Nouruz

Den dag då Guds port öppnas

Min tro på Nouruz har sin källa i det jag hört från min mor. Som barn lyssnade jag till hennes berättelser med samma vördnad som om hon läste högt ur en helig bok. Hon talade om hur man på önskeaftonen gick ut för att lyssna till ödet – en gammal sed där man i tystnad tog in de första ord man hörde, i tron att de bar ett budskap. Hon berättade också hur hon på tisdagskvällar viskade sina drömmar till rinnande vatten i gryningen, för att låta dem renas och få ro.

Först långt senare förstod jag hur upphöjt detta var för henne. Hon trodde på Nouruz. Men det var inte en ytlig tro. Det var tillit, vördnad – kanske till och med en form av tillbedjan. Nouruz var hennes skydd, hennes tillflykt. Låt mig berätta en av hennes historier, så blir det tydligt.

Oxumağa davam et →