Bergman, Tarkovskij och Gotland

Sedan den dag jag kom till Sverige har en av mina starkaste önskningar varit att besöka Gotland, närmare bestämt Närsholmen, där Andrej Tarkovskijs sista film, “Offret”, spelades in. Det var här filmen skildrade mänsklig rädsla, apokalypsens ångest och den offerhandling som utförs för att uppnå räddning.

Jag har också besökt Tunnelgatan i Stockholm, där en scen från filmen utspelar sig. I denna scen flyr människor panikslaget under hotet om ett atomkrig. Jag undrade varför Tarkovskij valde just denna gata, vars namn påminner om en tunnel.

Tarkovskij, som ofta utforskade bibliska teman i sina filmer, fortsätter denna tradition i “Offret”. När jag såg den långa, smala gatan förstod jag hans val. I en värld fylld av skräck lever den panikslagna människan sin största rädsla, som om hon passerade genom helvetets port.​

Min far berättade att när de första granaterna föll över Agdam*, fastnade människor som flydde i panik i en trafikstockning under Uzundara-bron.

Jag är inte en mystisk person, men världen är full av mystiska sammanträffanden. Tarkovskij kunde nog aldrig föreställa sig att premiären av hans sista film skulle sammanfalla med Tjernobylkatastrofen. Eller att kameran som fångade den olyckliga scenen senare skulle vara placerad på den plats där Sveriges statsminister Olof Palme mördades några månader senare.

Frälsning i stället för offer! Är detta gudomlig rättvisa? Denne man, en kämpe för mänskliga ideal inte bara i Sverige utan i hela världen – blev han själv ett offer för sin tro, på platsen där ”Offret” spelades in?

​

Detta är inte bara filmens tema, utan också en ironisk spegling av historiska händelser och ett av de olösta brottsmysterierna i Sveriges historia.

***

En ytterligare anledning till min önskan att resa till Gotland är Ingmar Bergman, en annan stor filmregissör. Bergman tillbringade sina sista år på Gotland, på den lilla ön Fårö i norr. Där spelade han även in många av sina filmer. Ingmar Bergman dog på Fårö och ligger begravd vid Fårös kyrka.

Kanske finns det en särskild magi på Gotland, som svenskarna kallar “sommarparadiset”.  Ön som lockade både Tarkovskij och Bergman att filma och säga farväl just där.

Tarkovskij visste att han hade lungcancer när han spelade in sin sista film.​

Jag försöker nu återuppleva Ingmar Bergmans filmer, denna gång som en “svensk”. Jag vet att jag inte kan bli svensk, men jag strävar efter att förstå Bergman. Är det verkligen så att hans filmer föddes ur och skapades av Sveriges natur, precis som han själv?

***

​Jag skrev en gång i min dagbok, när jag bodde i Baku: “Fellinis, Bergmans, Tarkovskijs filmer är inte längre film, de är läroböcker!” Jag delade också detta på min gamla Facebook-sida, men fick inte mycket respons. Kanske var tanken ofullständig eller svår att förstå.​

Nu, ungefär tio år senare, återvänder jag till denna tanke med större självsäkerhet. De filmer som dessa regissörer skapade är tidlösa och talar till framtida generationer. Alla stora konstverk är konstnärens meddelande till framtiden.

Jag minns när Vagif Mustafazadehs jazzgrupp “Sevil” spelade, och min mormor bytte kanal på TV:n. Idag är hans verk bland min dotters favoriter, och på konserter får han även svenskar att uppskatta hans musik.

Det var en violinlärare som bodde på nedervåningen i vårt hus som först introducerade Tarkovskij för mig när jag var tonåring. Vi såg filmen “Stalker” tillsammans på TV. Som student, när jag såg affischen för filmen “Nostalgi” på biografen “Bilik”, skyndade jag mig att köpa biljett, rädd att den skulle sälja slut. När filmen började och jag såg tre eller fem åskådare i salongen blev jag förvånad.

När jag nyligen såg filmen “Bergman – ett år, ett liv” på en biograf i Helsingborg, kom jag att tänka på den gången i Baku. I salongen var det jag och min fru, samt en annan kvinna. Biljetterna till en “fantasyfilm” i en annan sal var redan slut.

I samband med Ingmar Bergmans 100-årsjubileum 2018 förklarades året som “Bergmanåret” i Sverige. 114 evenemang arrangerades världen över, på alla kontinenter. Denna film är också en hyllning till hans 100-årsdag.

Jag vet inte om ni har sett Bergmans filmer, men de som verkligen kan uppskatta film bör definitivt se dem. Jag säger “kan uppskatta” eftersom hans filmer ofta betraktas som “tråkiga”. Regissörer som skapar konstfilmer har ofta detta gemensamt – deras verk anses vara “tråkiga”. Den moderna filmåskådaren har inte alltid tålamod att se sådana filmer.

En gång, när en vän bad mig rekommendera en film, föreslog jag Lars von Triers verk. Nästa dag skrev han till mig: “Det var tråkigt.” Sedan dess har jag också börjat kalla sådana filmer för “tråkiga filmer”, förstås citattecken.​

Dessa filmer är inte för alla. De skildrar dem som upplever smärta inte i tänderna, utan i hjärtat.​

Det är märkligt att Bergman själv kallade en annan filmklassiker, Luis Buñuel, för “tråkig”.

***

Ingmar Bergman var en regissör som mästerligt skildrade människans inre förändringar – från extas till dekadens. När du ser hans filmer blir du ofta överraskad över hur dina egna känslor och tankar, som du kanske trott var dolda, speglas på skärmen. Ibland konfronteras du med dina egna sinnesstämningar och den mystiska känsla du burit på.

– Jag är död, men kan inte sova, säger Agnes, huvudpersonen i ”Viskningar och rop”. Har du någonsin känt så? Om du har det, kan denna film ge dig en djupare förståelse.

I den anti-utopiska filmen “Skammen” presenteras de intellektuellas ansvar för samhällskatastrofer som en moralisk norm. Intellekt är en förening av samvete och förnuft. Om du är en social ansvarstagande man, titta på den filmen – det handlar om dig.

En uppmärksam tittare kan se “Offret” som en fortsättning på “Fanny och Alexander”. Samtidigt fungerar de som antiteser till varandra. Den ideologiska likheten mellan dessa filmer kan härröra från regissörernas själsliga närhet. Både Tarkovskij och Bergman betraktade varandra som mästare och hade stor ömsesidig respekt.

Jag skulle beskriva dessa två filmer som två briljanta perspektiv på temat ”far och son”. Kanske ser jag mig själv och min egen barndom i dem, vilket gör att jag känner en särskild koppling. I den ena filmen porträtteras en sträng far, medan den andra skildrar en far villig att offra allt för sin son. Jag minns min far just i denna dubbla form.

“Höstsonaten” är också en film som utforskar relationer mellan generationer. Det är min personliga favorit bland Bergmans verk. När jag såg den som ung, utan egna barn, kände jag starkt för barnet som pressades av förälderns krav. Vid en senare titt, som förälder själv, försökte jag förstå moderns perspektiv.

Jag är ingen filmkritiker, och det jag delar här är inte någon formell kritik. Jag försöker bara uttrycka de känslor som filmerna väckte i mig. Jag vill bara förstå dessa två mästare.

Jag vet inte hur mycket jag verkligen förstår eller känner deras verk, men en sak är säker: en skapande människas frihet sträcker sig bortom geografiska gränser. Andrej Tarkovskij förklarade i ett brev till sin far varför han inte återvände till Sovjetunionen – han fick inte arbeta eller göra film där. Under sitt liv lyckades han bara göra sju filmer, varav fem i sitt hemland och två utomlands, som migrantregissör.

Bergman däremot hade ingen sådan frihetsbegränsning i Sverige. Han satte upp 170 teaterföreställningar och skapade över 100 konst-, dokumentär- och tv-filmer. Trots detta avsatte han också mycket tid för sitt privata liv. Bergman, som liknade teatern vid en fru och filmen vid en älskarinna, gifte sig med fem kvinnor.

Det verkar som att frihet inte bara öppnar horisonter för skapande, utan även för kärlek. Friheten öppnar dörrar till så mycket!

***

Jag åkte till Gotland och Fårö. Där hyllade jag Ingmar Bergman och mindes Andrey Tarkovskij på Närsholmen.

* Agdam är en stad i Azerbajdzjan. Den var ockuperad av Armenien under 30 år och blev helt förstörd. Agdam kallas även för “Kaukasus Hiroshima” och “Staden av själar”. Agdam befriades år 2020.

Vahid Qazi

Redigerad av: Susanna Eriksson Lindberg