Min mors breven

Förra månaden hölls litteraturfestivalen “Bok och Hav” i Karlskrona, Sverige. Festivalen varade i tre dagar och samlade upp till femtio författare och poeter från Skandinavien och andra länder. Jag blev inbjuden att delta.​

Festivalen hölls på Marinmuseum, ett museum som speglar landets sjöfartshistoria. Enligt reglerna skulle deltagarna tala om sig själva, sitt skrivande och presentera sina böcker. För att specificera ämnet skrev jag till arrangören och frågade vad jag skulle tala om. Hon bad mig att tala kring fyra frågor.​

Som han bad gjorde jag. Jag byggde mitt framförande kring dessa frågor.​

Denna text är ett resultat av det framförandet.

Första frågan: “Hur började du skriva?”

Min tro på att skriva skapades av min mors brev.​

Jag tjänstgjorde i den sovjetiska armén. Jag vet att när svenskar tänker på den sovjetiska armén, föreställer de sig en skrämmande armé, och bilderna som visas på andra våningen i museet under avsnittet “Kalla kriget: USSR-NATO” säger mycket. Den sovjetiska armén var en ockupationsarmé som ockuperade mitt hemland och spillde mycket blod. Jag talar inte om detta.​

Jag talar om en av de tusentals oskyldiga soldater som inte avfyrade ett enda skott under sin tjänstgöring och som fick brev från sin mor.​

Alla brev jag fick från min mor under min militärtjänst började med orden “Min kära ängel…” När jag fick ett brev sprang jag direkt till skogen bakom kasernen och läste det där.​

Hon skrev om rosorna i vår trädgård, om träden som blommade, om grannflickans bröllop, om vår höna som fick kycklingar, och om allt möjligt. Hon frågade vad jag åt och drack, om min klädsel var varm eller tunn, om jag frös – hon brydde sig.​

Oavsett vad hon skrev, läste jag hennes brev som en berättelse, som en saga.​

Mitt svar var i samma anda som hennes brev. Jag skrev dem med känslomässig skildring. Det blev intressant. Sedan började jag skriva mer ivrigt. Ibland skickade jag två eller tre svar på ett brev.​

När jag återvände hem såg jag att min mor hade samlat alla mina brev i en låda. Jag blev så rörd…​

Men jag hade inte sparat något av hennes brev.​

År senare, när jag läste mina gamla brev, kändes det som om jag inte hade skrivit dem till någon annan, utan till mig själv. Jag hade skrivit dem till mig själv i en annan tid och plats.​

Under sommaren när jag återvände från militärtjänsten läste jag dem igen, som om de var brev jag skickade från det förflutna till mitt nuvarande jag.​

Det var under intrycket av dessa brev som jag skrev min första berättelse. Sedan skrev jag några fler berättelser. När kriget började i Karabach blev dessa brev och manuskripten till berättelser kvar i vårt hus källare. Jag förlåter mig själv inte för att jag glömde dem när jag tog bort andra onödiga saker.​

Breven från min mor, som lärde mig att skriva, brann upp i elden som armenierna satte i vår stad.​

Andra frågan: “Varför skriver du?”

För mig är skrivande ett sätt att kommunicera med mitt andra “jag” – med den andra Vahid. Den stora österländska pantheistiska poeten och filosofen Yunus Emre sade: “Det finns en jag inom mig, bortom mig.”​

Kommunikation är lika nödvändig för människan som luft och vatten. Utan kommunikation blir en människa galen. Om du inte hittar någon att prata med, gå till skogen och prata med träden. Ibland gör jag så.​

När Robinson Crusoe var ensam på ön, gjorde han en docka och pratade med den. Ni känner honom, jag talar om Daniel Defoes hjälte.​

Jag skriver mer i Sverige än i mitt hemland. Mina vänner här kopplar det till att jag har mer tid. Men det är bara halva sanningen. I exil hittar man inte alltid någon att kommunicera med. När det inte finns någon att prata med, pratar man med den inre personen. Jag pratar med “honom” och från detta samtal kommer mina texter.​

Mina texter är samtal med mig själv.

Tredje frågan: “Vad skriver du om?”

En författare lever på två adresser – en i den yttre världen, en annan i sitt inre universum. Hans ämnen dikteras både av samhället och av hjärtat. Jag försöker förena båda. De frågor som oroar mig är ofta de frågor som människor söker svar på.

Huvudpersonen i mina böcker är oftast en ensam människa. Det som berör mig är ensamhet – människans ensamhet. Hur beter sig en sådan människa med sig själv och med andra i olika situationer?

En människa i ett öppet samhälle är inte densamma som en människa i ett slutet. Var uppstår skillnaderna?

Visst formas människan av sitt samhälle, men det är också människan som formar samhället. Då undrar man: liknar människan sitt samhälle, eller liknar samhället människan som byggde det?

I min bok “Chamayra: Anteckningar om Kuba” försökte jag närma mig dessa frågor.

Vad är tid och vad är rum? Jag ser på både tid och plats ur människans perspektiv. Det finns ingen tid bortom människan. Det finns ingen plats utan människan. Tid och rum får sin innebörd genom människan. I romanen “Hyresgäster” lever karaktärerna bortom vår värld – i en tredje värld med sin egen tid och plats. I denna värld är både tid och rum annorlunda – formade av varje människa efter hennes inre rytm och smak.

Är svensken annorlunda än azerbajdzjaniern? Vad är ursprunget till dessa skillnader? Sådana frågor kan bli drivkraft för framtida böcker. Vi får se.

Fjärde frågan: “Varför valde du Sverige som plats att leva?”

Denna programpunkt på bokfestivalen kallades “På flykt över havet”. Migration är idag ett av världens största problem. Det svenska folket har själv genomlevt en tid av ”den stora utvandringen”. För att förstå den smärtan rekommenderar jag den svenska filmen “Utvandrarna” från 1971.

Ingen lämnar sitt land med glädje. Främlingskap är ett liv ständigt färgat av nostalgi. I det finns en djup sorg. Ingen önskar sig ett liv i sorg. Men ibland tvingas man att bryta upp – precis som den miljon svenskar som för 150 år sedan lämnade sitt land för Amerika, eller som de människor som idag flyr krig och söker skydd i Sverige.

Sverige ligger i det kalla nord. Om du tittar på kartan ser du att det ligger där uppe, nästan som på en bergstopp. Och från en höjd ser man klart. Härifrån kan jag se mitt land bättre – dess människor och dess själ. Ja, jag ser även världen tydligare.

På avstånd kan man också se sig själv. Ibland ser jag mig själv…

Särskilt den där pojken som läste sin mors brev i en främmande rysk skog…

Vahid Qazi

Juni 2017

Trossö, Sverige