Jag hörde havet

Andra novell från serien ”Främmande”

Du tror ibland att det var du som gav himlen till fåglarna. Blommorna har också lärt sig att känna igen solens ljus för din skull. Leendena på människors ansikten kommer från dig. Barnens skratt och småbarnens skratt är dina gåvor. Och för älskande har du visat vägen till deras möten.

Men du blir ändå inte nöjd – du vill skicka en bit av din lycka även till dem som är långt borta, på andra sidan världen.

Vet du när en människa hamnar i detta tillstånd? När hon upplever en glädje hon aldrig tidigare känt! När glädjen bubblar i bröstet, sprider sig och fyller ansiktet – du sprider lycka till världen.

Solen är också sådan – den sprider sitt ljus, fyllt med glöd från sina inre vulkaner.

Lyckan är smittsam! Du kan inte hålla den för dig själv; du måste dela den med andra.

Att dela lycka är människans plikt! Solen skapade människan för denna mission. Lämna religiösa sagor åt sidan – jag vet inte ingenting om andra världar eller planeter, men vad jag vet med säkerhet är att solen skapade Jorden och livet på den. De som inte tror på detta kan lämna solsystemet.

…Mänsklighetens tragedi började den dag vi började söka Gud utanför solen!

Jag har älskat solen här – i detta kalla nordiska land. Först älskade jag den, sedan förstod jag den. Att förstå är förutsättningen för att älska. Om du inte älskar kan du inte förstå.

Jag känner också en annan solälskare. En blind arab som gick på en specialskola för personer med funktionsnedsättning tillsammans med oss. När han talade om sig själv, läste jag hans ord från rörelserna av hans läppar. Han sa att även om han inte såg solen, kunde han ändå känna den. Och inte i det heta Arabien, utan i det kalla Sverige började han känna den. Märkligt, eller hur? “Låt solen alltid skina”.  Detta sa han ofta.

Jag “hör” människor genom rörelserna i deras läppar. För jag är döv!

Ibland hör jag inget annat än det brummande ljudet som borrar sig in i min hjärna. Jag är en havsälskare som den blinde araben älskar solen. Jag måste röra vid Östersjön varje dag. På vintern rör jag vid den med mina fingrar, på sommaren klär jag av mig och hoppar i dess famn – så känner jag den, pratar med den. Jag har sagt ord till den som jag inte kan säga till någon annan. Till skillnad från människor har havet alltid lyssnat på mig. Havet har lyssnat på allt jag sagt. Det har tröstat mig.

Havet förstår mig. Precis som min mamma förstår mig. Jag talar med havet på samma sätt som jag talar med min mamma. Havet lyssnar, och sedan svarar det med sina vågor och sitt skum.

Jag minns så väl första gången jag öppnade mitt hjärta för havet, när jag berättade om mitt öde. Med sina vågor reste sig havet, som om det ville nå himlen. Tro på mig, dess vågor nådde min höjd. Dagen då läkaren sa att han inte kunde ge någon garanti för att jag skulle kunna höra var en blåsig och stormig dag. Och jag, jag blev upprörd. Jag sprang ner till stranden och tydde mig till havet. Jag grät högt. “Jag har rest till många länder, men jag kom hit för att följa mitt sista hopp. Jag vill höra!” sa jag.

Det var exakt som min mamma hade sagt: “Var inte rädd, jag är här!” Jag hade läst de orden på havets vågiga läppar.

***

Vid tretton års ålder blev mina öron döva efter en misslyckad operation. Min pappa var nära att döda läkaren. Det var meningslöst att klaga och anmäla vården. Läkaren hade starka kontakter.

Från den dagen tystnade alla världens ljud för mig. Det sista ljudet jag minns är min mammas röst. När de förde mig till operationssalen sa hon: “Var inte rädd, jag är här.”

Den sorgliga morgonen, när jag visste att jag aldrig skulle kunna höra igen, åkte vi till havet med min pappa. Det var första gången jag såg det. Kaspiska havets enormhet gjorde mig så uppspelt. Det var verkligen skrämmande. Det fanns inget annat, bara vatten, och bortom det en himmel.

Som vid första ögonkastet blev jag förälskad i Kaspiska havet. Senare, varje gång min pappa tog mig till Baku, var det ett måste för mig att röra vid havet. På sommaren gick jag i vattnet, brottades med vågorna, viskade till skummet. Kaspiska havet var min första kärlek. Ingen av skolans flickor blev min älskling, ingen av grannens vackra döttrar kom nära mig. Men Kaspiska havet brydde sig inte om min dövhet. Det påminde mig aldrig om att jag inte kunde höra det. När jag var med havet var det enda jag ville höra dess ljud.

Jag minns alla ljud jag hörde innan jag blev döv. Vindens, regnets, fåglarnas, djurens ljud. Utom ljudet av havet. Jag undrade hur vågorna lät, hur de viskade!

Senare fick jag fler älskade, vars röster jag aldrig fick höra.

Tar jag för mycket av din tid? Om du är intresserad kan jag fortsätta!

En dag var jag på bröllop i en grannby. Där såg jag en flicka. De säger att man blir förälskad vid första ögonkastet – och det var precis så. Under hela bröllopsdagen såg jag henne flera gånger. Varje gång våra blickar möttes stannade tiden för en sekund, sedan log hon och gick vidare. Jag stannade på bröllopet ända tills slut.

När jag åkte hem mitt i natten kände jag att hela världen tittade på mig. Stjärnorna tittade inte på någon annan, utan bara på mig. Och månen log bara mot mig och inte mot någon annan.

Jag insåg att jag var förälskad.

Sedan började jag åka till den byn av tusen olika skäl; jag gick förbi deras dörr, väntade vid hållplatsen, skrev brev och fick svar. En dag kom en kärleksbekännelse.

Det var dags för oss att gå från brevväxling till samtal. Jag var rädd: om hon fick veta att jag var döv, skulle hon också vända sig bort från mig?

En solig dag satt jag bredvid henne på bussen från stadscentrumet till byn. Hennes solbrända ansikte hade ett par ögon som egentligen talade allt. Men min blick låg inte på hennes ögon, utan på hennes läppar. Jag läste hennes ord på hennes läppar. Just då var det som om hela världens puls slog i de där läpparna. Varje rynka på hennes läppar var som en sida i en roman, som om jag skulle kunna röra vid varje rynka med mina fingrar, vända varje sida och läsa, läsa och läsa igen. De förtrollade mig så… Jag skulle älska varje rynka och leva ett liv med varje enskild. Hennes läppar den dagen var som augustifikon. “Plocka mig, smaka på mig”, sade de.

Kvinnor är omedvetna om hur mycket män kan bli galna av oskuldsfulla, rosa läppar utan smink. Om de visste, skulle de aldrig måla dem!

När bussen närmade sig byn berättade jag att jag inte kunde höra hennes ord, att jag bara förstod genom att läsa hennes läppars rörelser.

Hon blev tyst. Hennes läppar rörde sig inte längre. Och solen i hennes ögon slocknade. När hon steg av bussen såg jag en tår rinna från hennes ögon.

Mitt hjärta krossades.

Men varje slut är början på något nytt!

Nästa dag hindrade hon mig från att gå på bussen. Hon tryckte en lapp i min hand och sa: “Kom inte, läs.” Sedan gick hon och satte sig inte där vi satt igår, utan längre bak. När bussen rörde sig drog jag mig undan till ett ensamt säte för att läsa hennes brev. Jag hade trott att mitt liv var slut dagen innan, men idag hade det fått nytt liv, som en ny grodd. I brevet skrev hon att min dövhet inte skulle påverka hennes kärlek det minsta.

Hon höll sitt ord. I tjugo år av vårt äktenskap har hon aldrig en enda gång påmint mig om min dövhet. När jag fick veta att min lösning fanns i Europa och vi flyttade till ett främmande land, lämnade hon sina egna anhöriga för att vara med mig. Hon gick med mig på okända vägar i ett främmande land.

Främlingskap doftar som regn och har sorgens färg. Men sedan vi kom hit har hon inte låtit mig bli genomblöt av regnet eller bära sorgens färg. Hon älskar mig mer än bara som hennes man, utan även som hennes eget barn.

Vet du, min röst har förblivit densamma som för trettio år sedan, som när jag var tretton. Jag pratar med rösten jag hade då. Många har sagt det. De säger att till och med mina dikter låter som en ung skolpojkes. Det verkar som när jag har vuxit och blivit äldre, så har min röst förblivit ung.

Här, i detta främmande land, insåg jag att jag har glömt mitt hemlands röst. Det finns inte längre något hemland med rösten jag kände när jag var tretton. Nu talar folk i mitt hemland med främmande röster. Och de rösterna skrämmer mig. Så har även världen ändrat sin röst. Jag vet det från undertextfilmer, tidningar och böcker. Nu pratar människor med röster som inte är inriktade på kärlek eller medkänsla.

Ibland är jag glad för min dövhet. Jag gläds åt att jag inte hör de skrämmande rösterna. Jag tror att om jag hörde dem, skulle jag bli galen.

***

Hej, havet! Jag kommer från kliniken. Idag fick jag äntligen på mig hörapparaten. Världens 30-åriga is smälte idag. Du kan inte tro det! Jag hör nu! Jag kom hit för att berätta det för dig. Jag ville att du skulle vara den första att se mitt lyckliga ansikte. Under alla dessa år har du alltid sett mig sorgsen. Titta, jag kan också vara lycklig! Kom, låt mig krama dig och hålla dig nära. Tänk inte på hur stor du är, i denna stund räcker mina armar till för att omfamna dig, mitt hjärta är större än din oändlighet. Jag kommer omfamna inte bara dig, utan hela jorden. Vad är jorden? Jag kommer att omfamna stjärnorna, månen och solen också!

Vet du hur det gick till? Först kom det krossade ljudet, som när man söker en frekvens på radion och bara får blandade, förvrängda ljud. Sådana ljud som man hör på avstånd, som om någon hade satt ihop en orkester av trasiga, slitna ljud. Jag trodde att jag såg ljudet. Sen, långsamt, började de försvinna. Genom de avlägsna ljuden började jag höra läkaren komma närmare. Jag kunde inte förstå de första orden. Förstår du, jag var inte van vid ljudet, och när jag hörde det igen kände jag inte igen det. Jag hade ju inte hört något på trettio år.

Nu hör jag dig också. Vilket vackert ljud du har. Jag visste det, verkligen. Under alla dessa år har du tålmodigt lyssnat på mig. Tröstat med orden jag läste på dina vågiga läppar, och det kan bara uttryckas med en vacker röst.

Vet du, vackra ord uttrycks med medkännande röster. Också med en arg röst kan man säga snälla ord. I dina glödande stunder, när din röst är uppsluppen, kan du nog vara arg. Men under alla dessa år har jag aldrig hört några hatord på dina vågiga läppar, aldrig känt något hat i din andning.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag är så nervös. Jag kom hit för att du skulle ge mig mod och styrka. Jag måste gå hem nu. Mitt hjärta springer redan hem före mig. Jag sa till min fru och barnen att de inte skulle komma till kliniken idag. Jag ville inte att de skulle bli ledsna och besvikna ifall det hade misslyckats och jag inte kunde höra. Nu springer jag till dem.

Jag undrar, vad har min fru för röst? Och hur låter min dotters skratt? Min son har nog en tung röst nu, han är redan en stor kille, femton år gammal. Du vet, att höra de älskades röster, det är en så stor lycka! Jag förstår nu! Tänk dig att din hörsel är borta, du hör ingenting. Vågorna slår mot klipporna, ljudet fyller världen, men du står stilla, som om du tittar på en ljudlös film. Du hör inte ens dina egna fiskar. Du är döv för brusandet av floder som rinner i dig. Och en dag öppnar sig ditt öra. Och en dag hör du varje vågornas ljud, varje fiskar, varje liv!

Det är med den kärleken som jag springer hem. Jag kommer tillbaka imorgon. Då ska jag berätta för dig om ljuden från min älskling och mina barn.

***

Farväl, Östersjön!

Jag kom hit för att ta farväl av dig. Igår gick jag hem efter att ha lämnat din närhet. Stormens vilda natt följdes av en solig morgon, som öppnade sig för dig, och på samma sätt öppnades min egen morgon. Jag sov oroligt under natten, fylld av turbulenta tankar. Det var svårt att fatta beslutet att lämna detta främmande land som har gett oss så mycket lycka. Men de sammanflätade tankarna och de blandade känslorna löstes upp med solens första strålar.

Min längtan hem blev stark. Jag bestämde mig för att återvända.

Jag kom hit för att ta farväl. Du har inte varit en främling för mig, du har öppnat dig som en moderlig famn. Du har varit min trogna vän genom de svåraste dagar. Men nu måste jag återvända till Kaspiska havet. Hemlängtan är den mest heliga känsla som Solen har skapat, och jag måste återvända till mitt hemland för att höra ljudet av Kaspiska havet.

Du kan inte föreställa dig, hur ljuv min frus röst var! Dina vågor som viskar vid strandens sand, påminner mig om den rösten. Åh Gud, i tjugo år har jag blivit älskad med en så vacker röst, och jag visste det inte ens. Och jag har inte ens nämnt mina barns röster…

Jag har hört havet, Solen! Nu är du den enda som återstår. En dag kommer jag också att komma till dig, för att höra ditt ljud. Men just nu har jag fortfarande uppdrag här på jorden.

Vahid Qazi Oktober 2019
Helsingborg, Sverige