Nouruz

Den dag då Guds port öppnas

Min tro på Nouruz har sin källa i det jag hört från min mor. Som barn lyssnade jag till hennes berättelser med samma vördnad som om hon läste högt ur en helig bok. Hon talade om hur man på önskeaftonen gick ut för att lyssna till ödet – en gammal sed där man i tystnad tog in de första ord man hörde, i tron att de bar ett budskap. Hon berättade också hur hon på tisdagskvällar viskade sina drömmar till rinnande vatten i gryningen, för att låta dem renas och få ro.

Först långt senare förstod jag hur upphöjt detta var för henne. Hon trodde på Nouruz. Men det var inte en ytlig tro. Det var tillit, vördnad – kanske till och med en form av tillbedjan. Nouruz var hennes skydd, hennes tillflykt. Låt mig berätta en av hennes historier, så blir det tydligt.

När jag ännu låg i hennes moderliv hade min mor tvingats lämna sin makes hem och återvända till sin fädernegård. På Nouruz önskeafton gick hon, fylld av oro för sin framtid och för barnet hon bar, ut för att lyssna till ödet. Det första hon hörde var grannkvinnan Rafizas ord till barnen som lekte runt elden – elden som i Nouruz-traditionen symboliserar rening och livskraft:

”Man släcker inte elden – man samlar glöden så den brinner starkare.”

Nästa morgon, den 22 mars, föddes jag. Min mor brukade säga:

”Med dig kändes det som om också jag föddes på nytt.”

Samma år återförenades hon och min far. De levde sedan ett långt liv tillsammans, ända till gravens portar.

Genom sådana berättelser lät min mor Nouruz slå rot också i min själ.

***

Låt mig nu berätta om mina egna erfarenheter.

Under mitt sista Nouruz i Ağdam, året då jag bestämt mig för att söka till universitetet, deltog jag själv för första gången i denna gamla sed att lyssna till ödet. Jag öppnade grinden och tog ett steg ut på vägen när jag fick syn på vår granne, lärarinnan Elza. Kvällens mörker kunde inte dölja hennes milda, nästan flickaktiga leende.

”God kväll.”

Det var det första ordet jag hörde. Samma år blev jag antagen till journalistutbildningen redan på första försöket, trots att utbildningen krävde två års yrkeserfarenhet. Ett nytt kapitel i mitt liv hade börjat.

Från den dagen blev Nouruz – den Nya Dagen – också min heliga plats.

***

Tio år senare knackade jag åter på Guds port. Det är inget man gör lättvindigt. Jag gjorde det i ett av livets tyngsta skeden.

Det var sista tisdagen före Nouruz 1995. Jag var på väg hem från arbetet. I två år hade min familj varit internflyktingar efter kriget och ockupationen av vår hemstad Ağdam. Vi hade förlorat vårt hem, vårt sammanhang. Släktingar i Baku hade skyddat oss från det värsta, men nu vilade ansvaret på mina axlar. Jag behövde samla min familj under ett eget tak – men drömmen om att köpa bostad i Baku kändes ouppnåelig.

När jag gick mellan husen bestämde jag mig för att ännu en gång lyssna till ödet. Med frågan: ”Kommer jag att kunna köpa ett hem åt min familj?”

Från ett öppet köksfönster hörde jag två kvinnor som lagade mat: ”Hans botemedel är kornell.”

Jag gick hem fylld av hopp. Min mor log.

”De har sagt att det finns bot för din smärta.”

Hon hade odlat səməni – grönt spirande vete, en symbol för liv och förnyelse i Nouruz. Jag tog det i mina händer och strök det över ansiktet, som en stilla bön.

Nästa Nouruz hade vi ett eget hem.

***

En sann troende är inte den som enbart följer ritualer, utan den som i bönens stund förmår vara uppriktig inför sin Gud. Gud öppnar sin port först när människan själv är redo. Nouruz är den dag då Guds port står öppen.

Att tro på Nouruz innebär att rena sina önskningar i elden, stilla dem i vattnet och leva efter dess etik. Dess högsta princip är försoning – att räcka handen till den man sårat eller blivit sårad av. Det handlar inte bara om att städa sitt hem, utan om att rena sina tankar. Att sträva efter kärlek, medkänsla och ansvar gentemot världen.

Har du någonsin velat omfamna hela världen på en gång? Just då är människan redo att möta Gud. Och just då blir bönerna hörda.

Nouruz är högtiden för människans tro på sig själv, på varandra och på morgondagen.

***

Under mycket, mycket lång tid hade jag inte gått ut för att lyssna till ödet. Jag har alltid trott att man för detta måste känna en inre renhet, som om man stod inför Guds egen närvaro. Tydligen var jag inte redo, och därför lyckades det inte.

Efter många år utan att lyssna till ödet gjorde jag det igen under Nouruz 2020. Med livets största önskan i hjärtat gick jag ut. De första orden jag hörde – från två svenskar som samtalade – var:

“Man måste skydda sig själv.”

De talade om coronaviruset. Min egen fråga var:

”Kommer jag någonsin att återvända till Karabach?”

Svaret var tydligt. Vägen tillbaka går genom att återta det som förlorats.

Samma höst befriades Karabach.

Det året hade Gud åter öppnat sin port för mig.

Vahid Qazi

Helsingborg