Andra novell från serien ”Främmande”
Du tror ibland att det var du som gav himlen till fåglarna. Blommorna har också lärt sig att känna igen solens ljus för din skull. Leendena på människors ansikten kommer från dig. Barnens skratt och småbarnens skratt är dina gåvor. Och för älskande har du visat vägen till deras möten.
“En ryss är en ryss även om man steker honom i smör.” Finskt ordspråk
När Sverige lämnade in sin ansökan om medlemskap i NATO delade jag mina tankar om detta på sociala medier. Jag skrev att Sverige – ett land som lyckades hålla sig utanför båda världskrigen genom sin neutralitetspolitik, som förblev alliansfritt under det kalla kriget mellan västmakterna och Sovjetunionen, och som inte upplevt krig på över tvåhundra år – nu tycks vara så rädd att det ändå söker sig till NATO.
Rädslan syftade förstås på Ryssland.
Från serien “Spår av minnen”
Biljeten till Tjajkovskijs balett Svansjön hade jag köpt redan två månader tidigare, samma dag som nyheten kom om att det berömda Marinskijteatern från Sankt Petersburg skulle gästa Jönköping.
På vägen dit berättade jag för barnen om den verkliga anledningen till att jag var så angelägen att betala så mycket pengar för biljetterna och resa hundratals kilometer för att se föreställningen. Det var inte första gången jag delade barndomsminnen med dem; ibland blir det så, särskilt under de långa vinterkvällarna.
Jag blev djupt överraskad när jag en dag råkade få syn på en bok på stadsbiblioteket i Karlskrona. Det kändes som att plötsligt få en bit av mitt hemland, Azerbajdzjan, i mina händer. Jag vågar påstå att detta är den främsta romanen om mitt land – en roman som speglar dess historia, kultur och mentalitet.
Förra månaden hölls litteraturfestivalen “Bok och Hav” i Karlskrona, Sverige. Festivalen varade i tre dagar och samlade upp till femtio författare och poeter från Skandinavien och andra länder. Jag blev inbjuden att delta.
Festivalen hölls på Marinmuseum, ett museum som speglar landets sjöfartshistoria. Enligt reglerna skulle deltagarna tala om sig själva, sitt skrivande och presentera sina böcker. För att specificera ämnet skrev jag till arrangören och frågade vad jag skulle tala om. Hon bad mig att tala kring fyra frågor.
Som han bad gjorde jag. Jag byggde mitt framförande kring dessa frågor.
Denna text är ett resultat av det framförandet.
Första frågan: “Hur började du skriva?”
Sedan den dag jag kom till Sverige har en av mina starkaste önskningar varit att besöka Gotland, närmare bestämt Närsholmen, där Andrej Tarkovskijs sista film, “Offret”, spelades in. Det var här filmen skildrade mänsklig rädsla, apokalypsens ångest och den offerhandling som utförs för att uppnå räddning.
Jag har också besökt Tunnelgatan i Stockholm, där en scen från filmen utspelar sig. I denna scen flyr människor panikslaget under hotet om ett atomkrig. Jag undrade varför Tarkovskij valde just denna gata, vars namn påminner om en tunnel.
Den här artikeln kommer att publiceras både på azerbajdzjanska och svenska. Min avsikt är att introducera grundaren av jazz-mugham, kompositören och pianisten Vagif Mustafazade, för den svenska publiken, samt hans ödes-tvilling – den svenske jazzmusikern, kompositören och arrangören Jan Johansson – för azerbajdzjanska musikälskare.
När jag valde Abbamuseet som vårt första turistmål under Stockholmsresan envisades mina barn med att gå på Gröna Lund i stället. Jag sa till min fru ”låt dem gå till sin värld så tar jag med dig till min barndom”. Således styrde vi stegen mot ABBA The Museum. Museet är fullt av utställningar som ger en helhetsbild av Abba. Det känns precis som på 70-talet.
Jag var endast 6 år gammal när Aghdam ockuperades. Mina minnen av Aghdam och vår by Yusifjanli är så mycket som får plats i ett barns minne. Jag mindes knappt Moskén Juma i staden, Tehuset, futbollplanet “Imaret”, kyrkogården Garahadzji. Däremot förvarade jag de minnena som höll vår by levande i mina drömmar. Jag påminde mig själv ofta om dem så att ifall jag någon gång skulle återvända till vår by skulle jag kunna hitta spår efter dem här minnena.
Ur boken “Själarnas stad” av Vahid Qazi
Jag gick till skolan hemifrån, alltså från Ali Ibrahimovs gata och svängde till Leningatan. Lenin ni vet, grundaren av världsproletariatet, och Ali Ibrahimov, han var en kommunist från samma ort där jag föddes. Jag gick på vänster sidan av gatan och när jag passerade polisstationen och sedan Mirgasymovvägen som brukade vara tyst hörde jag live musik som spelades i den envåningsbyggnaden till vänster. Den byggnaden var pionjärers hus och det var musikgruppen ”Karabachs näktergalar” som tränade. Gud vet om var någonstans i det väldiga Sovjetlandet skulle de uppträda med sin konsert. Efter det storslagna uppträdandet på konserten i Moskva där självaste Brezjnev var med i publiken, ökade antalet barn som sökte till denna musikskola avsevärt. Vissa var duktiga på att sjunga, vissa spelade musikinstrument, och andra dansade…
Vahid Qazinin bloqu 