Baseball på Schackbrädan. Tankar om Genosid

gencside

Massgraven (Guba, Azerbaijan)

Baseball på Schackbrädan

Tankar om Genosid

Min tioårige son gav mig en raket med tjock spolformade kropp, spetsig nos och stora fenor som han hade gjort av papper i skolan och gratulerade mig med dagen 23 Februari (vilket firades som alla mäns dag i hemlandet eftersom det var Arméns dag i Sovjet Unionen). På raketen hade han målat azerbajdzjanska flaggan och de långa trapporna till raketen berättade om att det var en gigantisk farkost. Den var lik den sovjetiska långdistansraketen SS-20. När den jävla grejen som tillverkas av uran läggs till kallas den en atombomb.

Jag tog emot pojkens present men jag kunde inte låta bli och berättade för honom vad den 23:e februari innebär för oss: att det är dagen då den sovjetiska armén bildades, armén som satte stopp för vår självständighet i april 1920 och behöll oss under sitt styre i 70 år, armén som begick massakern på vårt folk i januari 1990, armén som stödde armenier i ockupationen av Karabach –  en främmande armé som har alltid varit fientlig mot oss. Jag uppmanade min son att förmedla min protest till sin lärare angående denna märkliga “högtiden 23 februari”.

Related image

Baku, 20 januari 1990

Jag var ändå intresserad av att veta varför han valde att skapa just en raket. Så här gick det till med vårt samtal:

– Varför gjorde du inte något annat, utan en raket?

– Tycker du inte om den?

– Jo, det gör jag. Nyfiken bara.

– Om det vore en riktig raket skulle du skjuta Armenien?

– Varför?

– Jag skulle gjort det.

– Vet du hur många städer och orter skulle förstöras då?

– Låt det förstöras! De förstörde ju Agdam, varför?! Minns du, du kom hem med ett videoband, farmor levde då, hur mycket grät hon när hon kollade på videon?

– Om du skjuter denna raket, kommer många människor att dö där. Mammor, pappor, farmödrar, mormödrar, farfäder, morfäder, barn ska dö.

– Låt dem dö! Var det OK när de mördade de äldre i Khojaly, när de stoppade brinnande cigarett i barnens ögon, skar av deras öron och huvud?

Det var inte jag som hade berättat allt detta för honom. Jag skulle inte kunna berätta sådant till ett tioårigt barn… Hemma, ute på gatorna, i skolan, på radio och television… överallt hörde man de hemska berättelserna på den tiden. Om tre dagar skulle det bli 18 årsdagen sedan Khojaly tragedin.

– De som begick de hemska handlingarna är mördare, vill du också bli mördare? En som mördar barn, deras pappor och mammor?

Jag uttalade ordet “Mördare” på ett sådant sätt som uppstår när man inser att man håller på att svälja något äckligt och kräcks. Fastän min son inte fattade ordets betydelse på riktigt, avläste han i mitt ansikte att det är något hemskt. Jag såg hur han blev fundersam när jag förklarade. Han svarade inte på min fråga. Jag blev dock gripen av panik av tanken: “Växer en MÖRDARE hemma hos mig?”, tanken täckte mig som en blött handduk.

Minnets spår

Jag går till mitt rum. Fruktansvärda och smärtsamma minnen växer fram på nytt, minnen som jag har försökt gömma djupt i minnescellerna. I likhet med svårsjuka människor som fryses ned tills man upptäcker läkemedlet till deras sjukdom hade jag lagt mina minnen om Karabach dit. Vägen som leder dit var som en stig med det osynliga spåret i mörker.

…Jag vänder mina ögonpupiller mot minnescellerna i min hjärna. Jag vänder mig inte utåt, utan inåt, till mitt inre. Jag går igenom rynkorna i hjärnan som att jag försöker skapa väg i djungeln, klippa sönder, trampa på, dra bort för att skapa väg. Minnescellerna klamrar sig fast i mitt ansikte som en blöt snigel, dess ådror fastnar vid mina ögonfransar lik en spindelväv… Att gå mot sin egen FRUKTAN är världens mest fruktansvärda och plågsamma väg.

genosid

Khojaly, 26 februari 1992

…Staden Agdam är (var) belägen 18 kilometer från Khojaly. Dagen efter Khojaly massakern, den 27 februari 1992, kom jag till Agdam. På den tiden hade den ännu inte förvandlats till de vandrande själarnas stad. Den var levande. Trots att jag hade lovat redaktionen för tidningen där jag jobbade att skriva om tragedin, klarade jag inte denna uppgift. Det som ögonen vittnade förmådde inte min hand att sätta ord för. Levande människor var skalperade av armeniska brutala banditer, som skar ut organ ur levande människors kroppar, stack ut ögonen på barn, stack bajonetter i magen på gravida kvinnor, nedgrävde eller brände levande människor samt minerade en del av liken. Jag förmådde inte beskriva de barnen, de kvinnorna, de liken utan näsa, öron, könsorganen… liken som låg överallt…

Agdams moské hade aldrig sett så många liken tillsammans. Veden räckte inte till för att elda. Det var svårt att hinna med att ta hand om alla – veden att elda, varmt vatten, personer som tvättade liken, keféner (de muslimska vita höljetygen att klä på liken) räckte inte till. Staden blev bedövad av chock. Bedövade var alla människor, ändå tog de emot de skadade och letade efter människor som togs till fångar. De frysna ögonen riktades mot Khojaly, de bedövade händerna grävde gravar. Staden hade inte tårar att gråta – fruktan hade torkat ut stadens tårar.

Händerna i gangrän, de paraliserade benen som släpades på marken… Dessa människor som var tvungna fly sina hem mitt i natten i nattlinnen och barfota genom hemliga stigar fick gå 18 kilometer i en vinternatt. De fick dra varandra, bära sina nära och kära i flera dagar, genom skogar och berg i snö, och komma fram till Agdam… ibland var de fem personer tillsammans, ibland tio personer. De orkade inte berätta det de vittnade med fullständiga meningar, utan bara ord, brutna ord eller stavelser kunde de uttala. Så som läkaren gör med patienten, läkemedelsvätskan införs sakta, droppe efter droppe, i den sjukes ådror för att inte utsätta honom för chock på grund av överdos.

Ingen visste om hur många togs i gisslan. För att hämta liken och fångarna förde de lokala bataljonskommandörer förhandlingar, de tog grupper av liken och fångar och hämtade dem till Agdam. De befriade fångarna berättade om tortyren och kränkningarna de utsattes för. Fruktan gick igenom som ânden in i kroppen hos de som lyssnade…

Fruktan härskade i staden. Fienden hade uppnått sitt mål – den massvisa fruktan, den kollektiva skakningen, det kollektiva lidandet hade ägt rum. De dagarna levde staden de mest fruktasvärda momenten i sin historia. Ett år senare skulle själva Agdam – husen, skolorna, sjukhusen, gatorna, parkerna, gårdarna, biblioteken, monumenten – plundras, bombas, söndergöras, vandaliseras, ödelas.

Hatsjukdomen

Detta krig utbröt också förr i tiden, 100 år sedan. Min farmor berättade: “När vi var barn mördade armenier massor av turkar. På den tiden hette vi turkar. De mördade oss överallt. De skar av bröstvårtor hos kvinnor, fäste dem som radband och kastade in till våra soldater i dikena. De män som inte stod ut med detta och tog sig fram skjöts av armenier. De hängde samovaren med kokande vatten på ryggen hos våra människor och sprang iväg…”.

Image result for mart 1918

Mars 1918, Baku

Men min farmor sa aldrig att vi ska hata armenier! Jag vet, jag har hört om att armenier uppfostras från barndomen med hatet mot oss, de växer upp med hatkänslan mot turkar, mot azerbajdzjaner. Så var det inte hos oss. Hatet är kopplat till minnen. I våra minnen hade vi inte kvar hatet. Därför älskade senare 10 tusentals azerbajdzjanska män armeniska tjejer och gifte sig med dem, tog dem in i sina familjer. 100 tusentals fäder, mödrar, far-och morfäder, far-och mormödrar tog emot armeniska tjejer i sina familjer. I dessa blandade familjer föddes tusentals barn. Efter alla de som lämnade landet, finns fortfarande 30 tusen armeniska kvinnor i Azerbajdzjan med sina familjer. Detta är bara det officiella statistiska fakta, med hänsyn till de icke-officiella data blir de betydligt fler. Skulle en nation som odlar hatkänslan, ett folk som hyser hatkänsla gjort detta? Var god och visa mig armeniska män som gifte sig med azerbajdzjanska kvinnor, armeniska familjer där fäder, mödrar, far-och morföräldrar släppt in azerbajdzjanska brudar. Jag menar inte de enstaka fallen, jag talar om tusentals, 10 tusentals.

På jakt efter rättvisa

…Serber dödade upp till 10 000 bosniska män och pojkar i Srebrenica. Eftersom bosnier är muslimer. 1997 såg jag med egna ögon de bosniska ödelagda byarna, man fick gåshud av det.

… I Rwanda dödades över 800 tusen människor under 100 dagar. Där överstegs hastigheten att mörda människor fem gånger jämfört med det de hade i nazistiska militärläger.

… Under en natt jämnades staden Khojaly med marken, den blev “raderad från Jorden”. Armenierna dödade 613 personer, svårskadade 487 personer, de tog 1275 civila – de äldre, barn och kvinnor – till fångenskap och torterade dem ofattbart. Eftersom de är (var) azerbajdzjaner. Ödet av 150 människor, varav 68 kvinnor och 26 barn är fortfarande okänt. Av de döda var 106 kvinnor och 63 var spädbarn. 8 familjer blev helt förstörda, 24 barn förlorade båda föräldrarna. Endast 335 av de döda begravdes. 200 personer fick gangrän i benen på grund av frossan.

Dessa händelser ägde rum inte i historiens avlägsna århundraden, utan i början av 1990-talet, när FN var 50 år och OSSE var 20 år gammal. Efter de två världskrigen, framför ögonen hos den civiliserade och humanistiska världen.

Händelserna i Rwanda och Bosnien bedömdes och fick sitt politiska värde. De som begick massakrer, de ansvariga, fick stå till svars inför rätten, anklagades för folkmord och fick respektive straff. Men inte de som begick massakrerna i Khojaly! Tvärtom, Robert Kotjarjan, som var ledare för separatisterna vid den tiden blev först premiärminister i Armenien och sedan valdes han Armeniens president. Han blev mottagen i andra länder, talade om demokrati och mänskliga rättigheter vid FN: s tribunal. Vid Europarådets parlamentariska församling talade han med stolthet som hjälte om vad de hade genomfört.

Image result for The Black Garden thomasSerge Sargsyan som var chef för den armeniska armén i Karabach och ledde massakrerna på den tiden var tidigare också premiärminister i Armenien. Nu är han presidenten i Armenien. Begrunda gärna vad den brittiske journalisten Thomas de Waal erkänner i sin välkända bok ”Qara bağ” (The Black Garden, Kara bach), ”uppriktigt och grymt” om folkmordskriminaliteten mot civila i Khojaly skriver han:

“Vi brukar vara tystlåtna om sådana saker … Denna fråga har blivit överdriven … Men jag måste säga också att innan Khojaly trodde azerbajdzjaner att de kan skoja med oss, de trodde att armenier inte kommer att skada civilbefolkningen. Vi har helt förstört deras föreställningar om vad som är möjlig att hända ” (T. De Waals egen berättelse)[1].

Brott som begåtts för att skapa fruktan hos massan är inte är en handling av en grupp banditer, utan ett politiskt beslut baserat på långsiktiga mål. Att skapa panik, skrämma, utvisa, utföra etnisk rensning, intetgöra en folkgrupp och radera ägarnas spår i det tomma landet – allt för att fuska om ursprunget, för att låtsas “återställa” det “antika” armeniska landet …

Att skapa Den Stora Armenien, utöka sina landområden tills de sträcker sig ända till de tre haven. År 1919 på fredskonferensen i Paris ställde armenier krav på områden som omfattade länder mellan Kaspiska havet, Svarta havet och Medelhavet[2]. Än idag gör de samma anspråk.  Armenien vars befolkning är 3 miljoner ställer krav på områden med befolkningen mer än 300 miljoner människor. Verkar det inte mer logiskt om det 3 miljoners mongoliska folket ska hävda sina rättigheter på områden där nu mer än 3 miljarder människor bor och som en gång i tiden var Djingis Khans imperium?!

Genosid – en modern politisk spelregel

Den 4 mars 2010 antog Kommittén för Utrikesrelationer vid Förenta Staternas representanthus en resolution som officiellt erkände politiken gällande armenier i Osmanska riket år 1915 som folkmord på armenier. Trots alla ansträngningar från Turkiet tog den amerikanska kongressen detta steg, kanske kommer denna process att stoppas vid nästa steg, men i princip förändras det inte någonting. Zbigniew Brzezinskis “schackspel” i politiken har börjat länge sedan.

Gunter Levy

I mitt senaste besök i Washington gav min vän Irena Lasota Guenter Lewys bok “De Armeniska Massakrerna i Osmanska Turkiet: Ett Omtvistat Folkmord” (Guenter Lewy. The Armenian Massacres in Ottoman Turkey: A Disputed Genocide) till mig. Lewy skriver att utvisningen av armenier från östra Anatolien inte syftade till folkmordspolitiken, utan för att förhindra den armeniska separatismen i samarbete med fienden samt upproren och massakrerna mot turkarna under första världskriget. Mordfallen var inte av folkmordskaraktär, eftersom det har aldrig bevisats att de organiserades av regeringen: “Deportationerna motsvarar inte många av de egenskaperna som kunde syfta till verkligen förplanerade folkmord eller utvisningar av armenier från Turkiet”.

Saken är att armenier som bodde i gränsområden, i östra och centrala Anatolien flyttades till Ryssland. Armenier deporterades inte från Istanbul, Izmir och Aleppo. Det att människor dog på vägen under förflyttningarna från de östra delarna av Turkiet där det inte fanns järnvägar motsvarar inte alls folkmordsprinciper. “Den osmanska regeringen ville ordna en organiserad process men hade inte möjlighet att genomföra det”, skriver Lewy.

Vidare i samma bok genom att hänvisa till forskningen av stora historiker, bl.a. Charles Dowsett och Malcolm E. Yapp, till rapporterna av George Montgomery som var USA: s officiella företrädare för frågor om Främre Asien och Mellanöstern på Fredskonferensen i Paris samt till de officiella siffrorna av det Armeniska Nationella Rådet i Istanbul, bevisar Lewy att på den tiden var antalet döda inte 1,5 miljon som det hävdas av armenier, utan 642 000 människor. “På den tiden existerade inga register eller statistiker för de döda människorna“, skriver Lewy.

En av de viktigaste punkterna i den här boken är Henry Morgenthaus brev. Henry Morgenthau var en politiker som ledde presidentkampanjen för Woodrow Wilson år 1912, tjänstgjorde som amerikansk ambassadör i Istanbul från november 1913 till februari 1916, samtidigt som han representerade Ententens intressen som krigade med Turkiet. För att hjälpa den amerikanska staten att segra i krigspolitiken skickade Morgenthau sitt förslag till president Wilson i brevet av den 26 november 1917. I brevet uttrycker Morgenthau sin hopplöshet i samband med oppositionen och kriget och förmedlar att han kan publicera en bok som skulle kunna åstadkomma förändring i denna situation:

morgenth“Jag har ambitionen att skriva en bok som ska slå sönder inte bara Tysklands inflytande på Turkiet och Balkan, utan också samtliga system av denna typ i vilket land som helst i världen. När det gäller Turkiet, här ser vi Tysklands skadliga effekter i dess mest påtagliga tillstånd – det har nått kulminationen i att döda alla, oavsett ålder, mörda de hjälplösa armenierna och syrianerna på ett fruktansvärt brutalt sätt. När det gäller denna särskilda detalj av händelserna och Tysklands provocering och uppmuntran till detta arbete tänker jag att det skulle vara det mest framgångsrika sättet att övertyga amerikaner som bor i små städer och regioner om att vi kommer att segra i den krigspolitiken vi driver“[3].

Omfattningen och innebörden av de armeniska massakrerna är medvetet förvrängda. Fiendens bild av Turkiet och särskilt Tysklands bild som fienden syftar till rättfärdiga den amerikanska regeringens krigspolitik på andra sidan av Atlanten.

Förslaget godkänns och Mongenthaus bok publiceras år 1918 med titeln “Ambassador Morgenthau’s Story” (New York, 1918). Denna bok har använts senare av armenier som ett huvuddokument i sina hänvisningar när de hävdar om det armeniska folkmordet. Morgenthau‘s detta förslag användes senare som ett viktigt medel i USA:s påtryckningspolitik på andra länder för att genomföra sitt politiska spel under termen “genocid/folkmord”.

Armenisk vetenskap

Webbplatsen Armenianew.com skriver att Institutionen för Molekulär Biologi vid Nationella Akademin av Armenia utför vetenskapliga undersökningar för att studera armeniers genetiska sammansättning. Hittills har 2 500 armenier varit inblandade i denna forskning. DNA-testet är kostnadsfritt. Regeringen satsar en stor summa för denna forskning med fördelningen 30 000 dramar ($ 81) per capita. Författaren till denna idé är professorn vid samma institution Levon Jepiskoposyan. Hans motivering till denna forskning är att det kommer att bidra till att återställa den genetiska utvecklingen och genealogiska historien av armenier, vilka enligt honom ofta har blivit förvrängda.

“Vi har kommit till den viktiga för oss slutsatsen att armenier har bott i Sunik och Nagorno-Karabach sedan de första homo sapiens började synas där, dvs. sedan 40-50 tusen år tillbaka. Sådana studier utförs inte i grannländerna Azerbajdzjan och Georgien eftersom dessa nationer inte är tillräckligt homogena,“ menar Jepiskoposyan [4].

Den armeniska staten satsar miljoner pengar till denna forskning för att bevisa att i de områden där armenierna genomförde Khojaly folkmordet, Agdams ”Hiroshima” och andra hemska brott har armenier bott sedan 40-50 tusen år tillbaka. Men mitt genetiska minne säger att för 40-50 tusen år sedan lärde sig varelserna i dessa områden nyligen att gå upprätta.

Gör oss inte sjuka med den armeniska influensan!

… Khojalys hämnd kan inte tas genom att begå ett annat “Khojaly massaker” i Armenien. Man kommer att sätta slut på problemet när de skyldiga till Khojaly folkmordet ska ställas inför rätten (som Nürnbergrättegången) och när armeniska akademiker och sedan det armeniska folket ska visa att de beklagar uppriktigt denna tragedi och skäms över det (som tyskarna har gjort för förintelsen).

… Återupprättande av rättvisa kommer inte genom hatet mot fienden, utan med kärlek till Karabach. Att leva med hatkänslan och vara illasinnad skadar inte främst objektet för utfodring av de känslor, utan själva källan till dem – det förstör människan som utfordrar dem. Det äter männskan inuti och gör slut på det mänskliga hos människan. Att vara hatisk förstör människas moral, berövar honom den objektiva och rationella tänkandet.

… Jag vet ingen värre synd i världen än att odla hatkänslan hos småbarn, utfodra den i många år och uppfostra dem till mördare. Jag erkänner inte heller någon lag som rättfärdigar ett sådant brott, jag erkänner inte den religion som förlåter ett sådant brott.

.. Det finns en sjukdom som kallas “periodisk armenisk sjukdom” inom Medicin. Även om termen har tillämpats på araber, judar, turkar och andra folk i Mellanöstern associeras termen med armenier. Det är en influensa när man har smärta i buken som vanligtvis åtföljs av hög feber. Men jag känner också till en annan sjukdom som heter “armenisk hat”. Bara de som bor i grannskapet med armenier vet vad det är. Det finns en risk att denna sjukdom börjar bli en epidemi och sprids, och jag vill inte ha ett sådant virus ska smitta oss. Smitta inte oss med “hatsjukdomen”, överför inte det viruset på oss!

Om de skulle höra mig skulle jag säga till kongressmännen som röstade för resolutionen den 4 mars i USA: “Tro inte på lögnen som började med Henry Morgenthaus politik. Rättvisa kommer inte med politiken. Rättvisa finns i samvetet. Vi vill upprätthålla rättvisa båda för de armeniska massakren 1915 och Khojaly massakren 1992. Så länge vi inte blivit sjuka av hatkänslan, så länge det inte har överförts med våra gener, sätt igång rättegången och etablera rättvisan! Gör det för framtiden av mänskligheten! Vänd er inte mot oss för att vi är turkar, för att vår religion är islam! Låt oss inte bli sjuka”.

***

Jag återvände till min son. Jag visste inte vad han tänkte, och jag frågade inte heller. Jag tog presenten och lade den framme på bokhyllan. För att den ska skydda oss som en talisman från hatsjukdomen…

Kommer den att skydda oss?

Vahid QAZİ

Fevral, 2010

 Anteckning: Artikeln är översatt till engelska, turkiska och ryska och publicerades i den lokala och utländska pressen.

Översätt av Saadat Karimi

[1] Thomas de Waal. “Black garden”, p. 172. New York University, 2003 (Tomas de Vaal. “Qara bağ”)

[2] Kollan kartan i http://www.jdemirdjian.com/Armenians/Armenians/Armenians_1.htm

 [3] Guenter Lewy. “The Armenian Massacres in Ottoman Turkey: A Disputed Genocide”, p. 140. The University of Utan Press, 2005

[4] Läs här: http://www.armenianow.com/news/21032/armenian_genetic_history

Bir cavab yazın

Sistemə daxil olmaq üçün məlumatlarınızı daxil edin və ya ikonlardan birinə tıklayın:

WordPress.com Loqosu

WordPress.com hesabınızdan istifadə edərək şərh edirsinz. Çıxış /  Dəyişdir )

Google+ foto

Google+ hesabınızdan istifadə edərək şərh edirsinz. Çıxış /  Dəyişdir )

Twitter rəsmi

Twitter hesabınızdan istifadə edərək şərh edirsinz. Çıxış /  Dəyişdir )

Facebook fotosu

Facebook hesabınızdan istifadə edərək şərh edirsinz. Çıxış /  Dəyişdir )

%s qoşulma