till floden för att dricka. Jag tittade på den varje gång och såg att den var rädd för mig. När jag kom ner till floden för att dricka sprang den iväg jätte snabbt. Efter att antal dagar vande sig rådjuret vid mig och vi träffades varje dag samma tidpunkt. Jag älskade den.

En dag hade vi en stor fest. Det kom många människor från olika städer’ä alla vänner till min pappa. På morgonen gick de ut i skogen för att jaga och kom sedan tillbaka på eftermiddagen med en jaktlycka och senare på kvällen grillade vi köttet. De åt och drack till midnatten.

Dagen efter åkte alla gäster hem, men vår familj stannade till den sista sommardagen.

Det lilla rådjuret såg jag inte mer, jag satt och väntade på den men det dök aldrig upp. Jag insåg att våra gästers jaktlycka hade inkluderat rådjuret.

När jag förstod vad som hänt låg jag och grät hela natten i min säng.

Vahid Qazi

 

En världsvan författare med förankring i samtiden

Alireza-Ardebili

Ali Rza Ardabili

Vahid Qazi, en världsvan författare med förankring i samtiden

 

Anteckningar om Kuba:

Camayra rusBoken börjar med ett förord av den namnkunnige sovjetiska och  azerbajdzjanska författaren Rustam Ibragimbekov. Ibragimbekov lovordar boken som ett bevis för den senaste generationen sovjetmänniskor strävan efter demokrati och dess totala avståndstagande av alla former av totalitarism. Alla de tio berättelserna berättas av berättarjaget. Vi läser om författarens kontakter med kubanska dissidenter i Kuba och hans brevväxlingar med dem. Man får skåda det totalitära kubanska samhället med den postsovjetiska människans ögon som inte för länge sedan har haft sin egna erfarenhet av ett sådant. Frågor om förtrycket från en polisstats sida, människors strävan till frihet och mellantinget mellan förtryck och demokrati i form av de nya postkommunistiska stater behandlas i varenda sida av boken.

Berättaren använder sig av ett modernt språk och vass berättarteknik där han beskriver sina aktörers upplevelser med minsta möjliga ord och lämnar utrymme till läsarens egna tolkningar och fantasiförmåga. Den avancerade berättarkonsten gör frågan om berättelsernas autencitet ointressant. Man kan till och med säga att bokens litterära värde skulle öka om det hela handlade om påhittade historier och saknade samband med författarens förstahandserfarenhet.

Författaren bygger en bro i sina tankar och funderingar mellan Baku, Havana, Moskva och hela västvärlden och inför en ny dimension i den globala världens pågående diskussioner om frihet och demokrati. Hans plats i den nya världens heta debatter känns given och naturlig. 

Democracy stores:

 Yaddas lepirleri 1Förordet till den här boken är undertecknat av Pr. Jamil Hasanli, en känd historiker som är en av de få forskare som haft tillgång till den azerbajdzjanska delen av de sovjetiska arkiven och publicerat en del böcker om de mörka åren på olika språk. I den här boken påminner Vahid Qazis stil mycket om en briljant berättartradition under guldåldern i Azerbajdzjans litteraturhistoria kring förra sekelskiftet. Som exempel kan man nämna en kort essä där vi läser om författarens observationer i samband med hans uppdrag som valobservatör i ett kommunalt val under 1999 i Baku. (Sidorna 40-43) I tre sidor läser vi en berättelse om de praktiska problemen i en ny demokrati där val, det fria ordet, fri rörlighet, friheten att ta kontakt med den fria världen och till och med en stark internationell närvaro av valobservatörer blandas ihop och möter seglivade kvarlevor av det gamla korrupta systemet som överlevt de stora omvälvningarna i Sovjetunionen och Azerbajdzjan.

I en annan intressant essä i den här boken med titeln ”Rätten att tiga” (Sidorna 114-118) utvecklar författaren sina tankar om en grundläggande del av de mänskliga rättigheterna nämligen ”rätten att tiga”. Här tar han upp en av de mörkaste sidorna av de totalitära regimer som tvingar skrämda människor att bryta sin tystnad för att bekräfta regimens lögner.

Själens stad:oblowka I

Den kände poeten Ramis Rovshan har skrivit förordet till den här boken. Den här boken är ämnad att i första hand beskriva nära en miljon azerbajdzjanska människor som var tvungna att lämna sina hem under den väpnade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan i början på 90-talet. Författaren drar sig bort från Kaukasus tillolika delar av världen, ibland så långt som till Sydafrika och använder sin erfarenhet och sina observationer i samband med en världsomfattande aktivitet för mänskliga rättigheter för att beskriva sin egen sorg  – om den förlorade ungdomen, den förlorade hemstaden och det stora traumat som stavas Karabach och lever kvar än idag efter de 19 år sedan vapnen tystnade. Ett öppet sår i kroppen och själen för den azerbajdzjanska människan och nationen.

Övriga produktioner: Oxumağa davam et