The Umbrellas of Cherbourg, Tomaso Albinoni, Chopin & others…
by Nargiz & Ugur Qazi
Anar Mahmudoğlunun MKM haqda yazısı
Anar Mahmudoğlu
Dünən gözəl bir gün yaşadım…
Etiraf edək ki, MKM-in ilk müsabiqəsində kimlərinsə piar xidməti ilə müəyyənləşən qalib birmənalı qarşılanmamışdı. Gözlənilməz nəticə – Qaraqanın qalibiyyəti – hətta “milli” adına iddia edən bu müsibiqəyə inamsızlıq yaratmışdı: burdakı seçkilərin Azərbaycanın ictimai-siyasi həyatındakı “seçkilərdən” qətiyyən fərqlənmədiyi ortaya qoyulmuşdu.
Ancaq növbəti il hər şey dəyişdi; Pərvizin “Yad dildə” romanı qalib gəldi və MKM-in missiyası qabarıqlığı ilə göründü: məlum oldu ki, bu müsabiqədə ilk uğursuzluqdan nəticə çıxarılıb, ədalətli seçim imkanları genişlənib, sözün və söz adamlarının himayəsinə başlanılıb.
Zakir Sadatlının “Əfqanıstan uçurumu” romanının MKM-ə təqdim edilməsi istəyi də buna görə yarandı: israr etdim, Zakirə müsabiqənin ədalətli olacağına inanması üçün “Yad dildə”ni misal gətirdim və… uzun-uzadı təkidlərimdən sonra razılığını aldım. Hətta həkimlərin Zakiri kompüterdən uzaq tutması prinsipinə də “əməl elədik” (bu “bəhanəni” Zakirdən aldıq), “Əfqanıstan uçurumu”nu MKM-ə mən göndərdim…
İnamımı hər dəfə özünə deyirdim. Gülürdü, kimlərin və hansı əsərlərin olduğunu, müqayisə edib-etmədiyimi soruşurdu. Nə bilirdim ki? Hələ proses gedirdi, 20-lik belə açıqlanmamışdı.
Fevralın 5-dən, Zakirin bizə “əlvida” deməsindən sonra 20-lik elan olundu. 20-liyə düşən kitabları oxudum və tam əmin oldum: ədalətli seçim olacağı təqdirdə “Əfqanıstan uçurumu”nun qalib gələcəyinə heç bir şübhə ola bilməz!
Məni ən çox narahat edən məqam MKM-in münsiflərindən olan Rəşad Məcidin bir neçə gün əvvəlki müsahibəsi idi. Münasibətini ortaya qoymuşdu və ən layiqli əsəri – “Əfqanıstan uçurumu”nu – ədalətsizcəsinə tənqid etmişdi. Münsiflər kifayət qədər nüfuzlu şəxslərdir və onların əsərləri oxuyacaqları təqdirdə Zakir Sadatlını qalib görəcəklərinə inanmamaq üçün heç bir əsasım yox idi. Çünki peşəkar ədəbiyyatçı kimi “Əfqanıstan uçurumu”na, münsiflərin böyük əksəriyyətinin isə ədalətinə güvənirdim. Amma ilk müsabiqədə olduğu kimi, əgər əsərləri münsiflər oxumasaydılar və kiminsə rəyinə etibar edib, səs versəydilər, onda necə?
Dünən MKM-in tədbirinə gedəndə də dostlara xəbər eləmədim: hamımız orda olsaydıq və Sözün məğlub olduğunu görsəydik, ovqatımız necə olacaqdı? Bir-birimizin üzünə necə baxacaqdıq? Zakir Sadatlıdan sonra onun sözünün qeyrətini çəkə bilmədiyimizə görə utanmayacaqdıqmı?
Təkcə Pərvizlə zəngləşdik; o, MKM-in münsiflərindən olduğu üçün onsuz da getməliydi.
Tədbir başlayandan, əsas qaliblərin elanından əvvəl ön sırada əyləşən Pərvizdən mesaj aldım: “Əkrəm Əylisli Zakir Sadatlıya səs verib – 10 bal”.
Çox sevindim – “Əfqanıstan uçurumu” qalib gəlməsəydi də, ədəbiyyatda küdüng çalmış söz adamlarının Zakiri belə dəyərləndirməsi bizə böyük təsəlli olacaqdı.
…Üçüncü yer – tamamilə düşündüyüm adam idi: “Kara dayı” layiqli əsərdir…
…İkinci yer… “İlahi, təki Vahid Qazinin adı çıxaydı”.
Ucadan fikirləşmişəmmiş, çünki yanımda əyləşən gənclər dərhal səbəbini soruşdular. Dedim, Vahid Qazini Zakir Sadatlıya əsas alternativ görürəm… Oxumağa davam et
Светлый лик черного хлеба
Витаутас Ландсбергис
Светлый лик черного хлеба
Вахид Гази
(Из цикла «Следы памяти»)
То, что я не соглашаюсь с неискренними словами, какими бы верными они не были, исходит, видимо, от моей восточной эмоциональности. Есть те, кто соглашается с верными словами, сказанными безлюбо и даже с ненавистью. Я не из их числа. Чтобы подействовать на меня мало сказать правду, нужно еще, чтобы это было искренне. Скажите ПРАВДУ, к тому же ИСКРЕННЕ и я приму, сколь бы горьким и тяжким это не было. Будьте уверены! Oxumağa davam et
Рассказ «Елена» Вахида Гази опубликован в Украине
Рассказ «Елена» Вахида Гази опубликован в Украине
Рассказ «Елена» азербайджанского публициста Вахида Гази опубликован в журнале «Всесвит» в Украине. В своем интервью сайту «Медиа форум» Вахид Гази отметил, что в рассказе «Елена» он описал события декабря 1995 года, когда посетил столицу Украины Киев: «Моим друзьям понравилось, и поэтому рассказ был опубликован во многих журналах, газетах и сайтах. В нескольких газетах и сайтах издали также русский перевод. Затем я внес его в книгу «Следы памяти».
В прошлом году мой друг из Киева Иван Лозовой перевел «Елену» на украинский. Другой друг Эльхан Нуриев направил рассказ для художественного редактирования известному литературоведу Марии Волощак. Салим Бабуллаоглу, который имеет хорошие отношения с литературными кругами зарубежных стран, предоставил роман в журнал «Всесвит». Наконец, его опубликовали.
Общественно-политический и литературно-художественный иллюстрированный журнал «Всесвит» – журнал иностранной литературы. В переводе «Всесвит» означает «Весь мир». Журнал издается с 1925 года дважды в месяц. За 85-летний период существования журнала на его страницах было опубликовано более 500 романов, тысячи поэтических сборников, повестей и драматургических произведений, тысячи статей, эссе, репортажей, интервью авторов из 105 стран мира в переводах с 84 языков».
Родившийся в 1968 году в городе Агдам Вахид Гази окончил факультет журналистики БГУ. Работал в газетах «Адалят», «Азербайджан», Администрации Президента, в пресс-службе партии «Мусават». С 1995 года был директором Центра плюрализма «Инам».
Был издателем журналов «III Сектор», «Свободная воля», главным редактором издания «Топлум». Автор состоящей из воспоминаний об Агдаме книги «Город духов», «Следы памяти. Записи Демократии», «Чамайра – Кубинская тетрадь». Является членом Союза писателей Азербайджана и Швеции.
«Медиа форум»
“Yelena” Kiyevdə ukraynca dərc olundu
“Yelena” Kiyevdə ukraynca dərc olundu
Bu gün anomal şaxtaya baxmayaraq, Kiyevdə mitinqlərin davam etdirilməsiyə yanaşı ondan da xəbər tutdum ki, “Yelena” adlı hekayəm “Vsesvit” jurnalının 11-12/2013 sayında dərc olunub.
Hekayəni 1995-ci ilin dekabrında, elə bugünkü kimi soyuq bir gündə Kiyevə elədiyim səfər zamanı yaşadıqlarım əsasında uzun illər sonra yazmışdım. Dostlar bəyənmişdilər, elə buna görə də xeyli qəzet, jurnal və saytda dərc olundu. Rusca tərcüməsi bir neçə qəzet və saytda yer aldı . Sonra “Yaddaş ləpirləri” kitabıma da daxil elədim.
Ötən il kiyevli dostum İvan Lozovoy “Yelena”nı ukrayncaya çevirdi. Başqa bir dostum Elxan Nuriyev bədii redaktə üçün Ukraynanın tanınmış ədəbiyyatşünaslarından Mariya Voloşaka oxutdu. Xarici ölkələrin ədəbi dairələriylə yaxşı əlaqəsi olan Səlim Babullaoğlu hekayəni “Vsesvit” jurnalına təqdim elədi. Nəhayət, dərc olundu.
İctimai-siyasi, ədəbi-bədii, illüstrasiyalı “Vsesvit” jurnalı xarici ədəbiyyat dərcisidir. “Все́світ”, azərbaycanca “Bütün dünya” anlamını verir. İki ayda bir dəfə nəşr olunan jurnal 1925-ci ildən çıxır. İndiyədək burada 105 ölkədə yaşayıb yaradan ədəbiyyat adamının əsəri dərc olunub. 84 dildən tərcümə edilənlər arasında 500 roman da var.
Hekayənin tərcümə və dərcində əməyi olmuş bütün dostlara təşəkkür edirəm.
02.02.2014
Özünü axtaranlar ölkəsi
Özünü axtaranlar ölkəsi
və ya maydan sonra gələn aprel
(“Yaddaş ləpirləri” silsiləsindən)
“Söz bütün hissləri dartıb uzada bilən yayma dəzgahıdır” yazarkən Qustav Floberin hansı ovqatda olduğu onun “Madam Bavari”sindən bilinir. Amma inana bilmərəm ki, bu dahi yazıçı da nə vaxtsa sözün əlində aciz qalmasın, ən dərin hissi ürəyində fır bağlayıb, dilinin ucunda düyünlənib sözə çevrilə bilməsin.
Hələ sözlə davadan qalib çıxan görmədim… Oxumağa davam et
Cənubi Qafqazda təhlükəsizlik forumu
En världsvan författare med förankring i samtiden
Ali Rza Ardabili
Vahid Qazi, en världsvan författare med förankring i samtiden
Anteckningar om Kuba:
Boken börjar med ett förord av den namnkunnige sovjetiska och azerbajdzjanska författaren Rustam Ibragimbekov. Ibragimbekov lovordar boken som ett bevis för den senaste generationen sovjetmänniskor strävan efter demokrati och dess totala avståndstagande av alla former av totalitarism. Alla de tio berättelserna berättas av berättarjaget. Vi läser om författarens kontakter med kubanska dissidenter i Kuba och hans brevväxlingar med dem. Man får skåda det totalitära kubanska samhället med den postsovjetiska människans ögon som inte för länge sedan har haft sin egna erfarenhet av ett sådant. Frågor om förtrycket från en polisstats sida, människors strävan till frihet och mellantinget mellan förtryck och demokrati i form av de nya postkommunistiska stater behandlas i varenda sida av boken.
Berättaren använder sig av ett modernt språk och vass berättarteknik där han beskriver sina aktörers upplevelser med minsta möjliga ord och lämnar utrymme till läsarens egna tolkningar och fantasiförmåga. Den avancerade berättarkonsten gör frågan om berättelsernas autencitet ointressant. Man kan till och med säga att bokens litterära värde skulle öka om det hela handlade om påhittade historier och saknade samband med författarens förstahandserfarenhet.
Författaren bygger en bro i sina tankar och funderingar mellan Baku, Havana, Moskva och hela västvärlden och inför en ny dimension i den globala världens pågående diskussioner om frihet och demokrati. Hans plats i den nya världens heta debatter känns given och naturlig.
Democracy stores:
Förordet till den här boken är undertecknat av Pr. Jamil Hasanli, en känd historiker som är en av de få forskare som haft tillgång till den azerbajdzjanska delen av de sovjetiska arkiven och publicerat en del böcker om de mörka åren på olika språk. I den här boken påminner Vahid Qazis stil mycket om en briljant berättartradition under guldåldern i Azerbajdzjans litteraturhistoria kring förra sekelskiftet. Som exempel kan man nämna en kort essä där vi läser om författarens observationer i samband med hans uppdrag som valobservatör i ett kommunalt val under 1999 i Baku. (Sidorna 40-43) I tre sidor läser vi en berättelse om de praktiska problemen i en ny demokrati där val, det fria ordet, fri rörlighet, friheten att ta kontakt med den fria världen och till och med en stark internationell närvaro av valobservatörer blandas ihop och möter seglivade kvarlevor av det gamla korrupta systemet som överlevt de stora omvälvningarna i Sovjetunionen och Azerbajdzjan.
I en annan intressant essä i den här boken med titeln ”Rätten att tiga” (Sidorna 114-118) utvecklar författaren sina tankar om en grundläggande del av de mänskliga rättigheterna nämligen ”rätten att tiga”. Här tar han upp en av de mörkaste sidorna av de totalitära regimer som tvingar skrämda människor att bryta sin tystnad för att bekräfta regimens lögner.
Själens stad:
Den kände poeten Ramis Rovshan har skrivit förordet till den här boken. Den här boken är ämnad att i första hand beskriva nära en miljon azerbajdzjanska människor som var tvungna att lämna sina hem under den väpnade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan i början på 90-talet. Författaren drar sig bort från Kaukasus tillolika delar av världen, ibland så långt som till Sydafrika och använder sin erfarenhet och sina observationer i samband med en världsomfattande aktivitet för mänskliga rättigheter för att beskriva sin egen sorg – om den förlorade ungdomen, den förlorade hemstaden och det stora traumat som stavas Karabach och lever kvar än idag efter de 19 år sedan vapnen tystnade. Ett öppet sår i kroppen och själen för den azerbajdzjanska människan och nationen.
Övriga produktioner: Oxumağa davam et
“Islam və terror” adlı verilişdə
Oginskis melodi
Burseryds kyrka
Vahid Qazi
Oginskis melodi
I söndags hade hans barn testat honom ordentligt. “Vi ska testa ditt gehör. Du ska lyssna på musiken som vi har spelat och skriva ner dina tankar!” – hade de sagt. Han skulle lyssna på låtar som de hade spelat och skriva om intrycket som han fått.
Det var såklart omöjligt att lyssna på tiotals låtar inom en eller två timmar och ordentligt kunna bedöma varenda en, så han berättade från början att han skulle bedöma låtarna i sin helhet. Barnen gick med på det och sa ”Gör så!” De hade även själva gjort “testet” och “svaren” som de hade fått var mycket roande.
***
Burseryds svenska protestantkyrka, som omfattar flera byar och har nästan ett tusen invånare, är äldre än stadskyrkan. Kyrkan är grundades år 1752 men kyrkklockan är äldre än själva kyrkan och det påvisar datumet på kyrkklockan: 1691.
Eftersom kyrkan är byggd på en höjd så syns dess kors över hela byn. Guds hus med gravar uppradade åt fyra håll påminner om en akropol, en värld i en annan jord. Det har odlats olika blommor kring gravarna som om gravägarna har slagit vad om att odla flest blommor. På de enkla gravstenarna står namn, födelse- och dödsdatum på de avlidna. Gravarna som är närmast kyrkan är äldst och ju längre bort från kyrkan man kommer desto yngre är gravarna.
Att det odlas blommor och tänds ljus på fyrtio, femtio, även sjuttio år gamla gravar, visar att de inte är glömda och att de fortfarande har besökare.
Alla kyrkogårdar i världen speglar dess invånares tradition, livsåskådning och kultur. De skrivna siffrorna på gravstenarna talar om deras livsväg. Detta nordiska lands invånare är seglivade. I genomsnitt lever de åttio år.
Det enda som var bekant för honom här var ekträden. Ett av dem, vars ekollon han hade kallat för “glas-tefat”, hade vuxit på hans morfars grav. När de äldre bad bön, samlade han ekollon i fickorna. Varje gång han kom till kyrkan, mindes han sin barndom som var långt borta – på andra sidan av tid och rum, och han upplevde konstiga känslor, som om han flög på drömmarnas vingar och besökte sin farfar som sov i ett varmt sydligt land.
… Kyrkan har två ingångsdörrar. Sidodörren är alltid öppen. Men kyrkoporten på framsidan är bara öppen för allmänheten vid stora religiösa ceremonier. Här hålls inte bara dödsceremonier utan även vigselceremonier och kyrkan blir speciellt dekorerad inför varje ceremoni. En gammal kyrkklocka och många historiska utställningsföremål visas i entrérummet. Här finns även en femtonsstegs trätrappa till andra våningen. Trappstegen för en till kyrkklockan och till balkongen där det står en kyrkorgel. Besökarna kommer in i huvudsalen genom detta rum.
På första kyrkbänken ligger det sittdynor i högar och olika leksaker för barnen. På vägghyllorna har det radats upp mer än två hundra biblar med röda omslag. Sjutton bänkar, vilka lätt rymmer åtta personer vardera, har radats upp på salens högra och vänstra sida. Huvudsalen är ungefär trettio meter på längden, tio på bredden och sju på höjden. Dagsljuset belyser salen från de tre fönstren på varje sida och när det inte räcker så tänds de stora ljusstakarna som hänger på bägge sidor om fönstren.
Kyrkans orgel har monterats upp på läktaren som är tio meter lång. Han deltar i de flesta ceremonierna här eftersom han gillar orgelmusiken och oftast brukar sitta på sista raden och lyssna.På det scenliknande breda podiet, framför de uppradade bänkarna som sitter fästa i golvet som på en salong, finns det en kateder där pastorn predikar. För att döpa barnen står det en rund, tung sten med en järnplatta vars överdel liknar en balja och en rund “globljusstake” som är gjord av järngaller och med ett stort ljus i mitten och tjugosex små ljus uppradade runtomkring. Alla som ber tänder ljus och sätter dem i något av hålen.
Bibelns kapitelnummer som skall läsas upp vid ceremonierna brukar skrivas upp på skyltar som hänger på sidoväggarna. Alla som kommer in i huvudsalen tar den heliga boken från hyllan vid entrén och sätter sig, hittar kapitlen som ska läsas, ber tillsammans med pastorn, lyssnar på musiken som spelas med orgeln och sjunger med kyrkokören. De tända ljusen vid väggarna och skymningsljuset från ljuskronan som hänger på det höga kyrkotaket, skapar en speciell fond.
Längst fram i salen hänger det två tavlor av den korsfäste Jesus. På tavlorna som är tvåhundra år gamla syns två rövare som blir korsfästa tillsammans med Jesus, Moder Maria som har svimmat under profetens fötter, Pontius Pilatus som sitter på en häst och lärjungar som tittar förvånat på Jesus.
Den halvrunda ledstången framför tavlorna avskiljer dem från salen. På tomrummets högersida står det en åttastegs predikstol. På predikstolens ledstång finns det bilder på kristna helgon. Detta är kyrkans äldsta del. Datumet 1632 på predikstolen är inte skrivet med romerska utan med arabiska siffror, även om bönerna är skriva på latin. Det verkar som om den redan färdiga predikstolen har blivit hämtad hit från en ännu äldre kyrka.
Det enda moderna föremålet bland alla de äldre är pianot som står under predikstolen. Men inte heller det är främmande här, det är som om en gudomlig hand har klappat det. Pianot ser ut som en oskyldig ung nunna som har ägnat hela sitt liv åt den Heliga Anden.
… Det första han hade gjort när han kom till byn var att leta efter ett piano till sina barn. De hade varit utan piano i flera månader och blivit ovana att spela. Pastorn hade låtit dem spela närsomhelst förutom vid ceremonitiderna. Så de kommer hit varje dag, spelar i timmar, repeterar de gamla låtarna och börjar på nya verk som om de förbereder sig för en stor konsert.
***
De nämnde vare sig verkens namn eller författaren. Han började, efter att ha lyssnat på varje låt, kortfattat skriva ner vad han hade fått för känsla. Melodierna var bekanta för honom. Han hade hört dem flera gånger. Men nu skulle han inte bara lyssna på låtarna, utan även ta in dem för att kunna skriva intrycket som han hade fått…
Barn- och ungdomstiden, de levda årens olika ögonblick kom och gick som en filmremsa från kyrkans fönster, med utsikt mot den lilla kyrkogården med blommor. Byn där de fina husen är uppradade välskötta som gravar. Sjön som reflekterar skogen på kullen bredvid kyrkan. De snövita blombladen, vilka darrade av morgonbrisen, päronträdets gren som sträcker sig och blomstrar från ingångstrappan till farfars hus till balkongen, den första kärlekens ängsliga ansikte som ville ha kärlekens enda ord istället för de blickar som skriver romaner. Han såg det förälskade lantliga barnet, som efter att ha stigit av det tidiga tåget på huvudstadens centralstation, promenerade hela dagen på stadens gator med kärlek, värmde höstlöven på parkbänkarna, lyssnade på sången som havets små vågor sjöng viskande när de nådde kusten, stod andfådd efter att ha sprungit ifrån nattens lampor, och till sist tittade han med oskyldig och ledsen blick bakom tunnelbanevagnens fönster som om han tog farväl från världen.
Världens grymmaste gräns är inte den med taggtrådar eller breda murar utan den med genomskinliga fönsterglas. Att inte kunna gå över till platsen som du önskar och ser från glasets andra sida är en helt annan plåga. En främlings liv i ett främmande land blir kvar på andra sidan av glaset precis såhär. Du både finns och inte finns i den nya världen som du ser. Vad du än gör så kommer det att finnas kvar ett genomskinligt glas mellan dig och det här nya livet, likadant som det är mellan dina minnen och längtan. Du kommer aldrig korsa denna gräns även om du vill det!
I ett främmande land är man som en reservjärnväg som ligger bredvid en järnväg i bruk vars räls blivit rostig av att inte bli passerad av något tåg…
Människan är tidens bekräftelse. Utan människan finns det ingen tid! De låtar som spelas upp, tar honom till den tid och det rum som han vill och låter honom träffa alla som han önskar. Ibland dyker han mot det som är i djupet av hans förflutna och ibland flyger han till framtiden på sin önskans vingar. Detta ögonblick fanns inte hos de ögonblicken, alla hade längtan till det förflutna och önskan mot det framtida.
Så fort hans barn slutade spela tog de snabbt ifrån honom häftet och började läsa det han hade skrivit. De skrattade högt medan de läste. Om en främling fick syn på dem skulle han tro att hans barn drev med honom. Vad var det som fick dem att skratta sådär? Hade de inte förstått det han skrivit?
… De äldre ser lustiga ut för barnen när de inte kan förklara sig själva!
Hans barn skrev av de namn på melodierna som han hade skrivit. Den ena läste upp och den andra skrev. Sedan sa de “Titta hur det blev” och sträckte fram häftet mot honom. I häftet stod följande:
“Upplevelsen vid ankomsten av tåget på väg till Tiden som du har valt” – Michel Legrand, “Paraplyerna i Cherbourg”;
“Grannflickans tjurighet – floret som rörde sig i fönstret” – Stevie Wonder, “I just called to say: I love you” (“Jag bara ringde för att säga: Jag älskar dig);
“Du knackar, knackar och knackar på barndomens dörr….men ingen öppnar” – Toto Kutunio, “Soli”;
“Har hon fått mitt meddelande? Läste hon det? Ska hon svara!… eller?…” – Pierre Bachelet, “Emmanuelle”;
“Lyckans siluett på tågfönstret som hälsar “Farväl” och går” – Joe Dassin, “Salut”;
“Lyckan när man kilar nedför backen från Sjusja Uchmiks höjd till Dzjidir Duzu*, hoppar utför ett djupt stup som om man skuttar i mammas famn och därefter svävar som en fågel på hemlandets himmel” – Demis Roussos, “Souvenirs”;
“Ekot av de dansande regndropparna framför minnenas dörr på yttertaket under natten”– Frédéric Chopin, “Vår. Op. 74 Nr. 2”;
“En våg vars dröm är att slå mot klipporna vid kusten men dess liv räcker inte till” – Johann Sebastian Bach, “Preludium”;
“Brisen som uppstår ur ett par fjärilars vingar vilka dansar på gryningens solstålar” – Johann Strauss, “Donaus blåa vals”;
“Knutna tankars strävan mot att lösas upp” – Moritz Moszkowski, “Etyd. Op.72 Nr. 2”;
“Kurragömma med nyckfulla vackra tjejer” – Wolfgang Amadeus Mozart, “Sonata Nr. 26. C-dur”;
“Kunde inte säga nu heller…” – Vagif Mustafazadeh, “Ett stycke från “Bajati- Sjiraz”**;
“…” – Michal Оgínski, “Farväl till hemlandet”;
“Rädslan över att förlora sista hoppet…” – Franz Schubert, “Ekspromt 12”;
“Grannen Evas skakande fingrar när hon planterar blommor på sin mans grav som dog för 53 år sedan.” – Tomaso Albinoni, “Adagio”;
“Dina blickar som närmar sig med pappersbåten vilken du har släppt på vattnet” – Felix Mendelssohn, “Sånger utan ord. Or.30 Nr. 6”.
Efter att ha läst häftet lämnade han tillbaka det. De rader som hade roat barnen gjorde honom ledsen. Dagen då han satt i kyrkan med regnet smattrande mot fönstren och lyssnade på dessa melodier, var hans humör inriktat på bara en av dem – på den melodin som han hade skrivit punkter istället för ord och inte kunnat svara på frågan när hans barn hade frågat “Varför har du lämnat det tomt här?”. Den musik som hade blottat hans hjärta. Den hade tagit bilder av hans hjärta som en röntgenapparat och satt ljus på de allra mörkaste hörnen. Nu tittade han på roten till smärtan som sved och såg klart även den tunna spetsen av rotänden. Det smärtträd, som hade vuxit inom honom för många år sedan och vars rot hade fortsatt ända in i det sista lagret av hans hjärta, hade inte torkats ut, det var fyllt med saknadens blad.
Vid sidan om den gulnade våndan fanns det en sorgknopp.
När de lämnade kyrkan hade det med fingrar skrivits ett par ord i imman på fönstret: “Längtans melodi”.
Detta var spåret på fönstret av människans suck från hjärtat som denna melodi hade skapat och på vilket han hade svarat med tre punkter i häftet.
***
Det regnade ute. Det var mörkt ute även om det var förmiddag. Han var på väg till byn. Hans ansikte var mot det “ljusa livet” skapade av de kallblodiga nordmännen i “mörkrets land”.
Han släpade sina ben efter sig med Oginskins melodi i sina öron, det soliga hemlandet som hade förvandlats till ett mörkt land i hans tankar, med smärtan i sitt hjärta som slog av sorg.
Människor som kom gående mot honom såg stint på den här konstiga mannen som höll på att tappa sitt paraply, hade en cigarett i munnen vilken blev blöt och slocknade och vars ansikte liknade den korsfäste Jesus ansikte. Det var som om en stenstaty hade gått genom gatan. Han kände inte regnets kalla droppar. Nu renade regnet hans hjärta, smattrade mot stenen vilken hade grönskat inom honom, vattnade smärtträdets törst.
Hans barn som sprang framför honom lekte lyckligt i regnet. De skrattade inte åt sin pappa nu, de hade glömt alltihop och åkt till sina egna världar…
… Och i luften fanns det ett konstigt fyrverkeri. Ljusflödet från gatulamporna vid trottoaren blev till en pil som delade regndropparna i miljoner delar.
Ett stort och tydligt urskilt ljus delade miljoner strålar mitt itu i en ögonflimrande lyster och riktade sig mot himlen. Det var som om det avlägsnande ljuset från honom skulle lysa upp hela himmelmörkret med sin svaga låga.
Januari 2013
Översättare: Sona Rahimova
* Sjusja – En stad i Azerbajdzjans region Karabakh. Uchmik höjd (“Tre spikar höjden”) och Dzjidir Duzu (“Hippodrom”) är kända platsnamn i Sjusja (Översättarens notering).
** “Bajati-Sjiraz” – En av de sju mogamer i Azerbajdzjansk folkmusik (Översättarens notering)
Vahid Qazi är Azerbajdzjansk journalist och författare. Han är medlem av Azerbajdzjans och Svenska Författarförbund och har skrivit 6 böcker. ”Oginskis melodi” är hans första berättelse på svenska.
Vahid Qazinin bloqu 