Barndomens svanar

Från serien “Spår av minnen”

Biljeten till Tjajkovskijs balett Svansjön hade jag köpt redan två månader tidigare, samma dag som nyheten kom om att det berömda Marinskijteatern från Sankt Petersburg skulle gästa Jönköping.

På vägen dit berättade jag för barnen om den verkliga anledningen till att jag var så angelägen att betala så mycket pengar för biljetterna och resa hundratals kilometer för att se föreställningen. Det var inte första gången jag delade barndomsminnen med dem; ibland blir det så, särskilt under de långa vinterkvällarna.

Efter att jag berättat historien om magin som förde oss hit, skämtade jag och sa att de skulle se föreställningen – medan jag själv skulle ge mig ut på en lång resa. Och precis som jag anat blev det så: redan från första scenen tog baletten mig tillbaka till barndomens fjärran, kära dagar.

***

Min första bekantskap med balett började med Svansjön. Jag var kanske nio eller tio år gammal. Min far gav mig ibland uppgifter som om jag redan vore vuxen. Ibland skickade han mig till sin morbror, som bodde bara två kvarter från vårt hus i Agdam, och sade:

”Gå till Bey och be honom ge dig en bra bok att läsa.”

Min fars familj kallade morbror Ismail för Bey. Förr brukade man kalla förnäma personer för Bey. De berättade att Ismail fått smeknamnet redan i sin ungdom på grund av sitt värdiga, nästan aristokratiska uppträdande.

Hos Ismail fanns det många fler böcker än hemma hos oss. Min far hade redan läst sina egna och började därför läsa Ismails böcker. Jag gick dit, och Ismail valde alltid något som passade min fars smak som jag tog hem.

En sommar fick våra grannar besök gäster från Baku. Deras pojkar var i min ålder, men deras syster var äldre. Jag minns fortfarande hennes ljusa hår, som skimrade i guldtoner, och hennes grågröna ögon. Hon satt hela dagarna under körsbärsträdets skugga, lutad över det vita bordet med samovaren, och läste böcker.

Fast jag lekte med hennes bröder, drogs min blick ständigt till henne. Hon påminde mig om Malvina från filmen Buratinos äventyr, som just då börjat visas på tv. Jag tyckte om hur stilla hon rörde sig, hur hon ibland såg upp mot sina bröder med ett svagt leende, och hur hon då och då slog ihop boken och lät blicken vandra mot en osynlig punkt på himlen. Lövverket var så tätt att bara en liten fläck av himlen syntes. Vad kunde hon söka i just den biten av himmeln?

Att leka med stadsbarn var något alldeles särskilt. Deras sätt att prata, skratta och röra sig verkade så annorlunda för mig. Och deras leksaker – jag hade aldrig sett något liknande. Ibland stod jag bara där och stirrade på dem, som om de kommit från en annan planet. Jag hade kunnat leka med deras leksaker i åratal utan att tröttna. Det var kanske första gången jag kände den där mänskliga känslan av avund.

Men jag tryckte undan känslan. Jag rörde inte deras saker. Det var inte för att jag ville verka mognare eller likgiltig – det handlade bara om henne. Jag ville att hon skulle se mig som en stor pojke.

Men hon… såg mig inte alls.

Tonårsflickor märker sällan de känslor som mycket yngre pojkar hyser för dem, men väntar otåligt på kärleken från äldre pojkar. Den sommaren förstod jag inte vad som gjorde flickan så drömmande och försjunken i sina tankar – det skulle jag först inse många år senare, när jag läste boken hon den gången aldrig lade ifrån sig.

Jag letade ständigt efter förevändningar att få prata med henne. En gång gick jag fram och frågade vad det var för bok hon läste.

”Stefan Zweigs noveller”, svarade hon.

Mitt i ännu en sådan lekfull stund kallade min far på mig. Han ville att jag ännu en gång skulle gå till Ismail efter en bok. Jag kunde inte säga emot. Jag tänkte springa dit, hämta boken snabbt och sedan återvända till mina glada lekar med barnen från Baku. Men det blev inte så.

***

Ismails hus låg vid vägen mot Sjusja, mittemot restaurangen vid boulevardens slut. Jag tyckte alltid om att vara där – särskilt i förrådet bakom huset. Där fanns alla möjliga hushållsredskap och gamla ting, men mest drogs jag till de stora ekfat där man lade in saltgurkor. När jag var liten räckte jag inte upp till kanten, så jag ställde en hink eller en trälåda under fötterna. Att plocka upp ett kålblad ur saltlaken och smaka på det var en alldeles särskild njutning.

De höga bokhyllorna stod i hallen vid ingången. I glasverandan glimmade antika prydnadsföremål. På väggarna hängde sonen Vagifs etsningar i metall, Vidadis porträtt målat under hans militärtjänst, och fotografier av Ismail och hans hustru Vazifa – en kvinna från Tbilisi – tagna både där och hemma i Agdam. På den svarta pianon stod små figurer och skulpturer. När barnen ville spela vid gästabuden lyfte man varsamt ner figurerna på byrån, öppnade locket och lät musiken fylla rummet.

Varje gång min farmor kom från Baku ordnade Ismail stora kalas till sin systers ära. Man skrattade, åt, drack, spelade musik och dansade i timmar. Barnen – Vagif, Vidadi, Elmira och Rasim – var en egen värld: en spelade klarinett, en annan piano, en tredje slog rytmen på en uppochnervänd stol.

Den dagen, när jag kom dit för att hämta en bok, satt Ismail med stolen vänd bakfram. Han vilade armarna mot ryggstödet och hakan på händerna, djupt försjunken i tv:n. Hans blick visade tydligt att han njöt av det han såg. När han fick syn på mig, vinkade han mig till sig och pekade på stolen bredvid.

På skärmen dansade en grupp flickor klädda i vitt till märklig musik. Det verkade inte särskilt intressant, men jag satte mig ändå. En stund senare kom Vazifa med te. Då tog jag mod till mig och sade att min far ville ha en bok. Han brydde sig inte om det utan förklarade att det vi såg var baletten Svansjön. Sedan ställde han stolen rätt, satte sig vid bordet och drog tekoppen mot sig. Han började berätta om handlingen: en trollkarl hade förvandlat en prins älskade till en svan; prinsen led av saknad men besegrade till slut trollkarlen och bröt förtrollningen.

Jag kunde då inte riktigt förstå sambandet mellan det han berättade och dansen på skärmen – men jag satt kvar och såg till slutet.

Ismail talade med mig som med en jämlike, som om jag redan hunnit se hundra baletter och lyssna till åttio operor. Jag minns särskilt att han sade sig inte vara så förtjust i opera. Den enda han älskade var Leyli och Majnun, som han hade sett många gånger i sin ungdom i Tbilisi. Utländska operor brydde han sig inte om.

”De skriker bara,” sa han, ”och man förstår inte ett ord.”

Men balett tyckte han om. Jag förstod aldrig riktigt varför. Hans förklaringar gick mig över huvudet. Jag minns bara hur han liknade dansarna vid fjärilar:

”De rör sig inte – de svävar.”

Hur länge baletten varade vet jag inte, men den kändes oändligt lång. Mitt tålamod var slut för länge sen – tankarna var kvar hos barnen från Baku, framför allt hos Malvina. Hur vackert flickorna på skärmen än dansade, kunde de inte mäta sig med lockelsen i deras sällskap.

När jag till slut gick därifrån var jag ändå fylld av balettens stämning. Tjajkovskijs musik hade fastnat i mig, jag visslade melodin för mig själv. Först när jag räckte över boken till min far såg jag titeln – det var Balzacs Fader Goriot.

***

Den kalla svenska kvällen förde mig in i Svansjön och lät mig drömma mig bort till hemlandets varma minnen. Att försjunka i kära minnen är som att återuppleva de gamla dagarna. Precis som man som barn drömmer om framtiden, längtar man som vuxen tillbaka till barndomen – konstigt nog med samma ljuva känsla. Och saknaden har också sin egen sötma, visade det sig.

Drömmare har ingen ålder. De ryska dansarnas rörelser och Tjajkovskijs förtrollande musik renade mig, gjorde mig lika stilla och närvarande som ett tioårigt barn. Kanske var det därför jag den kvällen förlorade mig i barns fantasier – som om jag var prins Siegfried och den blonda flickan från Baku var Odette. Men hur jag än försökte kunde jag aldrig få Ismail att likna den mörke trollkarlen Rothbart som stod mellan de älskande.

För Ismail var en ljus människa. I den lilla provinsstaden hade han en vägg fylld med böcker, ett piano som spelades varje dag och en tv som öppnade dörren mot balettens värld – en man av ljus. Det var han som  introducerade mig för Svansjön, baletten som förtrollade mig med sin magi.

Ingen av oss kunde ana att jag 40 år senare, långt från mitt hemland, skulle se baletten igen. Svansjöns vatten förde mig tillbaka till barndomens varma stränder, fulla av minnen och nostalgi.

Vahid QAZİ

December, 2014

Karlskrona, Sverige

Redigerad av: Susanna Eriksson Lindberg