Ödestvillingar – Jan Johansson och Vagif Mustafazadeh

Den här artikeln kommer att publiceras både på azerbajdzjanska och svenska. Min avsikt är att introducera grundaren av jazz-mugham, kompositören och pianisten Vagif Mustafazade, för den svenska publiken, samt hans ödes-tvilling – den svenske jazzmusikern, kompositören och arrangören Jan Johansson – för azerbajdzjanska musikälskare.

Innan jag förklarar varför jag kallar Vagif Mustafazadeh och Jan Johansson för ödestvillingar, låt mig tala om jazzens magi. För mig är jazz som vinden: ibland en ljuv, darrande bris som med varsamhet bär med sig minnen som på en fjärils vingar tillsammans med melankoliska tankar, och ibland en orkan som kastar höstlöv mot okända destinationer.

Jazz är ljudet av hoppet som trotsar all maktlöshet! Lyssna på Dallas Blues i Louis Armstrongs tolkning – en bluesmelodi där sorgen förvandlas till en triumf av glädje.

Mina tankar vandrar till de amerikanska bomullsplantagerna, där slavarna sjöng dessa sånger.

Kan du föreställa dig vilka känslor de måste ha haft när de sjöng? Kunde de ana att den sorgsna bluesen en dag skulle omvandlas till jazz och sprida sig över världen, erövra miljontals hjärtan?

Om jag ska beskriva Mustafazadehs musik skulle jag säga så här: Du står vid Kaspiska havet en somrig morgon och betraktar soluppgången, medan den varma vinden smeker din rygg som en mjuk kudde. Med varje andetag känner du solens strålar djupt inne i hela din varelse – som om du återföds. Plötsligt hörs en bekant röst, som den mjuka, saknade tonen från en moder som för länge sedan flyttat till Guds boning. Du förvandlas med förundran och glädje, och vinden sveper varsamt in ditt ansikte – som en moderlig smekning. I bakgrunden hörs Mustafazadehs komposition ”Səhər” (”Morgon”).

Lyssna gärna på Jan Johanssons tolkningar på YouTube – exempelvis verket ”Visa från Utanmyra”. Föreställ dig sedan en av Sveriges många sjöar, omgiven av tät grönskande skog på alla sidor. Du betraktar hur löven som speglar sig i vattnet darrar i de små vågornas dans. Mötet mellan skog och sjö påminner om två käraste i samtal, eller som en moders lågmälda vaggvisa för sitt barn. I denna drömska stämning spelar Johanssons ”Jazz på svenska” och följer ljudspåret av den mjuka dialogen.

Låt oss nu gå vidare till varför jag kallar dessa två jazzmästare för ödestvillingar.

1966, under en jazzfestival i Tallinn i Sovjetunionen, var året då ödet förde dem samman. Det var en tid då Sovjet började mjukna (”ottepel”– tövädret) efter Stalins repressalier – en period då utländska musiker fick möjlighet att sätta sin prägel på landet.

Den 26-årige Vagif Mustafazadeh var en av pristagarna på festivalen Tallinn ’66, medan Jan Johansson gjorde ett starkt intryck med sin trio. Det var just efter detta möte som Johansson sade om Mustafazadeh: ”Hans musik är både ytterst modern och bär på den förtrollande magin av de kaskadmelodier ur det eviga Kaukasus, de melodier som generationer av poeter har hyllat. Det är som en saga, berättad under Scheherazades tusen och andra natt!”

Dessa ord hänger numera på en tavla i Vaqif Mustafazadehs husmuseum i Baku.

Senare erkände Mustafazadeh att mötet med Jan Johansson hade haft en enorm påverkan på hans musikaliska skapande.

Det som gör att dessa ödestvillingar förenas är deras unika förmåga att förena klassisk jazz med folkmusik och traditionella rytmer. Mustafazadeh lyckades förena jazz och mugam och skapa en helt ny stil – jazz-mugam. I alla sina verk, både i kompositioner och improvisationer, hämtade han näring från den azerbajdzjanska folkmusiken, särskilt mugam. Hans komposition, inspirerad av ”Bayatı-Shiraz” – en mugam – räknas i dag som ett mästerverk inom azerbajdzjansk jazz.

På andra sidan har Johansson gjort sig känd genom att arrangera svensk folkmusik i jazzversioner och genom att improvisera över europeiska folkmelodier. Hans album ”Jazz på svenska” från 1964 är Sveriges bäst säljande jazzskiva och innehåller verk som bygger på rytmer från polska folkmelodier, exempelvis ”Polska från Medelpad” och ”Polska efter Höök Olle”. Därefter följde albumen ”Jazz på ryska” (1967) och ”Jazz på ungerska” (1968).

Båda dessa virtuoser från 1960-talets generation levde en tid utanför sina hemländer. Under sin tid i Köpenhamn släppte Johansson två album, medan Mustafazadeh bildade jazztrion ”Qafqaz” under sin vistelse i Tbilisi.

Deras öden sammanflätas även i privatlivet – båda hade en hustru vid namn Elsa. Var och en hade två barn, som i dag själva är framstående musiker. Johanssons söner, Anders och Jens, har gjort sig ett namn inom rockmusiken, medan Mustafazadehs döttrar är pianister: Lala arbetar på Operan i Paris, och Aziza, som ägnat sitt liv åt jazz likt sin far, kallas kärleksfullt för ”Jaziza” – en sångerska med jazzens själ.

Trots att de nådde musikens höjder lämnade dessa ödestvillingar oss alltför tidigt. Jan Johansson omkom i en bilolycka 1968, vid endast 37 års ålder, medan Vagif Mustafazadeh gick bort 1979, vid 39 års ålder, på en scen i Tasjkent medan han framförde kompositionen ”Waiting for Aziza” tillägnad sin dotter, efter att ha drabbats av ett hjärtstillestånd.

Trots sina korta liv har de skapat musikkompositioner som, likt sanna klassiker, alltid kommer att vara moderna och leva vidare för evigt.

Vahid Qazi

Helsingborg, Sverige

Februari, 2025

EPOCH TİMES