Från Sverige till Sovjetunionen med ABBA

När jag valde Abbamuseet som vårt första turistmål under Stockholmsresan envisades mina barn med att gå på Gröna Lund i stället. Jag sa till min fru ”låt dem gå till sin värld så tar jag med dig till min barndom”. Således styrde vi stegen mot ABBA The Museum. Museet är fullt av utställningar som ger en helhetsbild av Abba. Det känns precis som på 70-talet.

Så länge jag kan minnas var det alltid tjejer som hyrde nedervåningen i vårt hus. På den tiden kallades provinsen Karabach för “Kaukasiens konservatorium” (konservatorium = musikhögskola). Den största musikhögskolan i Karabach låg i vår stad. Agdams Musikhögskola var känd i hela Sovjetunionen. Dit kom elever inte bara från Azerbajdzjan, utan även från de andra republikerna för att studera.

Min kärlek till musik skapades av just de musikertjejerna som hyrde undervåningen. Likaså, exempelvis, min kärlek till Mozart efter att tillsammans med dem ha tittat på filmen ”Amadeus”, liksom kärleken till violin efter filmen ”Niccolo Paganini”.

Det var också de som introducerade mig för Abba.

I mitten av 1970-talet hade Abba börjat bryta det totalitära Sovjetunionens järnridå och erövra miljoner människors hjärtan. Varje gång Abba sändes på tv höjde jag volymen och bankade i trägolvet. Tjejerna kom genast springande. De såg på de svenska skönheterna med en sådan längtan.

En av tjejerna var lik den mörkhåriga sångerskan i Abba. Hennes rumskompisar övertalade henne att hon skulle se ut precis som hon om hon klippte sig. En dag såg vi att hon faktiskt hade stylat sitt hår exakt som Anni-Frid Lyngstad.

Mörkhårig trodde vi, det visade sig dock att ”Frida” egentligen brukade färga håret rött. Vår svartvita tv av märket Horizont fick hennes röda hår att se nästan svart ut.

Själv kunde jag inte slita ögonen från den blonda sångerskan. Jag var inte ens tio år då. Hon hette Agnetha Fältskog, men vid den tiden visste jag inte det. Så hon var helt enkelt den blonda tjejen för mig. Jag kunde inte begripa den värme, älsklighet och närhet som hon utstrålade. 

Kanske var det den utstrålande värmen i hennes leende som fick henne att bli älskad av miljoner.

Och hennes röst. Det räcker nog om ni lyssnar på “The winner takes it all”, så förstår man.

I min ljuva barndom kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att Sovjetunionen skulle kollapsa, gränserna komma att öppnas och att ödets vind skulle kasta mig från världens ena ände över till Sverige, hemland för den kvartett som med ett leende på läpparna upplyste om platser där lyckliga människor bor.

Varje gång jag hör deras låtar i detta lyckliga land, rycker jag till, vaknar och förstår att den lyckligaste stunden i världen förvisso var när jag hade min pappa och mamma vid min sida och tittade på den svenska kvartetten på vår svart-vita teve, när jag i det huset lyssnade på bandets låtar, i den stad som senare kom att kallas “Kaukasiens Hiroshima”, den stad som kriget förvandlade till ruiner.

Ack, det finns ingen väg bakåt i livet!

Men, jo, den fanns! Jag hittade vägen som förde mig tillbaka! Jag såg den när jag föll i en virvel av nostalgiska känslor på Abba-museet. Jag såg dem alla fyra gå hand i hand mot vårt hus. Jag sprang ikapp dem, den blonda tog tag i min ena hand, brunetten i den andra. Benny rufsade mig i håret, Björn log och blinkade lekfullt. Vi tittade ut över Karabach. Vi gick in till trädgården genom porten. Vid altanen släppte de min hand och sa: ”Nu får du gå upp själv”.

Med tonerna av Mamma Mia i öronen gick jag uppför utetrappan till husets övervåning. Med handen strök jag över den vita blommande grenen på det gula körsbärsträdet som sträckte sig mot trappan. Jag möttes upp av min mor – Mamma Mia – med det leendet, och med orden ”Välkommen hem”.

När jag strosade runt på museet, tittade på deras smink, kläder, musikinstrument och resebilder, återvände jag gång på gång till 70-talet. Jag slog mig ner på en bänk med en stor Abba-bild i bakgrunden. Min fru tog ett foto på mig. Hon ville att jag skulle ha ett minne från min fantasiresa, från min barndoms sagovärld.

Snart fyller alla tiders älskade popband ABBA 50 år. Det sägs att bandet kommer att återförenas för att uppträda inför publik igen under en jubileumskonsert för första gången sedan 1982.

Snart fyller alla tiders älskade popband Abba 50 år. Det sägs att bandet kommer att återförenas för att uppträda inför publik igen under en jubileumskonsert för första gången sedan 1982.

Om jag kunde komma över en konsertbiljett skulle jag åka dit som om jag åkte till vårt hus, gå in i konserthallen som om jag vandrade in i vår trädgård. Jag skulle uppleva den kvällen som om jag återupplevde livets ljuvligaste tid.

Vi är på väg hem från Stockholm. Hela vägen avlöser Abbas låtar varandra på en CD som vi köpt från museet: S.O.S., Gimme! Gimme! Gimme!, Mamma Mia, I do, I do, I do.

Stämningen från museet dröjer sig kvar i mitt huvud. Det är inte den svenska skogen jag ser framför mig, utan vår trädgård i Agdam. Jag studsar tillbaka av dessa låtar, igenkända från allra första tonen, som buren av ekots vingar.

Märkligt! Alla träd i vår trädgård har blommat samtidigt.

Backspegeln drar plötsligt min blick till sig. Barnen har somnat. De har slumrat in med ett leende på läpparna. Är det låtarna som skapat leendet, kanske drömmer de också om trädgården från mina minnen?

Vahid Qazi

Epoch Times