Den svenska rädslan för Ryssland

“En ryss är en ryss även om man steker honom i smör.”  Finskt ordspråk

När Sverige lämnade in sin ansökan om medlemskap i NATO delade jag mina tankar om detta på sociala medier. Jag skrev att Sverige – ett land som lyckades hålla sig utanför båda världskrigen genom sin neutralitetspolitik, som förblev alliansfritt under det kalla kriget mellan västmakterna och Sovjetunionen, och som inte upplevt krig på över tvåhundra år – nu tycks vara så rädd att det ändå söker sig till NATO.

Rädslan syftade förstås på Ryssland.

I kommentarerna undrade många vänner: Vad är det egentligen Sverige fruktar? Vilket hot kan Ryssland tänkas utgöra som motiverar en sådan brådska att ansöka om medlemskap i NATO?

Frågan sträcker sig över flera århundraden, så jag kände behov av att ägna den en särskild text.

Jag tänker inte gräva alltför djupt i historien – jag ska till exempel inte gå in på hur svenskarna förlorade slaget vid Poltava 1709, eller hur Karl XII efter nederlaget mot Peter den store flydde till Osmanska riket. Men innan vi går vidare vill jag ändå nämna en sak som är värd att reflektera över.

Jag minns hur vi under sovjettiden i skolan fick lära oss att slaget vid Poltava var en lysande seger i den ryska historien. Men senare insåg jag att många seriösa historiker ser på händelsen ur ett helt annat perspektiv – nämligen som en strategisk seger för Sverige. Och ju mer man tänker på det, desto mer rimligt låter det.

Efter nederlaget drog Sverige tillbaka sina ambitioner om att erövra andra länder, stärkte sin armé inom de egna gränserna och började bygga en stabil nationalstat. Resultatet blev det välfärdssamhälle som i dag står som förebild för stora delar av världen.

***

Ryssland däremot fortsatte sin imperialistiska politik. Landet erövrade så mycket mark som möjligt – från Centraleuropa ända till Japan – och lade otaliga folk under sitt ok. Det gav varken dessa folk frihet eller välstånd, utan kastade även sitt eget folk i misär.

Det dagens Ryssland representerar – ett system som påminner om feodalism – är i själva verket resultatet av århundraden av erövringspolitik.

Vid den sydöstra kust där Östersjöns vågor slår mot klipporna ligger Karlskrona – en stad där jag bodde med min familj i sex år. Den är byggd på ett pärlband av öar, och där finns huvuddelen av Sveriges marinbas. Under det kalla kriget var Karlskrona en stängd stad, men efter Sovjetunionens fall öppnades den för alla som ville bosätta sig där.

En dag fick jag syn på en affisch på en av stadens gator. Det var reklam för en guidad tur med titeln “Om ryssen kom”. Jag blev nyfiken. Jag hade tidigare lagt märke till många igenbommade metallportar i berget runt staden, och nu fick jag veta att de dolde underjordiska bunkrar. Själva titeln på rundturen väckte mitt intresse ännu mer, så jag köpte biljetter till mig och barnen.

Vi togs med till en av bunkrarna utanför staden. Föreställ dig en liten stad under berget – utrustad med sjukvårdsmaterial, sovsalar, matsal (med konserverad mat), telefoncentral, radio och till och med ett bibliotek. En enorm anläggning som kunde rymma tusentals människor.

Senare fick jag veta att även under ön Trossö, där vi bodde, fanns en bunker med plats för 6 000 personer.

Enligt uppgifter från 2016 fanns det i Sverige omkring 65 000 skyddsrum med kapacitet för sju miljoner människor (i Finland fanns det 40 000 bunkrar för fyra miljoner). Vid den tiden hade Sverige cirka 9,5 miljoner invånare. Experter som diskuterade frågan oroade sig och ställde sig den oundvikliga frågan: vad skulle hända med de återstående 2,5 miljoner människorna om ett krig bröt ut?

När byggandet av dessa skyddsrum upphörde i början av 1990-talet hade Sverige ungefär sju miljoner invånare – lika många som det fanns skyddsplatser för.

Landet började bygga skyddsrum efter andra världskriget, och processen fortsatte ända fram till Sovjetunionens kollaps.

Sverige hör till de få länder i världen som, om kriget skulle bryta ut, kan skydda en majoritet av sin befolkning i underjordiska anläggningar.

***

Låt oss återvända till mina vänners fråga: Varför denna försiktighet, denna ständiga oro inför Ryssland?

Den kalla, hotfulla andedräkten från öster – den har Sverige alltid känt av.

Förra året besökte jag ön Gotland. Man brukar säga att den som kontrollerar Gotland också kontrollerar Östersjön. Strategiskt är ön ovärderlig. När jag promenerade genom Visby fick jag syn på en skylt med gatunamnet “Ryska gränd”. Nyfiken tog jag fram mobilen och började läsa. Det visade sig att vid samma tid som Ryssland ockuperade mitt hemland Azerbajdzjan i början av 1800-talet, hade det – fyra tusen kilometer därifrån – även erövrat Gotland. Händelsen ägde rum år 1809.

När jag senare besökte Marinmuseum i Karlskrona fick jag veta att en sovjetisk ubåt 1981 hade gått på grund i Karlskronas skärgård. Vad gjorde den där? Hela landet greps av panik – många fruktade att ubåten bar kärnvapen.

Sådana incidenter har inträffat många gånger. Ryssland har upprepade gånger kränkt Sveriges luftrum och vattenområden. Men trots detta sökte Sverige inte skydd i någon militärallians. Inte förrän den 24 februari 2022 – dagen då Ryssland invaderade Ukraina.

Sveriges beslut att ansöka om medlemskap i NATO handlar inte om historia, utan om den verklighet vi lever i just nu..

***

Att redan 2016 kalla rundturen i Karlskronas bunkrar för “Om ryssen kom” visar att rädslan för Ryssland aldrig riktigt försvunnit ur det svenska medvetandet. Nederlaget vid Poltava må ha bleknat i det kollektiva minnet, men i folkets genetiska minne lever det kvar.

Det var Putins beslut att invadera Ukraina som fick både Finland och Sverige – länder som till och med under det kalla kriget lyckades bevara sin neutralitet – att slutligen söka sig till NATO.

Jag hade önskat att Sverige förblivit neutralt. Landets styrka ligger just i dess oberoende. Dagens Ryssland är inte längre den mäktiga stormakt det var under det kalla kriget. I sitt nuvarande tillstånd påminner den mig om det besegrade Ryssland som tvingades underteckna freden i Brest-Litovsk 1918.

Om han kan behandla sitt eget slaviska broderfolk med sådan brutalitet, vad kan då andra förvänta sig? Putin-Ryssland har därmed gjort sig till en potentiell fiende för alla.

Alla länder väljer sitt eget sätt att skydda sig mot fienden.

Sverige har gjort sitt val.

Vahid Qazi

Maj 2022