Ali och Nino: en förbjuden kärleksroman

Jag blev djupt överraskad när jag en dag råkade få syn på en bok på stadsbiblioteket i Karlskrona. Det kändes som att plötsligt få en bit av mitt hemland, Azerbajdzjan, i mina händer. Jag vågar påstå att detta är den främsta romanen om mitt land – en roman som speglar dess historia, kultur och mentalitet.

Boken heter Ali och Nino och är skriven under pseudonymen Kurban Said. Författaren tvingades emigrera från Azerbajdzjan efter den ryska ockupationen 1920, och romanen publicerades första gången i Wien 1937. Sedan dess har den översatts till 33 språk och givits ut i 66 länder – men inte i mitt eget hemland. I Sovjetunionen förbjöds den som ”antikommunsitisk litteratur”, och först 1990 kunde man läsa romanen på azerbajdzjanska.

Ali och Nino är i grunden en kärleksroman. Huvudpersonen Ali är muslim, en ädel ung azerbajdzjan, som förälskar sig i den kristna Nino, en georgisk prinsessa. De möts under studietiden på gymnasiet i Baku. Deras kärlek prövas gång på gång av skillnader i kultur och religion – motsättningar som påminner om det som inom filosofin kallas ”enighetens motsättningar”. Men ingenting kan i längden hindra deras sanna kärlek.

Romanen är emellertid långt mer än en berättelse om kärlek. Den skildrar Azerbajdzjans dramatiska historia åren 1915–1920 – en tid präglad av Första världskriget, bolsjevikernas revolution 1917, grundandet av Azerbajdzjans demokratiska republik 1918–1920 och slutligen Röda arméns invasion 1920.

Utöver kärlek och historia tar romanen upp politik, krig, mötet mellan öst och väst, religion och människors vardag. Handlingen för oss genom olika regioner, där läsaren får en inblick i det sociala och politiska livet bland azerbajdzjaner, iranier och andra folk i Kaukasus.

Baku framträder som en gammal, kosmopolitisk stad med mångkulturella traditioner, där människor av olika ursprung och tro levde sida vid sida. Staden, belägen vid gränsen mellan öst och väst, blir en symbol för mötet mellan två världar. Romanen gestaltar på ett levande sätt dilemmat mellan ”europeiska” ideal och ”orientaliska” värderingar i ett samhälle i förändring. Samtidigt tecknas ett porträtt av Baku under den korta men viktiga perioden då Azerbajdzjan var en självständig republik.

På svenska gavs Ali och Nino ut redan 1973 av Albert Bonniers förlag. Den engelske författaren och kritikern John Wain skrev förordet. Han presenterade boken för läsarna på så sätt: ”Ali och Nino är en bok som vore väl värd att läsas även om den inte var den lysande roman den faktiskt är. Den för oss, västerländska läsare, till en värld i vilken vi har stor nytta av att vistas. Den ger oss möjlighet att under några timmar se livet med en muhammedans (muslims – V.Q.) ögon. Redan detta skulle vara skäl nog för oss att läsa boken, eftersom västerlänningar i allmänhet har rätt dunkla uppfattningar och inställningar till olika frågor, och denna bok ger oss en inblick i hur naturligt och riktigt det verkar i sin egen miljö”.

Nu är det en ny period i Sverige. En period som är multikulturell och multinationell. Olika kulturer är rikedomar för Sverige. Det är den bästa tiden att publicera den här romanen igen. Jag tror att många människor skulle tycka om denna underbara kärleksroman.

Vahid Qazi