Müəllif Arxivləri: Vahid Qazi
Oginskis melodi
Burseryds kyrka
Vahid Qazi
Oginskis melodi
I söndags hade hans barn testat honom ordentligt. “Vi ska testa ditt gehör. Du ska lyssna på musiken som vi har spelat och skriva ner dina tankar!” – hade de sagt. Han skulle lyssna på låtar som de hade spelat och skriva om intrycket som han fått.
Det var såklart omöjligt att lyssna på tiotals låtar inom en eller två timmar och ordentligt kunna bedöma varenda en, så han berättade från början att han skulle bedöma låtarna i sin helhet. Barnen gick med på det och sa ”Gör så!” De hade även själva gjort “testet” och “svaren” som de hade fått var mycket roande.
***
Burseryds svenska protestantkyrka, som omfattar flera byar och har nästan ett tusen invånare, är äldre än stadskyrkan. Kyrkan är grundades år 1752 men kyrkklockan är äldre än själva kyrkan och det påvisar datumet på kyrkklockan: 1691.
Eftersom kyrkan är byggd på en höjd så syns dess kors över hela byn. Guds hus med gravar uppradade åt fyra håll påminner om en akropol, en värld i en annan jord. Det har odlats olika blommor kring gravarna som om gravägarna har slagit vad om att odla flest blommor. På de enkla gravstenarna står namn, födelse- och dödsdatum på de avlidna. Gravarna som är närmast kyrkan är äldst och ju längre bort från kyrkan man kommer desto yngre är gravarna.
Att det odlas blommor och tänds ljus på fyrtio, femtio, även sjuttio år gamla gravar, visar att de inte är glömda och att de fortfarande har besökare.
Alla kyrkogårdar i världen speglar dess invånares tradition, livsåskådning och kultur. De skrivna siffrorna på gravstenarna talar om deras livsväg. Detta nordiska lands invånare är seglivade. I genomsnitt lever de åttio år.
Det enda som var bekant för honom här var ekträden. Ett av dem, vars ekollon han hade kallat för “glas-tefat”, hade vuxit på hans morfars grav. När de äldre bad bön, samlade han ekollon i fickorna. Varje gång han kom till kyrkan, mindes han sin barndom som var långt borta – på andra sidan av tid och rum, och han upplevde konstiga känslor, som om han flög på drömmarnas vingar och besökte sin farfar som sov i ett varmt sydligt land.
… Kyrkan har två ingångsdörrar. Sidodörren är alltid öppen. Men kyrkoporten på framsidan är bara öppen för allmänheten vid stora religiösa ceremonier. Här hålls inte bara dödsceremonier utan även vigselceremonier och kyrkan blir speciellt dekorerad inför varje ceremoni. En gammal kyrkklocka och många historiska utställningsföremål visas i entrérummet. Här finns även en femtonsstegs trätrappa till andra våningen. Trappstegen för en till kyrkklockan och till balkongen där det står en kyrkorgel. Besökarna kommer in i huvudsalen genom detta rum.
På första kyrkbänken ligger det sittdynor i högar och olika leksaker för barnen. På vägghyllorna har det radats upp mer än två hundra biblar med röda omslag. Sjutton bänkar, vilka lätt rymmer åtta personer vardera, har radats upp på salens högra och vänstra sida. Huvudsalen är ungefär trettio meter på längden, tio på bredden och sju på höjden. Dagsljuset belyser salen från de tre fönstren på varje sida och när det inte räcker så tänds de stora ljusstakarna som hänger på bägge sidor om fönstren.
Kyrkans orgel har monterats upp på läktaren som är tio meter lång. Han deltar i de flesta ceremonierna här eftersom han gillar orgelmusiken och oftast brukar sitta på sista raden och lyssna.På det scenliknande breda podiet, framför de uppradade bänkarna som sitter fästa i golvet som på en salong, finns det en kateder där pastorn predikar. För att döpa barnen står det en rund, tung sten med en järnplatta vars överdel liknar en balja och en rund “globljusstake” som är gjord av järngaller och med ett stort ljus i mitten och tjugosex små ljus uppradade runtomkring. Alla som ber tänder ljus och sätter dem i något av hålen.
Bibelns kapitelnummer som skall läsas upp vid ceremonierna brukar skrivas upp på skyltar som hänger på sidoväggarna. Alla som kommer in i huvudsalen tar den heliga boken från hyllan vid entrén och sätter sig, hittar kapitlen som ska läsas, ber tillsammans med pastorn, lyssnar på musiken som spelas med orgeln och sjunger med kyrkokören. De tända ljusen vid väggarna och skymningsljuset från ljuskronan som hänger på det höga kyrkotaket, skapar en speciell fond.
Längst fram i salen hänger det två tavlor av den korsfäste Jesus. På tavlorna som är tvåhundra år gamla syns två rövare som blir korsfästa tillsammans med Jesus, Moder Maria som har svimmat under profetens fötter, Pontius Pilatus som sitter på en häst och lärjungar som tittar förvånat på Jesus.
Den halvrunda ledstången framför tavlorna avskiljer dem från salen. På tomrummets högersida står det en åttastegs predikstol. På predikstolens ledstång finns det bilder på kristna helgon. Detta är kyrkans äldsta del. Datumet 1632 på predikstolen är inte skrivet med romerska utan med arabiska siffror, även om bönerna är skriva på latin. Det verkar som om den redan färdiga predikstolen har blivit hämtad hit från en ännu äldre kyrka.
Det enda moderna föremålet bland alla de äldre är pianot som står under predikstolen. Men inte heller det är främmande här, det är som om en gudomlig hand har klappat det. Pianot ser ut som en oskyldig ung nunna som har ägnat hela sitt liv åt den Heliga Anden.
… Det första han hade gjort när han kom till byn var att leta efter ett piano till sina barn. De hade varit utan piano i flera månader och blivit ovana att spela. Pastorn hade låtit dem spela närsomhelst förutom vid ceremonitiderna. Så de kommer hit varje dag, spelar i timmar, repeterar de gamla låtarna och börjar på nya verk som om de förbereder sig för en stor konsert.
***
De nämnde vare sig verkens namn eller författaren. Han började, efter att ha lyssnat på varje låt, kortfattat skriva ner vad han hade fått för känsla. Melodierna var bekanta för honom. Han hade hört dem flera gånger. Men nu skulle han inte bara lyssna på låtarna, utan även ta in dem för att kunna skriva intrycket som han hade fått…
Barn- och ungdomstiden, de levda årens olika ögonblick kom och gick som en filmremsa från kyrkans fönster, med utsikt mot den lilla kyrkogården med blommor. Byn där de fina husen är uppradade välskötta som gravar. Sjön som reflekterar skogen på kullen bredvid kyrkan. De snövita blombladen, vilka darrade av morgonbrisen, päronträdets gren som sträcker sig och blomstrar från ingångstrappan till farfars hus till balkongen, den första kärlekens ängsliga ansikte som ville ha kärlekens enda ord istället för de blickar som skriver romaner. Han såg det förälskade lantliga barnet, som efter att ha stigit av det tidiga tåget på huvudstadens centralstation, promenerade hela dagen på stadens gator med kärlek, värmde höstlöven på parkbänkarna, lyssnade på sången som havets små vågor sjöng viskande när de nådde kusten, stod andfådd efter att ha sprungit ifrån nattens lampor, och till sist tittade han med oskyldig och ledsen blick bakom tunnelbanevagnens fönster som om han tog farväl från världen.
Världens grymmaste gräns är inte den med taggtrådar eller breda murar utan den med genomskinliga fönsterglas. Att inte kunna gå över till platsen som du önskar och ser från glasets andra sida är en helt annan plåga. En främlings liv i ett främmande land blir kvar på andra sidan av glaset precis såhär. Du både finns och inte finns i den nya världen som du ser. Vad du än gör så kommer det att finnas kvar ett genomskinligt glas mellan dig och det här nya livet, likadant som det är mellan dina minnen och längtan. Du kommer aldrig korsa denna gräns även om du vill det!
I ett främmande land är man som en reservjärnväg som ligger bredvid en järnväg i bruk vars räls blivit rostig av att inte bli passerad av något tåg…
Människan är tidens bekräftelse. Utan människan finns det ingen tid! De låtar som spelas upp, tar honom till den tid och det rum som han vill och låter honom träffa alla som han önskar. Ibland dyker han mot det som är i djupet av hans förflutna och ibland flyger han till framtiden på sin önskans vingar. Detta ögonblick fanns inte hos de ögonblicken, alla hade längtan till det förflutna och önskan mot det framtida.
Så fort hans barn slutade spela tog de snabbt ifrån honom häftet och började läsa det han hade skrivit. De skrattade högt medan de läste. Om en främling fick syn på dem skulle han tro att hans barn drev med honom. Vad var det som fick dem att skratta sådär? Hade de inte förstått det han skrivit?
… De äldre ser lustiga ut för barnen när de inte kan förklara sig själva!
Hans barn skrev av de namn på melodierna som han hade skrivit. Den ena läste upp och den andra skrev. Sedan sa de “Titta hur det blev” och sträckte fram häftet mot honom. I häftet stod följande:
“Upplevelsen vid ankomsten av tåget på väg till Tiden som du har valt” – Michel Legrand, “Paraplyerna i Cherbourg”;
“Grannflickans tjurighet – floret som rörde sig i fönstret” – Stevie Wonder, “I just called to say: I love you” (“Jag bara ringde för att säga: Jag älskar dig);
“Du knackar, knackar och knackar på barndomens dörr….men ingen öppnar” – Toto Kutunio, “Soli”;
“Har hon fått mitt meddelande? Läste hon det? Ska hon svara!… eller?…” – Pierre Bachelet, “Emmanuelle”;
“Lyckans siluett på tågfönstret som hälsar “Farväl” och går” – Joe Dassin, “Salut”;
“Lyckan när man kilar nedför backen från Sjusja Uchmiks höjd till Dzjidir Duzu*, hoppar utför ett djupt stup som om man skuttar i mammas famn och därefter svävar som en fågel på hemlandets himmel” – Demis Roussos, “Souvenirs”;
“Ekot av de dansande regndropparna framför minnenas dörr på yttertaket under natten”– Frédéric Chopin, “Vår. Op. 74 Nr. 2”;
“En våg vars dröm är att slå mot klipporna vid kusten men dess liv räcker inte till” – Johann Sebastian Bach, “Preludium”;
“Brisen som uppstår ur ett par fjärilars vingar vilka dansar på gryningens solstålar” – Johann Strauss, “Donaus blåa vals”;
“Knutna tankars strävan mot att lösas upp” – Moritz Moszkowski, “Etyd. Op.72 Nr. 2”;
“Kurragömma med nyckfulla vackra tjejer” – Wolfgang Amadeus Mozart, “Sonata Nr. 26. C-dur”;
“Kunde inte säga nu heller…” – Vagif Mustafazadeh, “Ett stycke från “Bajati- Sjiraz”**;
“…” – Michal Оgínski, “Farväl till hemlandet”;
“Rädslan över att förlora sista hoppet…” – Franz Schubert, “Ekspromt 12”;
“Grannen Evas skakande fingrar när hon planterar blommor på sin mans grav som dog för 53 år sedan.” – Tomaso Albinoni, “Adagio”;
“Dina blickar som närmar sig med pappersbåten vilken du har släppt på vattnet” – Felix Mendelssohn, “Sånger utan ord. Or.30 Nr. 6”.
Efter att ha läst häftet lämnade han tillbaka det. De rader som hade roat barnen gjorde honom ledsen. Dagen då han satt i kyrkan med regnet smattrande mot fönstren och lyssnade på dessa melodier, var hans humör inriktat på bara en av dem – på den melodin som han hade skrivit punkter istället för ord och inte kunnat svara på frågan när hans barn hade frågat “Varför har du lämnat det tomt här?”. Den musik som hade blottat hans hjärta. Den hade tagit bilder av hans hjärta som en röntgenapparat och satt ljus på de allra mörkaste hörnen. Nu tittade han på roten till smärtan som sved och såg klart även den tunna spetsen av rotänden. Det smärtträd, som hade vuxit inom honom för många år sedan och vars rot hade fortsatt ända in i det sista lagret av hans hjärta, hade inte torkats ut, det var fyllt med saknadens blad.
Vid sidan om den gulnade våndan fanns det en sorgknopp.
När de lämnade kyrkan hade det med fingrar skrivits ett par ord i imman på fönstret: “Längtans melodi”.
Detta var spåret på fönstret av människans suck från hjärtat som denna melodi hade skapat och på vilket han hade svarat med tre punkter i häftet.
***
Det regnade ute. Det var mörkt ute även om det var förmiddag. Han var på väg till byn. Hans ansikte var mot det “ljusa livet” skapade av de kallblodiga nordmännen i “mörkrets land”.
Han släpade sina ben efter sig med Oginskins melodi i sina öron, det soliga hemlandet som hade förvandlats till ett mörkt land i hans tankar, med smärtan i sitt hjärta som slog av sorg.
Människor som kom gående mot honom såg stint på den här konstiga mannen som höll på att tappa sitt paraply, hade en cigarett i munnen vilken blev blöt och slocknade och vars ansikte liknade den korsfäste Jesus ansikte. Det var som om en stenstaty hade gått genom gatan. Han kände inte regnets kalla droppar. Nu renade regnet hans hjärta, smattrade mot stenen vilken hade grönskat inom honom, vattnade smärtträdets törst.
Hans barn som sprang framför honom lekte lyckligt i regnet. De skrattade inte åt sin pappa nu, de hade glömt alltihop och åkt till sina egna världar…
… Och i luften fanns det ett konstigt fyrverkeri. Ljusflödet från gatulamporna vid trottoaren blev till en pil som delade regndropparna i miljoner delar.
Ett stort och tydligt urskilt ljus delade miljoner strålar mitt itu i en ögonflimrande lyster och riktade sig mot himlen. Det var som om det avlägsnande ljuset från honom skulle lysa upp hela himmelmörkret med sin svaga låga.
Januari 2013
Översättare: Sona Rahimova
* Sjusja – En stad i Azerbajdzjans region Karabakh. Uchmik höjd (“Tre spikar höjden”) och Dzjidir Duzu (“Hippodrom”) är kända platsnamn i Sjusja (Översättarens notering).
** “Bajati-Sjiraz” – En av de sju mogamer i Azerbajdzjansk folkmusik (Översättarens notering)
Vahid Qazi är Azerbajdzjansk journalist och författare. Han är medlem av Azerbajdzjans och Svenska Författarförbund och har skrivit 6 böcker. ”Oginskis melodi” är hans första berättelse på svenska.
In the Ukrainian: “ОЛЕНА”
ОЛЕНА
З циклу «Сліди пам‘яті»
Вахід Газі
Минулої неділі мене розбудила гра на піаніно. Новий твір, який розучувала моя дочка після іспиту, я впізнав з перших же нот. Спочатку я не міг пригадати, де чув цю композицію, але в тому, що музика мені знайома й близька, жодних сумнівів не було. Я зрадів, наче через багато років несподівано зустрів рідну людину. Oxumağa davam et
Tarkovskinin “Nostalgiya”sındakı Zaur Həsənov
Tarkovskinin “Nostalgiya”sındakı Zaur Həsənov
İnanmıram hər dürlü zülmə dözən camaatımızın çox böyük əksəriyyətində Andrey Tarkovski kimi rejissorların “darıxdırıcı” filmlərinə baxmağa səbr çata.
Nəinki iki saatlıq filmə sonacan baxarıq, heç beş-on dəqiqəsinə hövsələmiz yetməz. Bu da çayxanada domino çırpmaq, Rafael-Coşğun şousuna qəşş eləmək, şadlıq evlərində qol qaldırmaq deyil ki, ömürdən səxavətlə pay ayırasan. Oxumağa davam et
Acılara məlhəm zaman
Acılara məlhəm zaman
Sıra təpələrin hərəsi bir rəngə çalırdı. İşıq ustasının neçə-neçə səhnə işığından düzəldə biləcəyi mənzərəni günəş hər səhər bir baxışıyla çəkirdi.
Gün çıxmayanda, buludlu havada da təpələrin hərəsi bir rəng verirdi.
Qar yağmışdı. Amma yenə təpələr eyni boyada deyildi, hərəsi bəyazın bir çalarındaydı.
Dərələr təpələrin əks üzüdü. Biri qorxunc gecə, o biri işıqlı sabah kimidi.
…Neçə gündü pəncərədən eyni mənzərəni günün fərqli saatlarında müxtəlif boyalarda görürdüm.
Gündüz baxanda buranın yazını, yayını təsəvvür eləmək adama çətin gəlmir. Təpələr öz bahar rəngini dərələrin bətnində gizlətsə də, o boyaları görürdüm. Görə bilirdim! Obaşdanın hələ ağarmayan danı, şərqarışanın ala-toranı, dərələrə gömülən qaranlıq belə təpələrdə gizlənən bahar rənglərini itirə bilmirdi.
Bir dağdan törəyən təpələr bir ananın doğduğu balalar kimidi – bir-birinə bənzəməzlər.
***
Masa ətrafındakı adamlar da bir ananın balaları deyildilər. Amma bir Allahın bəndələriydilər. Oxumağa davam et
Gözləri buraxmırdı onu
Gözləri buraxmırdı onu
Rafiq Əliyevin “Gözlərin buraxmır məni” kitabından boy verən xatirə
Tanışlığımız cəmi-cümlətanı bir ildir. Şəxsi tanışlığı deyirəm, belədə eşitmişdim haqqında, böyük alim olduğunu bilirdim. Təxminən 10 il əvvəl ABŞ səfirliyinin ənənəvi 4 iyul qəbullarından birində kənardan baxmışdım da.
“Baxmaq hələ görmək deyil” – düz deyirmişlər.
İlk dəfə isə ötən il bir kitab təqdimatında gördüm, yaxınlaşıb “Siz “Ruhlar şəhəri” yazılarının müəllifi deyilsinizmi?” soruşmuşdu. Oxuyurmuş, özü də elə-belə yox, diqqətlə, hansı duyğularla oxuduğu söhbətindən bəlliydi. Həmin günün tanışlığı, sonrakı aylarda hər yazıdan sonra zəng edib dedikləri və nəhayət, o silsilə yazıların eyni adla nəşr olunduğu kitaba “Son söz” yazısı onu bütün varlığı ilə görməyə bəs elədi. Oxumağa davam et
Vahid Qazi İsveç Yazıçılar Birliyinə üzv oldu
Vahid Qazi İsveç Yazıçılar Birliyinə üzv oldu
İsveçdə yaşayan yazar Vahid Qazi bu ölkədə Yazıçılar Birliyinə üzv olub. Dekabrın 9-da “Media forum” saytına danışan Vahid Qazi deyib ki, İsveç Yazıçılar Birliyi 4 aydan çox kitablarını və bloq yazılarını ekspertizadan keçirdikdən sonra onu üzvlüyə qəbul edib: “Gələn ilin yazında İsveç Yazıçılar Birliyi başqa dildə yazan üzvlərinin müsabiqəsini keçirəcək. İki ildən bir belə müsabiqə olur. Mən müsabiqəyə bir əsərimlə qoşulacam. Artıq həmin hekayəm İsveç dilinə tərcümə olunub”.
Vahid Qazi 1968-ci ildə Ağdamda doğulub. Bakı Dövlət Universitetinin jurnalistika fakültəsini bitirib. “Ədalət”, “Azərbaycan” qəzetlərində, Prezident Administrasiyasında çalışıb. “III Sektor”, “Svobodnaya volya” jurnallarının naşiri, “Toplum” dərgisinin baş redaktoru olub.
“Ruhlar şəhəri”, “Yaddaş ləpirləri. Demokratiya yazıları”, “Çamayra – Kuba dəftəri” kitablarının müəllifidir. Azərbaycan Yazıçılar Birliyinin üzvüdür.
“Media forum”
Xaçaturyanın qələbə süitası
Ещё раз к армянским манипуляторам и фальсификаторам. О нарушении авторских прав и искажении моих мыслей
Xaçaturyanın qələbə süitası
Şəhərin mərkəzi küçəsindəki reklam lövhəsində “Müharibə küləkləri” adlı musiqili gecənin proqramında oxuduğum ad uşaqlıq şakərimi yadıma saldı. Baltik dənizindən əsən yüngül külək bir yanını qoparıb əsdirsə də, afişadakı adı neçə ad içində gözüm bir anda aldı – gecədə Avropanın klassik bəstəkarlarıyla yanaşı Aram Xaçaturyanın da musiqisi çalınacaqdı. Oxumağa davam et
Nigar Köçərlidən qatma-qarış ədəbiyyat söhbəti
Nigar Köçərlidən qatma-qarış ədəbiyyat söhbəti
“Azadlıq” radiosundakı “Azərbaycanda hansı yazarların kitabını alan yoxdur?” mövzusunda debatı dinlədim. Məni bu qeydləri yazmağa sövq eləyən “Əli və Nino” kitab mağazalar şəbəkəsinin sahibəsi Nigar Köçərlinin fikirləri oldu. Nigar xanım dedi ki, mağaza və anbarlarında iki-üç yüz Azərbaycan yazıçısının beş-altı min kitabı qalaqlanıb. “Biz bu kitabları nəinki sata bilmirik, həmin yazarlara qaytara bilmirik. Yalvarırıq ki, gəlin aparın”.
Və bu iki-üç yüz yazarın arasında tək mənim adımı çəkdi. “Çox hörmət etdiyim, istedadlı yazıçı Vahid Qazi bir il yarım, iki ildir bizə kitabını verib, sizcə, neçə kitabı satılıb? Bircə kitabı da satılmayıb”.
Sağ olsun, mənə yazıçı (!) deyir. Açığı, bu adın əzəmətindən hürksəm də, xoşuma gəldi. Amma yaxşı olardı, iki ilə qədərdi Azərbaycanda yaşamayan Vahid Qazinin ona necə kitab verdiyini də deyəydi.
Nigar xanımı “skandalsevər” biri kimi tanıdığımdan əvvəl istədim əhəmiyyət verməyim. Bildim ki, bu sözlərlə hələ üç ay əvvəl MKM-nın bu ilki müsabiqəsi ilə bağlı yazdığım “Haramıstan” yazısına cavab verir. Amma radiodan da münasibət bildirməyimi istədikləri üçün bu yazını yazası oldum. Ümid edirəm, radio bu qeydlərlə yanaşı Nigar xanımın incə qəlbinə dərin yara vurmuş “Haramıstan” yazısını da öz saytında dərc edəcək, yaxud mənim bloqumdan o yazıya link qoyacaq ki, oxucular oxuyub onun niyə məhz məni hədəf seçməsinin əsl səbəbini bilsinlər.
İndiyədək üç kitabım çıxıb. Ağdam xatirələrindən bəhs edən “Ruhlar şəhəri” kitabım ilk dəfə nəşr olunanda “Əli və Nino” mağazasına 10 kitab verilmişdi. Bir neçə aydan sonra başqa mağazalarda satılıb qurtarandan, dostlara, kitabxanalara, zəng vurub istəyənlərə paylayandan sonra təkrar nəşr etdik. Amma bu dəfə “Əli və Nino”ya vermədik, çünki əvvəlki kitabların taleyindən xəbər tuta bilmirdik. Zəng edən, facebookda yazan oxucular deyirdilər ki, “Əli və Nino”da o kitab yoxdur. Bir-iki dəfə zəng elədim, yolum düşəndə soruşdum. Həmin sözü mənə də dedilər. Belə olanda kitabın pulunu istədim. Dedilər, satılmayıb. Satılmayan, amma rəflərdə də olmayan kitabları iki ay ərzində yığıb mənə verməyəndə facebookda o mağaza haqda sərt bir status yazdım. Özünü Nigar xanımın nümayəndəsi kimi təqdim edən bir oğlan dərhal reaksiya verdi, nəzakətlə araşdırmağa möhlət istədi. Bir həftə sonra 7-8 kitab və 5-10 manat pul verdilər.
Sonrakı “Yaddaş ləpirləri” və “Çamayra. Kuba dəftəri” kitablarımı isə ümumiyyətlə o mağazaya verməmişəm. Zəhmət olmasa, Nigar xanım mağaza və anbarlarındakı 5-6 min kitab arasından bircə dənə də olsa mənim verdiyim iddia olunan kitabımı göstərsin və bununla da sübut eləsin ki, debatda məhz mənim adımı çəkməsi onun “MKM biznesi” barədə yazdığım “Haramıstan” məqaləsiylə bağlı deyil.
Lap əgər anbarında mənim hansısa kitablarım qalmış olsa belə satılmamanın günahını tək məndə görürsə, Nigar xanım problemi anlamadığını nümayış etdirir. O məntiqlə mən də onu Rüstəm İbrahimbəyov, Rafiq Əliyev, Ramiz Rövşən, Cəmil Həsənli kimi Azərbaycan yazıçı və ziyalısının ön söz yazdığı, neçə-neçə tanınmış söz sahibinin rəy verdiyi kitabları satmaq qabiliyyətində olmamaqda qınayıram.
Problem cəmiyyətin bugünkü durumundadır! 9 milyonluq ölkədə 500 tirajla kitab çıxırsa, bazar iqtisadiyyatımızın bu xanım nümayəndəsi bilməlidir ki, problem dərindi, ağırdı, onun zərif çiyinlərinin tab gətirəsi yük deyil.
Kitaba yazıçının əmtəəsi kimi baxan iş adamı gərək onu da bilsin ki, bazarda şorun satılması üçün ya şorsatan “Ay müştəri, əla şor var,” deyib qışqırmalıdır, ya da bir şorsevər barmaq batırıb dadmalı və camaata yaxşı şorun yerini göstərməlidir. “Şorsatanı”, “barmaq batıranı” olmayan ədəbiyyat elə bizimki gündə olmalıdır.
Debatın mövzusuna isə ona görə toxunmuram ki, studiyadakı dostlar hər şeyi yerli-yataqlı dedilər. Radionun saytında debata şərh yazan mənim filosof dostum Ağalar Məmmədovun yazısına imzamı qoya bilsəydim, heç bu qeydlərimə də ehtiyac qalmazdı. Bircə onu anlamadım ki, Şərif Ağayar ondan Markes, Paulo Koelyo olmağı tələb edən bu ədəbiyyat biznesxanımına niyə demirdi: “Sən də Koko Şanel ol görüm, necə olursan?!”
Güman edirəm, dinləyənlər debata telefonla qoşulan iki kitab mağazası sahibinin ədəbiyyat haqda nə qədər fərqli səviyyədə düşündüyünə şahid oldular. Bazar adamıyla, ədəbiyyat adamını uzaq İsveçdə də dinləyib ayırd eləmək asandır, səs qatma-qarış, xışıltılı gəlsə də.
Vahid Qazi
13 sentyabr 2013-cü il
Karlskrona, İsveç
Dərc olundu:
http://news.lent.az/kulis/news/6144
http://musavat.com/news/son-xeber/yazar-vahid-qazi-nashir-nigar-kocherliye-cavab-yazdi_164352.html
Пустая жизнь
«Божественная комедия» (Данте), Synetic Theater.
Пустая жизнь
Вахид Гази
(из цикла «Следы памяти»)
"Зачем мозговые центры и извилины, зачем зрение, речь, самочувствие, гений, если всему этому суждено уйти в почву и, в конце концов, охладеть вместе с земною корой, а потом миллионы лет без смысла и без цели носиться с землею вокруг солнца?" Антон Чехов, «Палата № 6»
Недавно я искал спутников для совместного просмотра фильма Рустама Ибрагимбекова «Кочевник», чей показ был анонсирован в Театре «Ибрус». На мой зов не откликались. Самым приличным среди многочисленных отнекиваний было «Тебе больше нечем заняться…». Когда число фейсбуковских знакомых и оффлайновых друзей, которых я обзванивал и пытался уговорить, сравнялось с количеством оставшихся до начала фильма минут, я вышел из офиса. Без пятнадцати семь я отправился по кривой и темной улочке до близлежащего театра. Я был расстроен.
***
В марте сего года я вместе с другом Лечой Ильясовым, московским чеченцем и этнографом, гостил в Вашингтоне. Приютивший нас хозяйка всем своим пылом демонстрировала «кавказское гостеприимство американского происхождения». Она копалась в интернете и составляла список культурных мероприятий, включала нашу жизнь в график, чтобы нам было интересно. Музеи, парки, рестораны и кафе сменяли друг друга. Мы уже «наполовину прочли» историю города – «В Рейгана стреляли вот здесь».
Одним утром она заявила, что хочет повести нас в театр пантомимы. «К тому же этот театр основали грузинские мигранты. Талантливые ребята». Презентация, рассчитанная на нашу кавказскую солидарность, не пробудила никакого интереса у «объевшихся» за несколько дней культурными мероприятиями. Мы сказали ей, что не хотим идти, что у нас другие планы, но на следующее утро наш опекун пришла с билетами. Нам пришлось идти в театр, невольно, неохотно. Как будто колхозников собрали в лафет и вели слушать симфонию Кара Караева. Когда же мы вспомнили о своем уговоре выпить в тот вечер пива в баре напротив метростанции «Van Ness», то чуть ли не проклинали пилота самолета, некогда доставившего этих грузинских артистов в Америку. Делать что ли было нечего? – тебя насильно ведут в Вашингтоне на грузинский спектакль, к тому же немой…
Когда мы вошли в Театр Арлингтон Спектрум стало известно, что спектакль, который предстоит посмотреть, «Божественная комедия» (Данте), подготовленная Синетическим Театром (Synetic Theater). Мы узнали, что этот театр создали грузинские мигранты Паата и Ирина Цикуришвили в 2001-ом году. Театр, за короткий срок ставший популярным, завоевал за эти годы немало наград. Небольшой зал в скором времени наполнился зрителями. Мне не удалось определить средний возраст пришедших на спектакль. Большинство составляли пожилые, но и молодых было немало. Все выглядели собранно и аккуратно. Все лучились счастьем, кроме моего друга Лечи. Казалось, в его глаза впитались все страдания чеченской войны. Эхо Карабахской войны, впитавшееся в мое лицо, тоже, наверное, видел лишь он. Своего лица я видеть не мог.
Погас свет. Началась пьеса. Необычная декорация, состоящая из темных тонов нескольких цветов, производила странное впечатление. Гигантская воронка была полна людскими душами, изнемогающими в дикой страсти. Небесная музыка аккомпанировала этому стенанию душ. «Души» обнаженных душ перед престолом Творца тоже были обнажены: здесь ты ничего не скроешь. Здесь «живы» одни грехи. Да, это ад, дантовский ад. Сам Данте позавидовал бы этому аду на сцене, который оживил грузин. Зал затаил дыхание. В отличие от «ада» на сцене жизни здесь не было, она замерла. Будто не мы, а обитатели ада ужасались нашим положением. Ощущая себя среди этих душ, я невольно смотрел на сидящего справа Лечу. Самый безобидный чеченец на свете был ошеломлен. Был ошеломлен весь зал. Наверно, лишь сидящие рядом со мной могли видеть в каком я состоянии. Своего лица я видеть не мог.
Следующие части «Божественной комедии» получились такими же удачными. Цвета, свет, звуки, мимика и пластика актеров образовали гармонию. Когда представление закончилось, наши лица покинуло «страдание», а лица американцев «счастье». Все лица выглядели одинаково. Все мы были ИЗУМЛЕНЫ! Спектакль провел нас через круги «Ада» к «Чистилищу» и наверх в «Рай».
По пути обратно мы комментировали пьесу, как театроведы. Наш друг сжегла наше недовольство и скованность в «геенне огненной». Она понимала, что подарила нам вечер, достойный вписаться в память и потому сияла. Наши лица тоже сверкали словно фонари улицы Коннектикут.
***
Я дошел до театра «Ибрус» на улице Гасана Сейидбейли, 18. Два сотрудника театра курили на выходе. Пожилой сотрудник смерил меня удивленным взглядом и сказал, что фильм не покажут: «Кроме вас никто не пришел».
Такие дела, дорогой читатель! На фильм первого получившего «Оскар» азербайджанца Рустама Ибрагимбекова, фильм, повествующий о древних тюрках, в тюркском городе с тремя миллионами жителей нашелся лишь один зритель…
Я завершил таким образом пустой день и зашагал обратно во мрак улицы…
3 декабря, 2009








