Hej Gulsary

Mötet på svenska antikvariatet

Jag tycker om att vandra på Sveriges skogsstigar, sitta vid sjöarnas strand och betrakta hur trädens spegling darrar i de små krusningarna på vattenytan.

Samspelet mellan skogen och sjön liknar ett samtal mellan två älskande. Den lilla sjön som omsluts av skogen är som ett barn i sin mors famn, vaggad till ro av hennes mjuka sång. Den som lyssnar med hjärtat kan uppfatta vaggsången detta viskande samtal.

Det räcker med en lätt bris! Man kan tro att brisen är dirigenten för en orkester av miljoner blad, som med en mjuk handrörelse får dem att spela i harmoni. Det märkliga är att inte ett enda blad gör fel – hela den väldiga orkestern följer noterna perfekt.

Liksom man hör skogens viskande sus kan man se hur den lätta vinden får sjöns vatten att darra. Sjöytan slår som bröstkorgen på en ung flicka som just känt kärlekens första skälvning. Dessa krusningar är de dansande noterna på bladens viskande symfoni. Det är som att bevittna en balett på en scen…

***

En annan av mina nöjen i Sverige är att rota i ”second hand”-butikernas små hörn med gamla böcker, video- och ljudkassetter, vinylskivor och konstverk. Böckerna är oftast på svenska. Ibland stöter man på något på ett annat språk – oftast engelska. Min svenska och engelska räcker inte till för att riktigt njuta av skönlitteratur, men det hindrar mig på inget sätt från att vandra bland hyllorna i timmar.

En bok liknar musik: även om du inte förstår orden kan du känna själen. Sjunger du en bra sång med hjärtat förstår den som inte kan språket ändå. En gång i Kuba, när humöret var på topp, sjöng jag den azerbajdzjanska folkvisan ”Ay Laçın” så innerligt att kubanerna i rummet log varmt och nickade – de hade känt och förstått.

Förra året sjöng en nyzeeländsk kvinna i språkkursens paus en sång. Vi blev alla hänförda, för vi förstod. När hon var färdig sa vi unisont att det måste vara en kärlekssång. ”Det är det”, svarade vår vän. ”Det är en maorisk folkvisa som heter Pokarekare Ana.”

På secondhand-antikvariaten för jag ofta ”samtal” med de böckerna: Vad heter du? Vem skrev dig? När gavs du ut? Vad handlar du om? Hur många har läst dig? I vilket hem har du stått i alla dessa år och vad arbetade din ägare med? Varför har de lämnat dig hit? Har ägaren dött, eller flyttat och inte velat ta dig med?

Se här, en femtio år gammal bok vars sidor inte ens öppnats! Om jag bara kunde språket bra, skulle jag läsa den här boken! Förstår du hur glad din författares själ skulle bli?! Att läsa en bok vars blad varit slutna i femtio år är som att be för en död författare! Det är att blåsa liv i det stelnade livet och den frusna tiden mellan dess sidor.

Att se en bok du läst tidigare i en annan språkdräkt väcker en märklig känsla. Som med Kafkas ”Slottet” eller Flauberts ”Fru Bovary”. Jag vet inte hur jag ska beskriva det för dig, min kära läsare. Kanske går det inte. 

”Slottet” gavs ut 1971. Den har lästs en eller två gånger, skulle jag tro. Det var nog för länge sedan, kanske när den först köptes. Den är i fint skick.

”Madame Bovary” är mycket ”yngre”, men ser ut som en hundraåring. Hur många som läst den går inte att avgöra. Många har skrivit anteckningar i marginalen – några med blyerts, andra med bläck. Handskriften är svår att tyda. Men på insidan av omslaget står klart och tydligt: ”Till min kärlek Susanna.” En man vid namn Björn hade gett den till sin älskade Susanna, daterat ”1993-08-29”.

Lånade Susanna ut sin älskades gåva till väninnor? Annars, hur kan denna bok ha så många läsare? Vad ville hon säga med gåvan? Vem vet! Och hur ska man någonsin förstå kvinnor?!

Böckerna i de små secondhandhörnen, som påminner mig om Bakus gamla antikvariat, är som gamla vänner man inte sett på länge – när man möter dem vill man ibland omfamna en, skaka hand med en annan och nicka åt en tredje på avstånd.

Böcker liknar människor: den flitigt lästa är som en livserfaren gammal man; den orörda är som en ”olycklig ung” människa som livet ännu inte rört; boken full av blyertsanmärkningar är som en förälskad flicka som får ett nytt brev varje dag…  

***

Den dagen i secondhandbutiken vid Kungsmarkens kyrka fångade en bok min blick som en rovfågel. Hur ska jag beskriva vad jag kände?! Om jag ändå hade förmågan att skriva ned ens en hundradel av mina känslor.

Bland tusentals böcker hade jag sett en – det var Tjingiz Ajtmatovs ”Прощай, Гульсары!” (“Farväl Gulsary”)– en bok jag haft en lång vänskap med.

…Sommaren 1988, när jag kom hem från armén, gjorde jag det jag lovat mig själv: jag läste Ajtmatovs ”Farväl, Gülsary!” Under ”utbildningsperioden” i armén fanns otaliga soldater från Centralasien omkring mig, och bland dem fanns två kirgizer som jag ofta umgicks med. De hade avbrutit sina studier för att göra värnplikten som jag. Att jag kände till  kirgiziska nationalepos ”Manaseposet”, Ajtmatovs verken och insjön Ysyk-Köl, att jag sett filmen ”Det vita skeppet”, höjde min aktning hos dem. Men samma kväll som jag lovordat ”Farväl, Gülsary!” lade jag mig med en gnagande känsla: det är inte rätt att tala så storslaget om en bok man inte ens läst.

Så när jag kom hem gjorde jag det – och jag blev generad. Jag skämdes inför dessa kirgizer som var landsmän till en sådan gigant som Ajtmatov och ändå inte läst hans dyrbara kärleksdikt ”Farväl, Gülsary!”, medan jag hade låtsats kunna den. Och jag skämdes ännu mer när jag upptäckte att Gülsary inte var en flicka – utan en häst.

Boken jag hittade i secondhandbutiken var tryckt i Moskva 1976 på ryska, med engelska kommentarer. Priset stod på baksidan: ”1 rubl 03 kopeek”. Det glänsande, tjocka omslaget och den rödaktiga texten gjorde den till ett rent samlarobjekt. I fyrtio år hade den förblivit just det – ett föremål. Ingen hade öppnat den.

Hur hamnade den här? Tog någon sovjetisk diplomat hit den? Kom den med propagandans vindar? Men vad skulle den ha propagerat? Kolchoslivet? De sorger det nya livet tillfogade hjälten? Eller var det för att väcka uppmärksamhet hos ledamöterna i Svenska Akademien inför ett eventuellt Nobelpris? Vem vet!

Men eftersom sidorna var orörda hade ingen läst den.

Fastän hans namn gång på gång dök upp på kandidatlistan, gav de ändå inte Nobelpriset till Ajtmatov. Enligt min mening var han inte på något sätt sämre än någon annan sovjetisk författare som fått priset!

…När jag nu läste boken var jag i ett helt annat sinnestillstånd. Jag var inte längre en tjugoåring som just lämnat armén – jag var nästan i femtioåring Tanabays ålder.

Den dagen när jag läste klart boken  satt jag i en liten koja vid min älskade Bastasjön. Den här gången var det inte vinden som ”spelade på scenen”, utan regnet. Himlens pilar av vatten föll mot sjöns bröst och drog en tunn slöja mellan mig och scenen.

På andra sidan ”slöjan” såg jag en lång väg. Där stod Tanabay och hans vän Gülsary sid vid sida. Den här gången andades inte Gülsary – gav han upp andan.

Tanabay smekte hästens huvud, talade med honom, bläddrade i deras gemensamma livsbok.  Himlen, sjön och skogen hade alla kommit för att vaka över Tanabay. Dropparna som föll genom löven blandades med Tanabays tårar och föll i sjön. 

Och allt slutade som det gör i boken:

”Tanabay kastade tygeln över axeln och gick. Tårarna rann och blötte hans skägg. Tanabay grät för Gülsary. Han gick och såg mot den gryende morgonen. Med sina tårfyllda ögon såg han ut över steppen, mot bergen. En vildgås flög över kullen. Den skyndade sig hem till de sina. Tanabay stannade:

– Flyg, flyg! sa han. – Dina vingar är ännu inte trötta. Flyg, nå dina egna.”

… Och jag stod där, tryckte den ’nobelvärdige’ författarens bok—som jag hade hittat på den svenska second hand-hyllan—mot bröstet för att skydda den från regnet, och betraktade sjön.

Jag hade lämnat kojan och stod nu vid strandkanten där vågorna slog lätt.

Tanabaj och Gülsary syntes inte längre.

Vahid Qazi

Karlskrona, Sverige

Januari 2016